Promenad med Pokémonjakt, vissling och glass

Nu är vi på landet. C har ju inte så mycket att göra eftersom hen inte kan bada. En dryg vecka kvar med gips. Suck…

Eftersom C återigen har blivit väldigt intresserad  (nästan fixerad) av Pokémon så är det ett evigt tjat om att åka iväg och köpa fler Pokémonkort. C fick ju många kort igår på väg hit, så egentligen tycker jag att det räcker.

C föreslog idag att hen och jag skulle ta en promenad till den lilla affären som ligger 4 km från stugan och kolla om det fanns kort där . Jag sa till C att det inte var så troligt att det fanns. C sa att hen ville chansa.

Vi gick till affären och pratade. C fångade Pokémon. Givetvis fanns det inga kort. Men vi köpte glass och dricka och vandrade hemåt igen.


C låter ofta mycket. Just nu är det vissling. På vägen hem började C vissla. Efter ett tag tyckte jag att det blev jobbigt. Jag bad C sluta. Det fungerar sällan utan brukar oftast leda till ännu högre och intensivare vissling. Så blev det nu också. Jag kände hur jag började blir mer och mer irriterad. Tänk tänk tänk!

Jag kom på att vi båda kunde vissla olika melodier och så fick den andra gissa. Så gjorde vi och det var kul. Efter ett tag rann visslandet ut i sanden och vi gick och pratade istället.

Vi kom in på hösten och skolstarten. C sa ”Jag känner mig inte orolig för skolan! Det känns bra och ska bli skönt att plugga ikapp!”

Jag blev så glad när C sa så. Förra sommaren mådde C mycket sämre psykiskt. 

Jag sa till C:

Minns du när du mådde som sämst? När du sa att du längtade till att orka lika mycket som du gjorde förr.”

”Ja. Då orkade jag nästan ingenting!”

Nä, du gjorde inte det. Men nu är ju gamla C nästan tillbaka!”

”Ja! Pappa och du sa ju att ni skulle hjälpa mig tillbaka! Det har ni gjort!”

C tittade på mig:

Bli inte sådär tårögd nu mamma!”

”Jag? Tårögd? Absolut inte!” Jag blinkade snabbt bort tårarna och log mot C som log tillbaka.

Oron för hösten gnager lite då och då. Men jag hoppas på en vändning nu!

C och jag gick 8 km och det var jättemysigt. När vi kom tillbaka till stugan sa C:

Vi kanske kan gå till affären igen någon dag!”

”Ja, men nu vet vi att det inte finns några kort där!”

”Det gör inget! Det var kul ändå!” 🙂

Annonser

2 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Semester

2 responses to “Promenad med Pokémonjakt, vissling och glass

  1. Camilla

    Å va underbart får en tår i ögat och gläds verkligen med dig / er Kram

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s