Tag Archives: semester

Att landa 

Nu är vi på landet. Sommaren 2015 mådde C dåligt. Då höll vi på att inte ta oss hit alls. När vi väl kom hit fick vi dela upp oss och maken och C åkte hem. C mådde inte bra här.

Förra sommaren gick det lättare. Då hade vi med oss en bärbar gamingdator som vi hade köpt som ”reservutgång” åt C. Vi har i år med oss både gamingdatorn och paddan (främst till L) samt PS3. Tanken är att även E ska kunna använda gamingdatorn.

Med tanke på historiken är vi alltid lite oroliga när vi ska åka iväg. Vi kan aldrig räkna med att något kommer att fungera.

C är 15 år nu och landet är inte speciellt lockande trots att det är vackert här med egen strand. C tycker inte att det finns något att göra.

Redan igår bad jag både C och E att packa sina musmattor, headsets, musar och tangentbord. Jag kände att det var smartast att ha det klart för att slippa minan att någon av dem skulle börja spela på morgonen och sen inte kunna bryta.

Det gick bra att komma iväg. Vi åkte precis innan lunch. Lunchen åt vi på ”Food courten” i vårt centrum. Det var perfekt eftersom alla ville ha olika saker  (hamburgare, kebab, Subway, Thaibuffé…).

På vägen till landet skulle vi handla mat så att vi klarar oss några dagar. Där gick vi på en mina. Vi borde ha vetat bättre. C klarar inte av att gå och handla med hela familjen på det sättet. Hen spårar alltid ur. C blev väldigt retsam mot syskonen. Hen psykade dem. Framförallt L som reagerar kraftigt på det. Det triggar bara C att fortsätta ännu mer. Nästa gång måste vi komma ihåg att inte handla med alla barnen.

När vi väl kom fram till stugan var det mysigt. Maken och L badade och sen bjöd mina föräldrar på fika och middag. Vid middagen berättade barnen om vår trip till Örebro och badet Gustavsvik Lost City som vi var på. Det var härligt att höra barnen berätta. De var verkligen nöjda alla tre. Vi tittade på ”Allsång” tillsammans allihop i stora huset. Sen gick vi till vårt hus.

Det gick bra ett tag. Vi tittade på Lisa Nilsson som uppträdde efter ”Allsång”. E visade L hur man spelar Minecraft. Efter ett tag började L gråta för det fungerade inte att lägga ut block. E började tröttna på att hjälpa L och C började psyka L:

”L är du trött?”

”Nej! Jag är inte trött!” snyftade L.

”Jo men du grinar ju!” flinade C.

”Jag är inte trött!” skrek L med tårarna sprutande.

”Men du är ju jättetrött! Det märks ju!”

Osv.

Att be C sluta i dessa lägen fungerar inte alls. Det går inte att nå fram.

Jag fick lämna rummet med en förtvivlad L och C satt kvar och flinade. E blir i dessa situationer ofta en ”lillpolis” som tillrättavisar C. Hen kan också säga riktigt elaka saker till C. T ex ”Din jävla efterblivna skitunge!”.  Det brukar inte lugna ner situationen direkt.

På det stora hela har dagen varit helt okej. Nu hoppas vi på soliga dagar här! Det tar alltid några dagar för oss att landa. Hoppas att vi hinner landa innan det är dags att åka hem.

Lämna en kommentar

Filed under Anpassningar, Dator, Diagnos, förälder, Semester

Förberedelse och genomförande

Vi har varit på en minisemester i Örebro torsdag till lördag. Hela fredagen spenderade vi på badet Gustavsvik The Lost City.

Innan vi åkte fick barnen titta på Youtube-klipp som visade de olika rutschkanorna och bassängerna. Vi skickade även ett meddelande till badet för att få en bild på hur låneflytvästarna ser ut. L (8 år) ville absolut veta det i förväg.

L blev orolig och stressad när hen såg bilderna på flytvästarna. Vi var ute och plockade blåbär i onsdags men L bara grät och oroade sig över flytvästen. Det fick bli ett till meddelande. Efter det lugnade L ner sig. L blev nöjd med att kunna använda egen badring.

Vi visade barnen bilder på hotellrummet och pratade om hur vi skulle sova. Vi pratade också om planen och upplägget för dessa dagar.

Vår lilla resa gick riktigt bra. Vi bodde på Scandic Örebro Väst i ett familjerum. Det var lite trångt och varmt att sova alla fem i samma rum men det gick.

