Etikettarkiv: semester

Livet går i cykler

För oss är det så tydligt att livet går i cykler som kommer igen varje år. Vår familj mår som allra bäst på våren och sommaren. Då kommer ljuset och värmen. Då blommar vi. Vi mår också bra av att vara lediga. Då slappnar vi alla av. Vår årliga skidvecka (blev självklart ingen i år) brukar också vara toppen.

Den så kallade ”vardagen”, den som vi har mest av, är det tuffa och jobbiga. Försöka få iväg barn till skolan, gå på otaliga möten, hinna med hushåll, jobba, återhämtning… Det har ändå blivit lite bättre nu när barnen är äldre. De behöver alla tre mycket stöd men vi behöver inte punktmarkera någon av dem längre.

Emil (ADD med autistiska drag) brukar ha en bra start varje hösttermin. Ungefär vid höstlovet brukar han krascha och sen är han i ”dvala/ide/koma” i fem månader (november-mars) och i april brukar han ”vakna” igen. Så har mönstret varit i flera år nu. I höstas hade han anpassat schema för att han skulle orka men han höll inte ändå.

När han ”vaknar upp” i april är han taggad och vill ta igen allt vilket givetvis inte går. Han är bekymrad över allt han har missat, både socialt och kunskapsmässigt. Han grubblar över allt möjligt. ”Mamma, det känns som om jag har missat min barndom”, ”Mamma, tror du att jag kan få betyg i något ämne?”, ”Tror du kompisarna kommer ihåg mig?”, ”Är det försent för mig att få ett bra liv?”, ”Hur mycket skola har jag missat egentligen?”…

Det är så frustrerande att vi inte lyckas hejda detta. Emil går i årskurs 8 nu. Sedan årskurs 4 har han haft ganska hög sporadisk frånvaro. I årskurs 6 kraschade han rejält. Varje höst börjar han bra för att sedan falla igen. Det är inget fel på hans vilja. Jag tycker så synd om honom. Han har en plan. Han vet vilket gymnasium han vill söka till och han vet vilken utbildning han hoppas komma in på. Han vet att det krävs betyg för att fixa detta. Ändå har han bara betyg i två ämnen. Han är smart och har höga krav på sig själv. Han säger att han siktar på betyg A. Vi har sagt att det räcker bra med E men han lyssnar inte. Varje uppgift han får (just nu en del hemarbete pga. coronaläget, annars 50 min/dag i skolans studio) sitter han med jättelänge. Han analyserar och väger varje ord och han blir aldrig nöjd.

Vi försöker peppa honom och vi vill att han ska hitta ett ”lagom” men det finns inget lagom. Det är allt eller inget hela tiden. Emil är en grubblare. Jag vet att han kommer att ha det jättetufft när kompisarna går ut 9:an nästa år om han inte är i fas med dem. Hur kan vi få honom att hålla ett helt läsår? Jag vill så gärna hjälpa honom men jag vet inte hur…

Imorgon börjar vardagen igen efter påskledigt. Det är bara två månader kvar till sommarlovet. Samtidigt som jag längtar dit vill jag att tiden ska krypa fram nu. Jag vill att Emil ska hinna komma ikapp lite. Hinna umgås med kompisar lite. Hinna må bra…

Hur  kan vi ändra på och bryta denna cykel?

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Vardag

Om att vara tvungen att bli en ”annan jag”

Imorgon börjar jag jobba igen efter fem veckor av ledighet. Det känns både roligt och lite jobbigt. Roligt för att jag kommer att byta lite uppdrag/arbetsuppgifter på jobbet och det känns spännande och utmanande.

