Att det ska vara så svårt!

Idag känner jag mig på hugget! Ska det var så svårt att lyssna in föräldrars oro för sina barn och sen stötta barnet i skolan?
JAG ÄR ARG!

Detta är vår väg.

Detta är vår väg.

Det borde inte vara så svårt att göra på detta sätt istället:

drömmen jpegDet skulle spara mycket lidande och statens pengar som nu går till sjukskrivna föräldrar och stora dyra insatser för barnen som hade kunnat undvikas.

Att det ska vara  så svårt!

Annonser

26 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress

26 responses to “Att det ska vara så svårt!

  1. Camilla

    Vilka bra bilder ! Får jag ta med och visa i skolan om jag behöver, det står ju källa på bilderna. kram

    Gilla

  2. Gun

    Det finns skolor som arbetar enligt ”drömmen”. Min dotter går på en gymnasieskola som verkligen jobbat så (mycket pga en förstående och engagerad rektor) och snart närmar vi oss mitten i ”drömmen”. Ville bara tala om det och jag hoppas ni får möta sådan förståelse så småningom.
    Styrkekram ❤

    Gilla

  3. MammaL

    Vi har en son som haft problem i skolan sedan han började och nu går i fjärde klass.
    Vi har hela tiden blivit bortviftade med vår oro över varför skolan inte fungerar för honom. Skolan tycker inte att det är deras sak eftersom han når kunskapsmålen och bup tycker inte att han har tillräckligt svåra problem i vardagen. Vi har tjatat och tjatat om att göra en utredning/kartläggning av vad hans svårigheter beror på för att kunna sätta in rätt stöd. Vi har sett hur han knappt orkat ta sig till skolan under vissa perioder.
    Nu har det äntligen blivit fart när han fick nya lärare på mellanstadiet, och de inte ansåg att ha skulle nå kunskapsmålen.
    Så nu efter många om och men har vi äntligen kommit framåt. Det visar sig att han är särbegåvad, och med drag av både adhd och autism men inte tillräckligt för en diagnos. Men han är i stort behov av stöd. Skolan har också börjat anpassa uppgifter för honom, på rätt sätt utifrån vad han behöver. Och helt plötsligt har vi en helt annan kille hemma. Hans stressnivå har sjunkit rejält. Det är så viktigt att de anpassningar som görs är rätt, och inte bara ”anpassningar”.
    Förhoppningsvis är vi nu på väg mot den där ”Drömmen”. Även om det också kommer vara en pågående process.

    Gilla

  4. Anna-Lena

    Vår sons skola har försökt arbeta enligt ”Drömmen”, men kunskapen har inte varit tillräcklig, varpå anpassningarna blev fel och frånvaron ökade i alla fall. Inte förrän kraschen var oundviklig förstod de att större och mer individuella anpassningar behövdes.

    Gilla

    • MammaL

      När vår skola väl började inse att det behövdes anpassningar sattes de in utan att följas upp och med utgångspunkt av en helt felaktig grundorsak. Så vi upplevde också att de bara blev fel och att stressen ökade i stället.

      Gilla

    • Det är viktigt att personalen lyssnar in elever och föräldrar så att rätt stöd ges. Hoppas det är bättre för er nu!

      Gilla

  5. Anonym

    Helt klockrent beskrivet i bild! Har uppllevt allt det där. Oro, ångest, skam,
    Frustration..
    Från dag 1 i skolan till nu årskurs sju!
    Har haft kontakt med skola, bup,
    Men har hela tiden fått tjata, stå på sig,
    För att få gehör! Känt oss otillräckliga som föräldrar. Orken tagit slut av att inte veta vad man mer ska göra då ens barn mår dåligt, inte kommer iväg till skolan och får den utbildning som hen har rätt till. Saknar stöttning från vården( bup) för oss föräldrar också för hur ska våra barn orka om inte vi orkar!!
    Bättre upplysningar och samlade insatser vart vänder jag mig???när det behövs!! Ett tidigt skyddsnät för våra älskade barn! Vi har själva fått söka och söka för att hitta rätt hjälp men fortfarande känns det som vi alltid är på ruta 1. Kämpande föräldrar som inte ger upp!!

    Gilla

  6. /Heliotropen

    Vår dotter signalerade redan i första klass att något inte stämde. Hon kom på kant med sin fröken, hon var ”en dålig skolflicka” som hon själv uttryckte det. Ganska snart blev det en kamp att få dit henne. Vi stor långa stunder på skolgården, utanför klassrumsdörren, medan hon grät och grät. Lågstadiet blev aldrig roligt, men kompisar hade hon och hon ville INTE byta skola. Själv drogs jag med en gnagande känsla. Verkade inte allt detta bekant? Var hon inte ganska lik som kusin med adhd?

    I mellanstadiet bytte hon skola och började i profilklass. Allt verkade idealiskt. Nu skulle hon bli sedd och förstådd som den begåvade, kreativa, empatiska, roliga och struliga unge hon var. Men så blev det inte. Istället hamnade hon i en ovanligt rörig klass, men en gravid lärare som snabbt försvann. Sedan byttes mentorerna två gånger per läsår och vårt barn började må sämre och sämre.

    På jullovet i fyran blev hon sjuk med feber och illamående och efter att febern försvunnit hämtade hon sig aldrig riktigt. Hon mådde ständigt illa och gick från hög frånvaro till ohållbart hög frånvaro. Samtidigt var det som om hon tonade bort lite. Hon blev tystare. Mer inåtvänd. Under sommarlovet ville hon mest vara för sig själv. Hon gick i samma slitna kläder hela tiden och ville aldrig göra något.