Badandet på Gustavsvik var toppen. Ett jättefint bad med härliga varma pooler och rutschkanor både ute och inne. Vädret var jättefint och vi var där i 7 timmar. Vi kom dit när det öppnade så de första två timmarna var det riktigt lugnt. Efterhand fylldes det på med folk. L sprang runt med sin badring. 

Det som var jobbigt var att passa L som inte kan simma. Hen ville åka kanor och bada hela tiden och inte ta några pauser. Lunchen blev lite stressig och även glasspausen.

Något annat som var jobbigt var att C (15 år) inte var så snäll mot syskonen. L ville åka kana med C men kom gråtandes tillbaka till oss efter åket för att C hade varit taskig. Samma sak hände när C åkte med E (12 år). E kom gråtandes tillbaka med ett blåmärke på axeln.

En av kvällarna åt vi middag på hotellet. Vilken lyckad middag! Servitören lät L hjälpa till och skriva upp vår beställning. L fick till och med följa med och titta lite snabbt i dörren till köket och sen hjälpa servitören vid servering. Detta passade L och oss perfekt. L kan ju inte sitta still många minuter. Det fanns även ett lekrum med personal i anknytning till restaurangen.

Vid bordet bredvid oss satt en familj med barn som blev tillsagda flera gånger att sitta still och äta. Vi säger inte till L längre. Det är ingen idé för L klarar inte det. 

Egentligen är ett restaurangbesök, då man ska sitta still, ett för högt ställt krav på L. Därför har vi med paddan och hörlurar som reserv. Hemma äter inte L många måltider vid bordet med oss.

Något annat lyckat var att E, vår selektiva ätare, tyckte om middagen på hotellet. Jag blir alltid så glad när E äter. Däremot blev frukostbuffén ratad.

På hotellrummet, som var trångt, blev det lite tjafsigt mellan barnen. L låter mycket och C bara ”råkar” kasta en kudde på E eller sparka till L.

På det stora hela har vi haft en riktigt lyckad familjetrip. Perfekt och friktionsfritt är det aldrig. 

Nu ska vi landa hemma innan vi åker till landet.

L började tjata om nästa aktivitet så fort vi kom innanför dörren. ”Vad ska vi göra nu? Kan vi ringa en kompis? Kan vi åka och bada?”

Vi föräldrar är trötta efter vår roadtrip och orkar inte hitta på saker hela tiden. L kräver både sysselsättning och sällskap. Jag känner mig så besviken på mig själv när jag inte orkar…

L klagade också på ont i örat igen. Hen har nog fått vatten i örat. Genast kom den där oron… Stackars L…

Ett par veckor kvar på semestern. Sen kommer vardagen

5 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, Förståelse, Semester

Olika energinivåer

Imorgon åker vi hemåt efter vår skidvecka. Det märks verkligen tydligt, efter den här veckan, att vi är väldigt olika i familjen.

L har energi så det räcker och blir över. Det har varit skidåkning tills liften stänger varje dag och sen SKISTARS aktiviteter. L har varit med på påskpyssel, disco och snökul. L har dessutom varit med på två olika åk då man fick medalj för deltagande och hen har gått på skidskola fem dagar. Trots alla dessa aktiviteter behöver L sitt melatonin för att somna på kvällen.

Idag ropade de ut att det var ett påskåk då man kunde åka utklädd och få påskgodis. Det var lång kö till det så vi sa till L att det var bättre att passa på och åka vanligt i backarna. L blev så sur att hen stack. Det tog en  stund innan vi lyckades lokalisera L. L är väldigt duktig på att åka och behärskar alla backar. Även svarta och hopp i skogen osv. Den ungen är så otroligt envis!

Vi utreder just nu L för ADHD  (superkrafter som L själv säger). Veckan i stugan har helt klart visat att L har mer energi och kraft än alla oss andra.

E (ADD) har haft förvånansvärt mycket ork den här veckan. Es kompis bodde med oss i fyra nätter. Det gav verkligen E en energikick. Dock har E varit väldigt trött efter skidåkningen och mest hängt i soffan med mobilen eller kollat film på kvällarna. 

