För vems skull egentligen?

I de grupper om hemmasittare och asperger som jag är med i på Facebook märker jag en stress att vilja göra saker med, och för, sitt barn.

Jag känner igen den känslan. C trivs bäst hemma (som Ferdinand under korkeken). Hen har inget behov av att göra en massa saker. Det är snarare så att det stressar C när vi ska iväg (se inlägg ”När C faller” och  ”Idag föll C”).

Jag vill, liksom någon annan skrev på Facebook, att C ska uppleva saker på sitt sommarlov, få fina minnen, ha något kul att berätta när hen kommer tillbaka till skolan (om vi lyckas med skolstarten som kommer snart…).

Så för vems skull vill jag att C ska följa med på en massa utflykter med familjen? Är det för att jag har byggt upp en bild av att så gör familjer (när jag var liten gjorde min familj så). Är det för att jag vill vara en ”duktig förälder” som ger mina barn upplevelser? Är det egentligen för min skull? Jag kanske är egoistisk.

Jag har läst inlägg där föräldern skriver att barnet med diagnos har stannat hemma från charterresan. Det fungerade bäst för alla. Familjen kunde få sin resa och barnet med diagnos kunde få sitt lugn hemma i tryggheten med en farmor/morfar.

Det är svårt att acceptera att familjen kanske inte alltid kan vara hel. Vi kanske måste dela upp oss mer. För allas skull..

Idag har vi haft gäster på landet. En familj med en kompis till C. Det blev en intensiv men trevlig dag. C orkade inte riktigt hela dagen utan gick undan en stund med sin telefon på eftermiddagen. Då fick syskonen underhålla Cs kompis.

Jag måste nog börja tänka en vända till… Utflykter… För vems skull egentligen?

Postat med WordPress för Android