Vi befinner oss på vårt strandnära landställe. Ett paradis. Egentligen. Idag har dessutom solen skinit så det kunde (borde) ha blivit en kanondag.
Men idag har C varit labil. Förmodligen mycket på grund av gårdagens ansträngning med gäster.
Dagen började inte så bra. Redan före lunch fick C sin skolskräckattack (se inlägg ”Skolskräck”). I det läget är det så svårt att hjälpa C. Vad ska jag säga? Jag kan ju inte säga till C att hen slipper skolan, men ibland önskar jag faktiskt att jag kunde säga så.
Efter lunch mådde C bättre och åkte ut med båten med sin morfar. Hen var glad när hen kom tillbaka.
Under tiden C var borta hann jag sitta i solen på stranden och läsa bok. Då kände jag en stunds lugn. Och tankar som ”Vi fixar det här! Vi har det inte så jobbigt ändå…” dök upp.
Men eftermiddagen bestod mest av stora, och många, syskonbråk. Allt bråkande tar så mycket energi! Syskonen provocerar och triggar C. C kan inte behärska sig och stå emot utan ska hämnas och ge igen. Efter ett tag blev de sams.
Vi lyckades leka kurragömma en stund före middagen, jag barnen och min mamma. Vi hade kul och jag kände återigen att vi har det bra. Men sen kom såklart bråket igen.
Syskonen blev återigen sams och sen skulle de bada tillsammans. Det verkade lovande men slutade också med bråk.
Maken fixade supergod middag. Vi satte oss vid bordet. Då kände jag också en stund av ren glädje. Där satt jag med min fina make och mina tre älskade barn. Vilken tur jag har! Vilken lycka!
Middagen slutade dock även den med tjafs….
När jag går och lägger mig på kvällarna och summerar min dag så är jag tyvärr specialist på att komma ihåg det som har varit jobbigt under dagen. Jag måste börja skriva ner det positiva. För det finns såklart positivt. Men tyvärr skuggas det ofta av det negativa. Det negativa tar så hårt. Suger så mycket energi. Gör mig så ledsen. Hur mycket ska jag orka?
Jag har en önskan. Jag vill ha en bråkfri dag. Eller åtminstone en halv dag. Är det för mycket begärt?
Postat med WordPress för Android
Ping: Det blir som det blir… | supermamsen