E är selektiv i sitt ätande så det har varit lite svårt att få till alla måltider. Vissa dagar har det blivit mycket chips och godis om man säger så. Det är svårt för även om vi tycker att vi lagar maten som vi brukar så kan E haka upp sig på någon detalj som gör att hen inte kan äta. Ibland räcker det att hen tittar på maten och sen blir den ratad…

Vi har ätit på restaurang i backen ett par gånger. Det är inte helt lätt. Dels pga Es svårighet med mat men också för att det alltid blir kaos. Vår familj kan inte gå på restaurang med humöret och familjesämjan i behåll.

C (asperger) har åkt betydligt mer än förra året. Nästan hela dagarna. Och otroligt nog hittade C hyrpjäxor som fungerade på en gång. Förra året blev det många pjäxbyten. C har varit trött på kvällarna och har också suttit mycket med mobilen. 

Det har på det stora hela varit en lyckad vecka. Som maken sa ”Tänk att vår familj klarade av att ha en inneboende!”. Det är faktiskt ganska otroligt! 

Det som har varit mest jobbigt är tiden i stugan. Det har varit livat. C har retats väldigt mycket med syskonen. Det har varit hög ljudnivå och tjafs i soffan. L har varit rastlös.

Vi hade med oss några familjespel men jag borde ha förstått att det aldrig skulle gå! På något sätt hoppas jag ändå alltid på lite ”normalt och lugnt” familjemys.

Idag gjorde vi en summering av veckan och alla fick säga vad de tyckte om allt. Hela familjen gav veckan riktigt högt betyg. Just där och då önskar jag att vi bara hade kunnat teleportera hem oss. Men det går ju inte tyvärr…

Vi skulle packa och fixa och det är aldrig lätt i vår familj. Barnen hjälper inte till alls utan tjafsar med varandra istället. Det är alltid samma sak när vi ska packa eller ha gäster t ex. Det slutar med osämja och kaos. Idag blev det tyvärr inget undantag. Veckan avslutades med storbråk. Det känns så himla tråkigt och onödigt. 

Jag försöker ändå att tänka på allt som har varit bra den här veckan. Men det känns ledsamt att det aldrig kan få vara RIKTIGT bra…

8 kommentarer

Filed under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Selektivt ätande, Semester, Syskon

Fjällmys med kaos 

Nu är vi på plats i fjällen. I söndags hade vi en underbar skiddag i sol. Igår snöade det på förmiddagen och idag är det ganska soligt men blåsigt.

C har varit svår att ha att göra med sedan vi kom hit. Det är mycket retsamt mot syskonen. Riktigt jobbigt mellan varven. Jag och maken försöker verkligen tänka på att det är jobbigt för C med omställningen och vi försöker ha tålamod. Men ibland blir jag galen på den ungen. C är äldst men ofta känns det som hen är yngst.

E har en kompis som bor i vår stuga sedan i söndags. Det fungerar jättebra och det var längesen E var så här pigg och glad. E har dessutom ätit bättre än vanligt här uppe i fjällen.  

E åker skidor hela dagarna men är väldigt trött på kvällarna. Just nu tar inte E någon medicin för sin AD(H)D. Jag hoppas att E får energi av den här veckan och att det leder till mer ork även hemma sen.

Man kan tycka att C borde tänka på att vi har en gäst men det gör hen inte alls utan kör bara på som vanligt med sitt retande och tidvis dåliga uppförande. Det märks tydligt att C inte förmår bättre.

Som tur är har även C en kompis som är uppe och åker skidor den här veckan så vi kan dela upp oss i backarna.

L går på skidskola men hänger sen på och åker med E och hens kompis. Jätteskönt för idag kunde maken och jag ta en fika själva i lugn och ro.

Vi har hyrt en stor stuga så alla våra barn har egna rum. E delar rum med sin kompis. Jag undrar vad kompisen tycker om den höga ljudnivån och allt tjafs. 

Två av våra tre barn tar morgonmedicin  (anti-depressiva) och två tar sovmedicin (melatonin). C brukar få sitta i soffan och äta mat för att vi ska slippa tjafs vid bordet. Vi brukar oftast laga ett par maträtter. Vi har inte så mycket regler utan väljer våra strider. I ett hem där två av tre barn (kanske tre av tre) har en NPF-diagnos så blir det en del friktion och vi måste göra en hel del anpassningar för att få livet att fungera överhuvudtaget.

