Snart kommer den så kallade vardagen

Två veckor kvar på min semester.

Den 20 augusti börjar skolan igen. Jag har hört vänner uttrycka att det ska bli skönt att komma in i vardagen igen. De längtar till vanor, rutiner, vardagslunken…

När jag tänker på vardagen får jag nästan panik. Jag blir livrädd.

Vilken vardag ska jag längta till? Vardagen då Calle ska göra ännu ett skolförsök? Hur vi på morgonen går upp och peppar och hoppas att idag ska det fungera. Hur Calle får en ångestattack och skriker och gråter. Han känner sig värdelös för han klarar inte av att gå till skolan idag heller. Syskonen som står i hallen och väntar. 10-åringen som börjar bli stressad för om vi inte går snart kommer han försent till skolan.

Ska jag längta till vardagen då jag antingen får stanna hemma med Calle eller återigen komma försent till jobbet?

Ska jag längta till vardagen då Calle ringer mig på jobbet och gråtandes skriker ”Jag hatar mitt liv! Jag klarar inte det här! Du måste komma hem!”?

Ska jag längta till möten med psykologer, läkare, elevhälsovårdsmöten på Calles skola?

Ska jag längta till tider att passa? Ska jag längta till alla krav vi måste ställa på Calle? Ska jag längta till den ständiga klumpen i magen och undran över hur dagen kommer att gå?

Vi har ingen vardagslunk. Veckan i stugan har haft sina prövningar med ny miljö och utflykter. Det har ibland varit riktigt jobbigt.

Men vardagen gör mig livrädd.