Jobbigt för att jag vet att jag och min familj kommer att möta mycket utmaningar privat och vissa av våra utmaningar hade jag hellre varit utan. Det är tärande med oron för barnens skolgång. Killarna brukar få en fin start på hösten men håller historiskt sett inte över tid. Att varje dag vakna och undra ”Är det idag det kommer att braka?” tär. Jag har dock hopp – som alltid. Den här gången kanske det faktiskt är vår tur. Kanske…

Jag var sjukskriven för utmattning i två år, ett år på heltid och ett år på deltid. Det som har varit, och fortfarande är, svårt för mig är att jag har varit tvungen att bli en ”annan jag” efter min sjukskrivning. Den jag var innan utmattningen höll inte. Jag kan inte vara likadan igen. Innan min utmattning var jag avdelningsansvarig på fritids, jag har varit arbetslagsledare, med i ledningsgruppen på skolan osv. Jag tog på mig mycket arbetsuppgifter, dels för att jag tycker om ansvar men också för att jag tycker om att ha koll och vara delaktig. Privat var jag även klassförälder i olika omgångar och höll i discon mm.

Efter jag kom tillbaka från min sjukskrivning och började jobba deltid hösten 2016 har jag fått jobba aktivt med att backa – inte räcka upp handen och ta på mig det där extra, inte anmäla mig till grupper med olika ansvarsområden, inte vara avdelningsansvarig… Jag har varit tvungen att hitta ett nytt ”jag”. Att hitta detta ”jag” har inte varit lätt. Jag har nästan fått sitta på mina händer ibland för att de inte ska flyga upp och munnen ska säga ”Jag kan vara ansvarig för…”. Det är inte lätt att försöka ändra på sitt sätt att vara – att bli en ”annan jag”.

Då jag på grund av min roll som NPF-mamma även har utvecklats mycket som pedagog så har jag lagt mycket av min energi på att försöka ”NPF-säkra” skolan jag jobbar på. Jag har t ex haft en genomgång av bildstöd för mina kollegor, satt upp bildstöd i matsalen, toaletterna, omklädningsrummen osv. Jag har jobbat mycket med trygghet och relationer, gjort bildstöd för olika lekar, försökt prata mycket om lågaffektivt bemötande med mina kollegor, använt mig av ritprat med elever mm. Mina chefer är på samma linje vilket känns jätteskönt.

Med andra ord tar jag fortfarande på mig en hel del men på ett annat sätt än tidigare. Det står inte i ett dokument att jag är extra ansvarig för något. Nu kommer allt jag gör inifrån mig för att jag brinner för det. Även om det jag gör nu tar tid så tar det inte energi på samma sätt. Det ger energi för jag kan se att det jag gör faktiskt gör skillnad.

Något jag, och även mina barn, behöver träna på är ”good enough”. Det vi gör räcker. Jag behöver också bli bättre på att inte skuldbelägga mig själv. Det finns många saker i mitt liv som jag inte kan kontrollera hur mycket jag än försöker. Jag kan t ex inte påverka mina barns ork, men jag kan försöka hjälpa dem att hitta strategier för att spara sin energi. Det är viktigt att jag själv lägger min energi på det jag på riktigt kan påverka. Jag har de senaste åren blivit bättre på det men jag behöver bli ännu bättre.

Efter en riktigt skön semester, den bästa på flera år, så är jag nog så redo jag kan bli för höstens utmaningar. Bring it on!

3 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare

Bästa semestern! (peppar peppar…)

Det känns så oerhört skönt för nu sätter jag mig här framför datorn för att skriva ett positivt inlägg. Många inlägg i min blogg är riktigt tunga, därför känns det så härligt att få skriva något lätt och bubblande, något glatt. Det är lite läskigt att skriva något positivt så jag lägger till – peppar peppar!

Hittills är detta den bästa sommarsemestern jag och min familj har haft. I alla fall vad jag kan minnas. Vi har varit på en charterresa för första gången sedan 2010 och det har gått jättebra. Jag hade fixat bildstöd till Linnéa inför flygresan. Hon var lite orolig innan men tack vare bildstödet gick det hur bra som helst. Hon tittade på bildstödet både dagen innan vi skulle åka, på flygplatsen och på flygplanet. Jag hade även visat henne ett Youtube-klipp med hur det låter och ser ut i kabinen på flygplanet. Linnéa kan ibland bli rädd för ljud.