Det är livat i stugan! 😉

Glad Påsk! 🐣 🐤 🐥 

Lämna en kommentar

Filed under ADD, autism, Diagnos, Semester

Livet är HÄR och NU

NU sitter vi i bilen på väg mot fjällen. Något vi verkligen har sett framemot! Vi har många timmar i bilen framför oss. Paddan är laddad. 

Maken kör. C sitter och halvsover och lyssnar på musik. E kollar på Youtube-klipp. L sitter med paddan och spelar. Och jag sitter och skriver.

Förra året var vi på vår vanliga skidort. Det är sex år i rad som vi har åkt dit. Förra året hade de flyttat Cs favoritbacke och då blev det jobbigt för C. I år har vi valt en helt ny skidort istället. Det gick bra att komma i morse. Skönt! 

Mitt i semesteryran känner jag mig sorgsen. Det som hände igår i Stockholm är ofattbart. Maken var precis i närheten av Drottninggatan men mötte folk som sprang och vände. Min syster satt på sitt kontor i city i flera timmar och kunde inte ta sig hem. Jag är så tacksam över att mina nära och kära mår bra. Det är så oerhört tragiskt och mina tankar är hos de drabbade. ❤

Något jag är rädd för nu är att detta attentat kommer att ”användas” för att rättfärdiga rasistiska åsikter. Att ”folk” kommer säga ”Vad var det jag sa? Vi borde inte ha släppt in alla dessa flyktingar!”.

Vi har släppt in tusentals flyktingar. Hur många människor var inblandade i gårdagens attentat? Det vet vi inte än. Men det var i alla fall inte tusentals. Och vi vet inte alls var de inblandade kommer ifrån.

Det finns onda människor i alla hudfärger, kön, kulturer och religioner. Vi kan inte döma alla efter några få. Då skulle vi lika gärna kunna säga att alla norrmän är högerextrema massmördare med tanke på det som Anders Breivik gjorde. Kanske en konstig jämförelse men det var det första som dök upp i mitt huvud när jag tänkte på terrorattacker.

C var på platsen vid Åhléns i förrgår med en kompis. Hen var där ungefär vid samma tid som attentatet skedde. Slumpen avgör. Igår var C ute med kompisar där vi bor vid samma tid. Tillfälligheter avgör. 

En tillfällighet/slump har också gjort att just jag föddes i Sverige. Jag kunde lika gärna ha fått ett liv i en krigszon eller i ett land med svält. OM jag hade fått ett sådant liv och behövde hjälp så hade jag velat att människor hjälpte mig. Jag kan inte förvänta mig något av andra om jag inte själv är villig att hjälpa. Jag försöker lära mina barn att behandla andra som man själv vill bli behandlad och att alla människor är lika mycket värda. Vi kan inte döma alla efter en eller några få.

I Stockholm öppnade människor sina hjärtan igår. Människor hjälptes åt. Erbjöd husrum, mat, skjuts… 

Vi kommer aldrig att kunna besegra hat med hat. Vi vinner med kärlek!

Tillsammans är vi starka! ❤ 

NU ska jag njuta av en vecka i fjällen med min älskade familj. 

Jag ska krama dem extra länge, säga till dem hur mycket de betyder för mig och hur mycket jag älskar dem. Jag har dem i mitt liv HÄR och NU.

Livet är en gåva. Vi har bara HÄR och NU! ❤

4 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Semester

Surdag

(Bilden är från Messenger)

Idag har jag en riktig surdag. En säga-upp-mig-som-mamma-och-skänka-ungarna-på-Blocket-dag.
Barnen har ett trist och otrevligt tonfall. De är lata. De verkar tro att de bor på ett hotell med helpension och full service 24/7. De bråkar med varandra. De lyssnar inte på mig och maken. 

Dagar som dessa faller jag hårt. Jag känner att jag vill byta liv. Det var inte så här mitt liv skulle vara ju.

Jag kan fortfarande ha visioner om hur saker skulle eller borde vara. Förväntningar som jag innerst inne vet inte är realistiska.

Jag hatar dagar då jag faller. Men vissa dagar är det som att jag nästan måste tycka att allt är skit. Som att jag måste vältra mig i det och tycka synd om mig själv. Efter en sådan dag brukar jag kravla mig upp och kämpa vidare. För det måste jag. 

Jag satt på altanen och surade med en kopp kaffe nu på eftermiddagen. C kom ut och sa:

”När jag är sur och känner som du brukar jag ibland lägga mig på studsmattan och titta på himlen. Jag brukar titta om molnen föreställer något. Och så brukar jag lyssna på alla ljud!”

