Jag vill göra det bästa av det liv jag har fått!
Ibland, när vi har det riktigt stressande och jobbigt, har jag stannat upp och tänkt:
”Det här är som en doku-såpa! Folk skulle skratta åt det här och tycka att vår familj är helknäpp!”
En morgon!
Vissa morgnar vet jag inte om jag ska skratta eller gråta…
C vill inte gå till skolan som vanligt och ligger i soffan och gråter (mer om det i inlägget ”När C faller”).
6-åringen har svårt att välja kläder och far runt i sin garderob som en Duracellkanin. Hälften av hens kläder ligger på golvet. Det har redan varit många byten.
När vi kommer till den kritiska zonen, hallen, så kommer 10-åringen plötsligt på att hen inte orkar gå till skolan just idag.
Hen säger:
”Jag vill inte gå till skolan. Jag är trött!”
”Jo, du SKA gå till skolan!”
”Men C får ju vara hemma! Varför ska ni vara så hårda mot mig?! Det är orättvist!” 10-åringen gråter. (Om orättvisor skriver jag i inlägget ”(O)rättvisor”)
”C får egentligen inte vara hemma, men C mår inte bra och klarar inte av skolan just nu. Det gör du! Och du ska gå!” Jag ger 10-åringen en kram. Hen accepterar det motvilligt och fortsätter klä på sig.
In i den kritiska zonen kommer nu en 6-åring. Hen blänger på mig och säger:
”Jag tänker inte gå till dagis!” Mycket bestämd min.
Jag suckar… Det här är inte sant! Jag övertalar 6-åringen att hen visst ska gå. Jag påminner hen om att idag är det torsdag och då är det skogsutflykt med förskolan. 6-åringen älskar skogen. Jag lyckas få hen att ta på sig ytterkläderna.
Nu närmar vi oss ytterdörren. Snart ute ur den kritiska zonen.
Då skriker 10-åringen:
”Jag hatar dom här skorna!” Hen slänger av sig skorna och sätter sig i ett hörn i hallen och gråter.
6-åringen tittar på mig:
”Skulle vi inte åka mamma?”
”Joooooo! Det skulle vi!!!”
Nu är mitt tålamod slut. Och i detta läge… Ska jag skratta eller gråta? Hela situationen känns absurd. Hade jag sett den utifrån hade jag nog dragit på smilbanden.
Klockan tickar. 10-åringen ska vara i skolan kl. 8:00. Jag börjar kl. 8:30 på jobbet. Den lilla marginal jag hade är borta. Nu måste vi leta skor!
C, som nu har lugnat ner sig, vill vara snäll och hjälpsam och ropar:
”10-åringen kan vara hemma med mig! Låt hen vara det! Det är okej vi fixar det!”
”Ja! Jag vill det!” svarar 10-åringen.
”Nej! Du ska till skolan!”
Vi letar skor ett tag. Tillslut hittar vi ett par som 10-åringen accepterar.
Dags att gå! Tror jag…
Men nej…
”Jag har kissat på mig lite!” säger 6-åringen.
Så det blir ett klädbyte till.
C ropar från soffan:
”Vad kan jag äta till lunch idag?”
Just det! Lunch till C! Jag hittar en lasagne i frysen och säger till C att den kan hen ta sen. Jag måste alltid fixa så att C vet vad hen kan äta. Annars äter C ingenting.
Precis på väg att gå igen. Då kommer jag på att C inte har tagit sin medicin (mot ångest). Jag ropar:
”Ta din medicin!”
C ropar tillbaka:
”Jag tänker inte ta den! Den hjälper ju ändå inte!”
Återigen måste jag gå in och övertala C att ta sin medicin.
Vi blir lite sena, både 10-åringen och jag.
Vissa morgnar är helt galna. Jag skulle behöva en supernanny som kom och hjälpte mig.
Maken brukar stanna hemma ibland på morgonen men han har längre resväg till jobbet och behöver komma iväg.
En kväll
Vi äter middag. 13-åringen vill prata om sitt (mest dataspel) och pratar högt om det. 6-åringen vill inte att vi ska glömma att hen sitter vi bordet så hen sjunger eller låter på annat sätt hela tiden.
10-åringen sitter och muttrar att ingen lyssnar på hen.
6-åringen spiller som vanligt.
10-åringen blir sur för att ingen lyssnar på hen och springer iväg till sitt rum och smäller igen dörren.
C pratar och pratar.
Jag och maken sitter mitt emot varandra och tittar på varandra. Det är ingen idé att försöka prata med varandra. Kanske senare ikväll, eller imorgon, eller om några veckor… Vi hinner aldrig prata med varandra.
Efter maten tittar barnen på TV en stund. Det blir kaos i soffan. 13-åringen har sin bestämda plats. Idag har 6-åringen satt sig där för att retas. C blänger på hen och säger med arg bestämd röst:
”Gå bort! Det där är min plats!”
6-åringen tittar på C med ett retsamt leende ”Jag satte mig här först!”
I detta läge gäller det att var snabb! Annars gör 13-åringen illa 6-åringen.
Jag eller maken rusar till soffan och sätter oss mellan C och 6-åringen. Efter en stund ger 6-åringen med sig och flyttar på sig. En av oss får sitta ”vakt” i soffan medans den andra plockar undan efter middagen.
Nattningsprocessen ska vi inte prata om… Vi får rusa fram och tillbaka till barnens rum. Vi har en rutin men det hjälper inte. Ofta landar ett (eller flera) barn i vår säng och maken får hitta en annan sovplats.
Jag förstår att många familjer har liknande situationer (bortsett från att de flesta har barn som går till skolan). Det är ju helt galet egentligen!
Ska jag skratta eller gråta? Det här är mitt liv. Jag kan ju inte gråta hela tiden. Men jag gråter ibland. Det måste jag göra. Men sen tar jag nya tag!
Det ger ändå en skön känsla att försöka se allting utifrån. Det är lite roande faktiskt 😉
Som en doku-såpa!
supermamsen 