Bildstödet är gjort i http://www.widgit.com

Hela familjen mådde bra under resan. Vi bodde på ett hotell med flera pooler och nära till havet. Det var all inclusive vilket fungerade bra för alla. Inga låsningar och knappt något tjafs mellan barnen. Till och med Emil vågade prova ny mat. Ofta har han jobbigt att gå på restaurang. För ett par år sedan hade denna resa inte varit möjlig för oss att genomföra. Vi hade inte vågat boka något med tanke på Calles låsningar och allt tjafs mellan barnen.

En annan sak som fungerar bra denna semester är våra måltider. När vi var iväg på vår resa åt vi alla måltider tillsammans och sedan vi kom hem har vi ätit middag tillsammans nästan varje dag. Barnen har inte ens sagt att de vill äta i sina rum. Fantastiskt!

Sedan vi kom hem har vi haft det riktigt bra. Vi har sjungit ”Singstar” (PS3) hela familjen. Så himla mysigt. Vi har också varit iväg och badat och då kände jag att jag faktiskt var en av dem som hade det lugnt och skönt på stranden. Några fick jaga sina småbarn och andra fick stävja syskonbråk. Mina barn badade och hade kul tillsammans med maken. Själv är jag en badkruka 😉 Jag badade i alla fall när vi var utomlands då vattnet var varmt.

Barnen har också spelat UNO med varandra och spelat basket. Mina barn har glädje av varandra! Hur stort är inte det? För bara två-tre år sedan trodde jag inte att detta skulle vara möjligt. Då gick tillvaron mest ut på att dela på barn som bråkade och/eller provocerade oss. Det var innan jag lärde mig mer om lågaffektivt bemötande vilket tyvärr också ledde till att maken och jag ofta gjorde så att konflikter eskalerade eftersom vi själva inte kunde behålla lugnet.

Visst, mina barn har sina svårigheter och livet är inte helt smidigt. Vi har ett par veckor kvar på semestern som jag hoppas ska flyta på lika bra som hittills.

Just nu njuter jag!

12 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, förälder, Semester

En underbar påskhelg

20190420_172033809619020663141656.jpg

Vi har haft en helt underbar påskhelg på landet. Det var inga problem att komma iväg, vilket i sig är lite av ett mirakel för oss. På landet har vi haft strålande sol hela helgen. Barnen har varit ute och lekt med varandra och de har suttit och ätit med oss. E åt tre hamburgare till lunch en dag och även bra till middag. Även det är ett mirakel med tanke på hur svårt E har att äta.

Vi har haft det mysigt och avkopplande. Den här helgen kommer jag att leva på länge! ❤

2018-09-30_161569715072.jpg

6 kommentarer

Under Diagnos, Semester

Den här sommaren har det hänt något stort!


C, 16 år med högfungerande autism, har varit iväg på semester med sin bästa kompis med familj i fyra dygn i sommar! C som för några år sedan knappt kom iväg på semester med familjen.
Att åka iväg sådär innebär stora prövningar och att gå utanför sin trygghetszon. Helt ny miljö, en familj som C inte känner så bra (bortsett från bästisen såklart!), annorlunda mat, ingen given plats att dra sig undan på vid behov, ingen dator

Allt har gått jättebra! De har badat, gått på bio, spelat minigolf, gått i affärer, ätit på restaurang…

C behövde dessa dagar vara flexibel, spontan och anpassa sig till nya människor (vara trevlig och social). Det tog säkerligen en hel del energi.
Ibland när jag är i nuet kan jag bli frustrerad över att jag inte upplever att vi (C) gör framsteg. Det känns som vi bara står och stampar på samma fläck.
Jag inser dock när jag läser gamla inlägg i bloggen att C har utvecklats så mycket och mår oerhört mycket bättre nu.
Det går framåt! 😊
Det finns hopp!