Jaha… Det låter skönt!”

”Kom nu och lägg dig bredvid mig på altanen!”

Jag gick dit.

Slappna av nu och titta på molnen mamma. Och lyssna på vinden! Ta djupa andetag!”

Jag ansträngde mig för att slappna av.

Ser du vikingaskeppet där?” C pekade. 

Jag kände mig lugnare och lugnare. 7-åringen kom ut. Det var hen och 11-åringen jag var mest sur på. 7-åringen var kaxig och otrevlig och 11-åringen vägrade äta och stängde in sig på rummet. 

7-åringen lade sig bredvid mig och tittade mot himlen. Hen låg still en liten stund och gick sen iväg. 

Känns det lite bättre nu mamma?” frågade C.

Det gjorde det faktiskt!

Det kan vara riktigt tufft ibland men kärlek ger energi! ❤

2 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Semester

Promenad med Pokémonjakt, vissling och glass

Nu är vi på landet. C har ju inte så mycket att göra eftersom hen inte kan bada. En dryg vecka kvar med gips. Suck…

Eftersom C återigen har blivit väldigt intresserad  (nästan fixerad) av Pokémon så är det ett evigt tjat om att åka iväg och köpa fler Pokémonkort. C fick ju många kort igår på väg hit, så egentligen tycker jag att det räcker.

C föreslog idag att hen och jag skulle ta en promenad till den lilla affären som ligger 4 km från stugan och kolla om det fanns kort där . Jag sa till C att det inte var så troligt att det fanns. C sa att hen ville chansa.

Vi gick till affären och pratade. C fångade Pokémon. Givetvis fanns det inga kort. Men vi köpte glass och dricka och vandrade hemåt igen.


C låter ofta mycket. Just nu är det vissling. På vägen hem började C vissla. Efter ett tag tyckte jag att det blev jobbigt. Jag bad C sluta. Det fungerar sällan utan brukar oftast leda till ännu högre och intensivare vissling. Så blev det nu också. Jag kände hur jag började blir mer och mer irriterad. Tänk tänk tänk!

Jag kom på att vi båda kunde vissla olika melodier och så fick den andra gissa. Så gjorde vi och det var kul. Efter ett tag rann visslandet ut i sanden och vi gick och pratade istället.

Vi kom in på hösten och skolstarten. C sa ”Jag känner mig inte orolig för skolan! Det känns bra och ska bli skönt att plugga ikapp!”

Jag blev så glad när C sa så. Förra sommaren mådde C mycket sämre psykiskt. 

Jag sa till C:

Minns du när du mådde som sämst? När du sa att du längtade till att orka lika mycket som du gjorde förr.”

”Ja. Då orkade jag nästan ingenting!”

Nä, du gjorde inte det. Men nu är ju gamla C nästan tillbaka!”

”Ja! Pappa och du sa ju att ni skulle hjälpa mig tillbaka! Det har ni gjort!”

C tittade på mig:

Bli inte sådär tårögd nu mamma!”

”Jag? Tårögd? Absolut inte!” Jag blinkade snabbt bort tårarna och log mot C som log tillbaka.

Oron för hösten gnager lite då och då. Men jag hoppas på en vändning nu!

C och jag gick 8 km och det var jättemysigt. När vi kom tillbaka till stugan sa C:

Vi kanske kan gå till affären igen någon dag!”

”Ja, men nu vet vi att det inte finns några kort där!”

”Det gör inget! Det var kul ändå!” 🙂

2 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Semester

Att hitta en möjlig väg

Nu sitter vi i bilen på väg till landet. Det känns alltid lika skönt när vi lyckas ta oss iväg. Det är jobbigt med ovissheten. Att aldrig veta hur det ska gå och hur Cs dagsform är. På det stora hela har det blivit bättre men man kan aldrig veta säkert om vi kommer att lyckas.
C uttryckte i början av veckan att hen inte vill åka till landet. Det känns alltid så oroande när C säger så. Jag sa ”Vi ska åka till landet och vi kommer att hjälpa dig komma iväg! Om du vill kan vi åka på söndag!”. Vi hade egentligen bestämt fredag. Vi pratade inte mer om det just då.

När C var yngre var hen helt inne i Pokémon. Nu i och med Pokémon Go har intresset väckts till liv igen. 

Häromdagen började C tjata om att hen ville ha Pokémonkort. Jag tänkte att detta kan jag passa på att utnyttja.

Absolut! Vi tänkte köpa Pokémonkort till dig på väg till landet på söndag. Du behöver ju något att sysselsätta dig med!”

”Tänkte ni!?” sa C glatt och förvånat.

Japp!”

Men skulle vi inte åka på fredag?”

”Jo, om du vill!”

”Jag vill det! Jag kan inte hålla mig tills på söndag!”

Nu har vi alltså åkt iväg och på vägen har vi köpt Pokémonkort. Det blev en smidig övergång utan ångest. C hade bara fokus på korten. 

Vissa kanske kallar detta för att muta. Jag kallar det för att hitta en möjlig väg! 🙂 

9 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Semester

Att försöka få lite flyt

20160724_162423.jpg

Vår dagsform är lite upp och ner. En bra dag följs ofta av en lite mindre bra dag. Vi har inget flyt i vår familj men vissa dagar är vi lite högre upp över ytan. Andra dagar hinner vi knappt upp med näsan för att kippa efter luft.

C och 11-åringen har suttit mycket vid datorerna sedan vi kom hem från stugan för en vecka sedan. Maken och jag vill att de ska vara ute lite varje dag i alla fall. Vi använde oss av tipset från kommunikationskursen vi gick:

”Vi har märkt att ni spelar väldigt mycket. Vi tycker att ni spelar FÖR mycket och skulle vilja att ni gör något annat än sitter vid datorn åtminstone en stund varje dag. Fundera tills imorgon hur ni tycker att vi ska lösa det och kom med förslag. Har ni inga egna förslag så kommer vi att bestämma något åt er.”
”Okej vi ska tänka!”

Efter det samtalet har de faktiskt på eget initiativ lämnat datorerna en stund varje dag. De vill ju inte att vi ska bestämma!  😉 Någon eftermiddag har vi fått påminna dem och då har de lämnat datorerna en stund.

11-åringen och 7-åringen älskar att bada så dem är det lätt att roa. Om vi inte orkar åka iväg kan vi sätta på vattenspridaren. Det är värre med C som har sin gipsade arm. Hen älskar egentligen också att bada.

C klagar mycket på gipset. Att det är varmt och kliar. Jag kan förstå det! Nu är det två veckor kvar med gips. Suck…

Syskonen tjatar om bad hela tiden. Inte så konstigt för det är ju så varmt. Till och med jag har badat ett par gånger (och det är inte så vanligt 😉 ) Jag har använt timetimern väldigt mycket. Det blir lite mindre tjat då i alla fall. Jag ställer den på en tid (max 30 minuter har jag testat) och säger ”Efter den tiden ska vi göra oss i ordning och åka och bada!” eller ”Den tiden vill mamma sitta och läsa bok!”

Något som också kan fungera ibland är att sätta på en film till 7-åringen. Om vi har tur får vi då en liten paus från allt tjatande!

Något som är jobbigt är alla övergångar. Vi hinner oftast bli på dåligt humör innan vi tar oss hemifrån. Sen när vi är iväg brukar det fungera bra. När vi ska hem blir det tjafs igen för barnen kommer inte upp ur vattnet när vi säger till dem.

En sak som är svår är att förbereda lagom. C vill veta vad som ska hända i förväg men kan bli besviken om det inte blir av. Det är viktigt att säga ”Vi har tänkt titta på film ikväll men om 7-åringen inte somnar i tid så kommer vi bara att se halva filmen. Blir det alldeles för sent får vi kanske vänta tills imorgon!”. Då vet C att det inte är 100% säkert att vi ska titta på film.  Vi måste gardera oss.

7-åringen behöver också förberedas. Men om vi säger till hen ”Imorgon ska vi bada!” så tjatar hen om bad så fort hen öppnar ögonen på morgonen. Här får vi säga ”Imorgon ska vi bada. Vi vet inte riktigt vilken tid. Det beror på när vi vaknar. Vi ställer timetimern på 30 minuter när det är 30 minuter kvar tills vi ska åka så vet du!”. Det kan fungera men det kan också bli tjat ”Ska jag ställa den på 30 minuter nu?”

Jag brukar även ställa timetimern en stund innan det är sovdags för 7-åringen. Annars kommer alltid sovdags som en chock och det blir en konflikt.