3 kommentarer

Under Anpassningar, autism, Semester

”Vi ses på stranden och tar med matsäck! Det är ju smidigt!” Smidigt? Knappast!

Nu är det sommar och picknick- och matsäckstider. Smidigt och mysigt tycker många. Det tycker inte jag!

”Ska vi ses på stranden om 40 minuter? Vi tar med oss något till lunch. Det är ju smidigt!”

Jag ser hur ”folk” packar upp kylväskor med drickyoghurtar, småyoghurtar, smoothies, pastasallader, mackor med olika pålägg, frukt, pannkakor mm. Och deras barn äter! Det ser verkligen smidigt och lätt ut.

För oss är det inte lätt. E (13 år, ADD och selektivt ätande) tycker om väldigt få saker. Hen kan t ex äta pannkakor hemma men gillar sen inte kalla (eller mikrade) pannkakor. E tycker inte om mackor, smoothies eller yoghurt. Pasta kan gå ner om den är varm. Med andra ord är det nästan omöjligt att ta med matsäck till E. Frukt går inte heller ner. När E ska på utflykt med skolan och vi skickar med matsäck så ligger den i princip orörd kvar i väskan när E kommer hem. E äter inte skolmaten heller.

L (9 år, ADHD) har också svårt med matsäck. Det kan vissa dagar fungera med kalla pannkakor men det är dagsform som avgör och oftast går det inte. L tycker inte heller om mackor speciellt mycket. Inte heller yoghurt eller smoothies. Morötter kan gå ner och ibland en satsumas eller ett äpple.

Fika (bullar och kex) kan gå ner. Men inte alltid.

Med andra ord är matsäck inte alls smidigt för vår familj. E älskar chicken nuggets från McDonalds men de andra barnen gör inte det. C vill ha kebab istället. L vill inte ha någonting. Så att köpa med sig färdig mat fungerar inte heller något vidare.

Mat är alltid ett problem för vår familj. Stora delar av läsåret har vi ju haft två av tre barn hemma från skolan. Det är inte många luncher de har fått i sig trots både påminnelser via telefon och färdig mat i kylen att värma.

Det hade varit skönt om det bara gick att slänga ner några saker i kylväskan och åka. Som det är nu försöker vi se till att äta innan, vilket också är en utmaning, och så tar vi bara med dricka och lite fikabröd.

Vi kan inte ses om 40 minuter. Vi måste äta hemma först. Eller äta något på vägen. Eller lägga ner lång tid på att komma på något vi har hemma som vi kan packa med oss.

Vi måste överhuvudtaget lyckas komma iväg till stranden. Men DET är ju en annan historia.

Jag vet… Jag gnäller. Detta är världsliga problem. 😉 Även om det är lite jobbigt!

10 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Selektivt ätande, Semester

Om resor, utflykter och försök till spontanitet

En del av mig är lite ledsen. Och jag skäms över det.

Så här är det. Jag är ledsen över att ställen som Legoland, Astrid Lindgrens värld och High Chaparall börjar bli överspelade för vår familj. Vi hann aldrig ta oss dit och nu är det bara L (9-åringen) som kanske skulle uppskatta något av det.

Vi har fördelen/förmånen att ha en ekonomi som hade tillåtit oss att besöka dessa ställen. Det är därför jag skäms över att känna sorg. Det är många som inte åker dit för att de inte har råd. Jag skäms över att jag känner att det är orättvist för  att vi inte kan åka dit trots okej ekonomi.

Vår anledning är en annan. Vi har inte åkt dit för det har aldrig känts ”görbart” och möjligt för vår familj. Jag måste väl få känna mig ledsen över det utan dåligt samvete…? Ändå känner jag mig dum som känner så.

När  C, vår 16-åring med asperger, var yngre var det alltid svårt för oss att ta oss iväg till saker. C ”kaosade” och minsta lilla försök till utflykt slutade oftast med bråk. Det hände många gånger att vi bara lade ner allt och stannade hemma. Att spontant åka till ishallen på vintern gick inte. Allt spontant var väldigt svårt.

C har också haft svårt för att komma till nya miljöer och nya ställen. Det brukar ta några dagar för C att landa.

Med våra två yngre barn, E 13 år ADD och L 9 år ADHD, har det inte heller varit så lätt. L blir överaktiv och så intensiv att vår energi sinar redan innan vi kommer utanför huset. E är ofta tveksam till att hitta på saker och blir väldigt trött efter vi har hittat på något.

Med andra ord har vi tre barn som inte har rest så mycket. Sist vi var utomlands hela familjen var för 8 år sedan när min pappa fyllde jämt och mina föräldrar bjöd oss. Däremot kommer vi ju iväg och åker skidor en vecka varje år. Det är något vi har gjort sedan barnen var små så de är vana vid det. Skidveckan har också sina utmaningar men fungerar ändå.

Ibland kan jag känna mig så låst. Det verkar så lätt för vissa familjer att hitta på saker. De bara bestämmer något och så genomför de det som de har bestämt. Vi kan inte bara bestämma något. Vi måste förbereda, fundera, nästan ANALYSERA. Vi kan mer eller mindre inte komma utanför huset alla fem utan kaos.

De senaste dagarna har vi faktiskt lyckats vara lite spontana. I fredags åkte vi helt spontant och fixade pass till barnen. Inte för att vi har någon resa planerad men hoppet lever. I lördags var vi iväg och tog fästingspruta. Vi hade förberett L på det men de andra två fick följa med ganska spontant. Båda dessa dagar åt vi dessutom lunch ute hela familjen.

Förra veckan var E iväg med en kompis och hens familj på Gröna Lund en hel dag. Också väldigt spontant.  Det gick bra men E var helt slut efteråt.

C har blivit bra på att göra saker spontant med vänner. T ex gå på bio. Det är lätt när motivationen finns och det kommer inifrån. Det är dock svårare för C när saker kommer från oss. Det blir direkt mer kravfullt då och om C inte har lust eller motivation så går det oftast inte.

Nu i sommar ska vi åka till Kolmården. Vi har förmånen att ha fått ett aktivitetspaket till C från ”Min stora dag”. Kolmården är ett ställe vi har velat besöka länge men först i år känns det värt att göra ett försök. Vi hade inte gjort det i år heller om vi inte att fått ”pushen” från ”Min stora dag”. Vi är så tacksamma!  Vi har tittat på filmer om parken och pratat om hur vi ska lägga upp dagen. Det känns faktiskt nästan ”görbart” nu. Jag hoppas att det blir en fin dag för hela familjen.

Nu är vi hemma och njuter/svettas i värmen. Vilket väder! 🙂

5 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Diagnos, Förståelse, Semester

En välbehövlig avkopplande vecka

Vilken underbar vecka L och jag har haft! Vädret har varit toppen och vi har blivit ompysslade av mina föräldrar.

Landstället har en egen strand så det har blivit mycket bad och strandlek för L.

Livet är lite lättare numera. Jag vet inte om det beror på att L har mognat eller på Ritalin.

L har suttit en hel del och ritat och löst korsord. Hen har även gjort annat pyssel och spelat på paddan.

Jag har fått koppla av en hel del då L antingen har sysselsatt sig själv eller gjort något med mina föräldrar.

L och jag har lekt mycket på stranden, spelat krockett och spelat kort.

Varje förmiddag har vi gått en långpromenad på ca 1,5 timme med mina föräldrar och deras hund. L har knatat på utan gnäll.

Maken har varit hemma och jobbat och tagit hand om E och C.

Idag är E på Gröna Lund med en kompis. Jättekul!

C träffar kompisar varje dag. De badar, åker moppe, spelar fotboll…

Det är så härligt när saker är som jag har önskat!

Lycka är när barnen mår bra!

3 kommentarer

Under Diagnos, Semester

Semesterlunk?