20160725_094819-1.jpg

Ett annat problem är maten. Det är så svårt att hitta på både luncher och middagar som passar alla! Frukost har vi nästan gett upp. Barnen äter inte. C är en gourmet och vill ha lite varierande mat och gärna fisk.

11-åringen äter nästan ingenting. Om det ska duga måste det vara exakt rätt kryddning och konsistens. Något som fungerade igår, fungerar inte idag. Det är jättejobbigt. Hen skulle kunna leva på chicken nuggets från Mc Donalds och chips. Dietisten sa att vi ska ge hen det som hen äter så det blir väldigt begränsad kost. Mc Donalds har vi ju inte råd med varje dag men det blir nästan två gånger i veckan. Köttfärs med pasta fungerar oftast men det är C såååååååå trött på. 7-åringen äter också ganska dåligt.  Maken grillar mycket och det är oftast populärt hos alla som tur är. Men vi kan ju inte grilla 14 gånger i veckan!

Något som vi har gjort nu på semestern är att ha filmmys med C och 11-åringen efter vi har nattat 7-åringen. Det är en aktivitet som fungerar bra. Vi har nu tittat igenom alla Harry Potter-filmerna (kul att se dem igen) och igår började vi titta på Hobbit. Jag bara älskar ”Hobbit” och ”Sagan om ringen”!

Jag tycker om karaktären Hagrid i Harry Potter-filmerna. Han är så snäll och omtänksam och tror gott om alla varelser. I en film sa han något liknande detta (kommer inte ihåg exakt) ”För att klara av varelser måste man veta hur man lugnar dem!” Det stämmer ju bra på barn med! Och vuxna! 😉

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att Cs förmågor börjar komma tillbaka. Det gör mina med! Jag har varit sjukskriven 100% sedan november 2015. Jag har haft svårt för att somna på kvällarna, haft mycket huvudvärk och magont, haft svårt med minnet och koncentrationen… Nu märker jag att jag sakta börjar må bättre. Jag har inte huvudvärk lika ofta. Jag har oftast lite lättare för att somna på kvällarna. Och jag har äntligen börjat kunna läsa igen! Läst har jag gjort hela tiden men inget skönlitterärt. Det har inte fungerat för jag har börjat grubbla och tappat bort mig i handlingen. Efter att ha läst om samma sida 20 gånger har jag gett upp. Nu läser jag! Och jag är inne i boken och kan koppla av. Åh vad jag har saknat det!

20160724_133415.jpg

Jag hoppas att det inte är en tillfällig ljusning. Det är ju semester utan stress och press och alla krav som skolplikten medför. Jag hoppas att jag faktiskt mår bättre. På riktigt.

Om ungefär en vecka åker vi till landet. Jag hoppas att det fina vädret håller i sig. Där har vi en egen strand så då blir det lättare med badandet.

Vi försöker vi få lite flyt i tillvaron… Tur att det finns hjälpmedel! Mina ”hjälpmedel” är timetimern, Melatonin (alla tre barnen får det för att kunna komma till ro innan sovdags), kurser, bloggar, böcker, grupper på Facebook med tips, råd och pepp, släkt och vänner…

20160714_162255.jpg

Klicka på bilden. Där står det hur bra mamma jag har tänkt vara imorgon 😉

8 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Semester

En krokig väg leder också till målet

20160620_180519.jpg

Ibland känns det som att vår väg är lite väl krokig. Veckan i stugan kom av sig lite efter att C bröt handleden. På det stora hela har det ändå gått bra. Jag har inte så höga krav nuförtiden. 😉

C har haft det lite jobbigt med gipset. Hen tycker att det sitter dåligt och håller på och skruvar och drar i det. Vi ska på återkontroll nu i veckan. Jag hoppas att det läker som det ska!

Vid ett tillfälle när vi alla var på stranden, och C valde att stanna kvar i stugan, så fick jag ett sms där C skrev att hen fick panik av gipset och att hen hade bitit och rivit sönder sin favorittröja på grund av det. Nu var C ledsen och ångerfull över att tröjan var förstörd. Jag messade tillbaka till C att jag förstod att hen tyckte det var jobbigt med gipset. På vägen tillbaka till stugan köpte vi en ny liknande tröja till C. Hen blev glad och lättad. Det kan inte vara lätt för C att hantera alla känslor. På ett ovant ställe dessutom.