Nu har jag äntligen semester. Maken jobbar en vecka till.

L och jag har åkt till landet med mina föräldrar. C och E ville inte följa med.

Det är skönt att vara här. L vill ju alltid till en strand. Eftersom landsstället har en egen strand underlättar det enormt mycket.

L och jag har byggt sandslott och spelat krockett. L vill alltid hitta på något. Mina föräldrar sa:

”Vad mycket energi du har som orkar sysselsätta L!”

Jag har egentligen inte mycket energi. Däremot vet jag att om jag inte sysselsätter L så tar Ls tjat och frustration mer energi av mig än att sysselsätta L. Dessutom är det härligt att vara med L och se glädjen.

Maken har rapporterat om hur det går hemma. C är ute med moppen och E sitter mest hemma vid datorn och spelar. Alla gör det som passar dem bäst. Det är så det måste få vara.

Under sommaren kommer nog bloggen få lite vila. Jag märker att min hjärna inte bearbetar lika mycket. Att läsåret är slut ger hela familjen vila.

En semesterlunk kommer vi nog inte riktigt in i. Det har vi aldrig gjort. Men att slippa skolstressen gör livet lättare.

Oron för hösten finns där. Hur ska det gå för E i högstadiet och för C i gymnasiet? Jag försöker slå bort tankarna och leva i nuet.

Nu laddar vi för Sverige-England. Jag är vanligtvis inte så sportintresserad men VM är kul.

Just i detta NU är livet skönt!

3 kommentarer

Under Diagnos, Semester

Hem mot vår

Nu sitter vi i bilen på väg hemåt. På det hela taget har vi haft en fin vecka. Mycket sol i början av veckan. Sen kom det nysnö vilket E och L tyckte var jättekul att åka i.

L har lärt känna några barn under veckan. De har lekt i snöhögarna utanför stugan.

Våra tre barn har ett par kvällar varit ute och åkt stjärtlapp tillsammans. L har älskat att hänga med sina storasyskon.

C kroknade i slutet av veckan och åkte inte skidor alls fredag och lördag. Hen hade problem med att pjäxorna klämde och gjorde ont på fötterna. Vi försökte uppmuntra C att byta pjäxor men hen ville inte. Maken försökte övertala C att testa telemark istället. Maken åker telemark ibland. Men C ville inte det heller utan var låst i stugan.

Eftersom igår var sista skiddagen ville vi avsluta med lunch på restaurangen i backen. Vi lyckades inte få med oss C på det. Jag sa att vi alla kunde äta på en annan restaurang som inte krävde lifttransport men hen ville inte det heller. Hen skulle bara stanna i stugan.

Vi andra åt lunch sen gick jag till C och sa att vi skulle gå och lämna in vår skidutrustning och äta lunch. Först protesterade C men tillslut gick det och vi lämnade in utrustningen och C åt en hamburgare och jag, som redan hade ätit lunch, tog en latte. Det var riktigt trevligt.

Det är så ledsamt när C låser sig. Förr var C inte alls så. Jag vet inte hur vi ska hjälpa C med dessa låsningar.

Det känns som C fortfarande bär på en tung ryggsäck med något vi inte kommer åt. Något som C själv inte riktigt vet vad det är…

Något vi lyckades med den här gången var att packa och komma ut ur stugan utan bråk. Det lyckades vi inte med förra gången. Den här gången hade vi förberett barnen bättre och de fick små uppdrag att hjälpa till med.

L sitter nu med sin telefon i knät och följer resrutten hem. ”Mamma, då behöver jag inte fråga dig när vi är framme hela tiden!”

På vägen stod det ett gäng renar. De lufsade där alldeles lugnt.

Det tyckte L var spännande!

Om några timmar är vi hemma. Och imorgon börjar vardagen igen.

Nu kommer i alla fall ljusare tider. Vi åker hem mot vår! 🌸

5 kommentarer

Under Diagnos, Semester