7-åringen är otroligt intensiv och är den som har krävt mest av oss. När hen vill något, t ex bada eller ta en skogspromenad och vi inte vill eller kan just då, så får hen ett utbrott. Så blev det när vi skulle packa alla saker innan vi skulle åka hemåt. Det skreks och gormades. 7-åringen for runt som en galning i stugan. Mitt gamla sätt hade varit att skrika tillbaka på 7-åringen och sen skicka in hen på rummet. Jag var nära att fall in i mitt gamla beteende men istället försökte jag behålla lugnet:
”Jag märker att du blev besviken nu för du ville verkligen bada eller ta en skogspromenad. Vad jobbigt för dig att det inte passar oss just nu!” Jag lyfte upp hen i mitt knä.
”Ja….”
snyftade 7-åringen.
”Ska jag sätta på en film åt dig så du har något att göra nu när pappa och jag packar?”
”Ja! Ronja Rövardotter!”

Jag satte på filmen och 7-åringen blev nöjd och lugn. Jag kan lova att jag hade förlängt utbrottet rejält om jag hade tvingat in hen på rummet och inte bekräftat hens känsla. Jag börjar lära mig 😉

11-åringen har varit lite upp och ner i humöret (det är vi väl alla i familjen mer eller mindre). Hen har haft det jobbigt med maten som vanligt. Inte lätt att hitta något som passar. Det måste vara perfekt kryddat, perfekt konsistens och rätt dag för att det ska fungera. C har inga problem alls med maten (bortsett från frukost). Varför kan inte något bara fungera utan strul? Vi har varit hos en dietist med 11-åringen och ska nu föra matdagbok.

På vägen hem från stugan övernattade vi på ett charmigt Bed & Breakfast. Vi hade bestämt att vi skulle gå på O´Learys och äta middag. Det finns dock ett problem. 11-åringen tycker att deras ketchup smakar konstigt. Vi fick leta upp en mataffär och smuggla med oss en liten vanlig ketchup. Alla blev mätta och nöjda. Efter det hade vi filmmys på vårt Bed & Breakfast. Riktigt lyckat faktiskt!

Smuggelketchup i handväskan :)

Smuggelketchup i handväskan 🙂

Vi kom hem i söndags. Borta bra men hemma bäst!

C och 11-åringen gick direkt till sina datorer. C har ju inte kunnat spela i stugan på grund av dålig uppkoppling.

7-åringen satte sig framför TV:n med sina ritgrejer. Efter ett tag kom C och sa att två kompisar var på väg hit till oss för att kolla film. Helt otroligt! Vi hade varit hemma i knappt två timmar och C skulle träffa kompisar! De stannade till ca. kl. 22. 🙂

Igår laddade vi ner ”Pokémon GO”. Jag har läst väldigt mycket om det på sistone så vi blev nyfikna. 7-åringen, 11-åringen och jag var på två promenader och letade Pokémon igår.

C träffade en kompis igår efm och de hade också vandrat runt och letat Pokémon.

Idag var maken, 7-åringen och jag iväg och badade på efm. När vi kom hem var jag och 7-åringen ute en timme och letade Pokémon.

Efter middagen sa jag till C och 11-åringen att de fick gå ut en stund. De hade varit inne hela dagen. Jag föreslog att de kunde leta Pokémon i 30 minuter. De var ute en timme och var så glada och nöjda när de kom hem!

Pokémon Go är toppen!

Pokémon Go är toppen!

Jag förstår inte varför detta spel har fått så mycket kritik. Det är ju fantastiskt! Tråkiga promenader får ett syfte och barn som har svårt att ta sig hemifrån kommer utanför dörren. Det är dessutom socialt om man går i grupp. Man måste inte stirra ner i mobilen hela tiden för den vibrerar när en Pokémon är i närheten.  Superbra ju!

Nu ska vi vara hemma och landa i nästan två veckor innan vi åker till landet. Vi har inga direkta planer. Vi får se vad vi hittar på…

Jag vet att vi inte får en lugn harmonisk semester. Det har vi aldrig haft (sedan vi fick barn). Jag vet också att om jag försöker behålla lugnet och se saker ur barnens perspektiv så har vi åtminstone en lite större chans att få en lite trevligare semester. Lätt är det inte…

Oron för hösten gnager lite hela tiden. Jag försöker allt vad jag kan att slå bort den.

En krokig väg leder också mot målet. Så det så!

20160718_120030.jpg

1 kommentar

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Semester