    I augusti kom föräldrarna till en av hennes kompisar hem till oss och sa att de behövde prata. De hade fått veta att vårt barn skar sig. Chocken var total. Att vi inte sett! Inte förstått! Det var ju solklart att hon var deprimerad. Den stora utredningen drog nu igång. Efter nästan ett år kom diagnosen adhd. Skolan informerades, möten avklarades. Nu skulle det anpassas.

    Och ingenting hände. Dottern kämpade på som tidigare. Skolan gjorde inget som vi märkte. I stället började det dyka upp fler konflikter, sårade och arga lärare ringde oss för allt mer bagatellartade problem. Telefonen skickade ständigt frånvaromeddelanden till oss. Vi medicinerade, stöttade, duttade, allt medan vardagen skulle pågå runt omkring.

    I slutet av vårterminen i sexan kom det slutgiltiga sammanbrottet. Vårt barn ville inte längre leva och sommaren och hösten blev en kamp: att få upp henne, att få henne att äta, att få henne att klä sig, att få henne att duscha … Självklart kollapsade också skolgången fullständigt. Nu är hon med myrsteg på väg tillbaka. Hon får separat undervisning som äntligen, ÄNTLIGEN är anpassad till henne. Det tog alltså sju år i den svenska skolan innan något hände. Allt fram till dess har varit en kamp för henne – att passa in, att vara som andra, att orka igenom dagarna.

    Gilla

  7. Susanne

    Att Bup ska vara mycket närmare barnen/ungdomarna har vi tyckt länge.
    När en familj redan har det tufft och måste kämpa för varje andetag så känns det som att bestiga Mount Everest varje gång man har möte på Bup. För vår del så fick vi åka till en annan stad, ovanpå all stress. Hela familjen mår fruktansvärt dåligt,även de barnen som själv inte har några problem för de blir lämnade ensamma för förälder och det barnen/ ungdomen med oron måste åka på en massa möten hela tiden. HELT GALET!
    För vår del började vår kamp redan på BVC där jag, efter ha påpekat att min son verkar ha speciella behov, fick höra att han var hur fin som helst… Som om jag inte visste det!?
    Han kunde räkna, skriva och läsa när han började skolan var även duktig på matte men skolan vägrade lyssna på våra varningar ang sonens speciella behov. – Han fungerar när han är i skolan…. fick vi till svar.
    Men när bekymren började var det vårt ansvar att han kom till skolan och gjorde det han skulle. Tyvärr så tvingade vi honom, vilket vi ångrar enormt idag då han kraschade i 7:e klass, började dricka hembränt och höll på att dö när han rökte nätdroger.
    Han avslutade aldrig grundskolan och är idag utbränd och kroppen har gått in i svält. 180cm lång och vägde som minst 59kg. Vi har lyckats vända detta och han äter igen men har en låååång väg till normalt liv.
    Samhället och skolan MÅSTE börja lyssna och samarbeta med familjer. Det får inte vara prestigetävling om vem som har rätt!

    Gilla

  8. Maria C

    Vår dotter har alltid haft det kämpigt med förändringar. Hon gillar rutiner. I låg- och mellanstadiet hade hon ofta migrän och var hemma mer än normalt från skolan. Hon hade också lite mindre anpassningar (fick gå tidigare till maten för att slippa alla oljud som utlöste migrän, t ex). Hon passade aldrig in i tjejgänget – och ville inte heller. Hon var otroligt kreativ och driftig. Som 10-åring bakade hon muffins och cyklade ner o sålde lagom till fredagsfikat på ett företag. Hon hade en bästa kompis som var två år äldre.
    När hon började 7an så fick hon börja åka buss in till stan. Där hade de skåp i en kapphall och sprang mellan olika klassrum och lärare och i olika konstellationer av elever. Hon uttryckte att det var stressigt, men vi såg på betygen och sa att ”det går ju så bra – alla är väl stressade…”. I 8:an började hon ha ogiltig frånvaro, vi borde ha frågat – istället blev vi förbannade och tog bort mobilen, datorn och ev stadsbesök under helgen. ”Du ska jävlar gå på lektion”. Hon slutade prata med oss. Hon var arg jämt. Hon började skära sig.
    Jag hade alltid haft funderingar om hon hade en släng av åt autismhållet. Vi fick hjälp på BUP, men allt gick sakta. Skolan stod helt frågande och hade ingen hjälp att komma med alls, utan menade att As problem berodde på fritiden. ”Hon har ju inga inlärningssvårigheter.”
    Jag upplevde A som utbränd och först då började jag förstå vad hon behövde. Jag läste på och började långsamt förstå hennes svårigheter. Vi slutade pressa henne helt. Hon fick vara hemma o sova. Hon ville inte gå om 8an. När hon skulle börja 9an hade vi möte med skolan innan och jag (och A) ville då att hon skulle få byta klass, då eleverna uteslutit henne och varit taskiga mer än en gång – hon kände ingen gemenskap med någon och hade ingen hon kunde sätta sig brevid. Svaret blev att ”tyvärr, så gör vi inte”.
    Efter några månader och STOR frånvaro fick hon erbjudande att byta klass för ”situationen har ju ändrats”. Hur då, undrade jag… Hon fick iaf byta klass o var glad för det. Rektorn förmanade att ”då vet du att vi förväntar oss 100% närvaro”. Vilket A lovade… Jag visste att det var en omöjlighet – hur kan man kräva ngt sådant som rektor? Vet man ingenting om NPF? Ingen igenkänning? Första odiagnostiserade tonårstjejen med aspergers?
    I nya klassen fanns en underbar resursperson som tog han om A. På helt okonventionella sätt lyckades hon vända henne i mångt och mycket. Tyvärr var det ju så stor skada skedd, så hon hann inte läka och fick följaktligen väldigt dåliga betyg (och inte i alla ämnen). I slutet av maj i 9:an fick hon sin diagnos – autismspektrumtillstånd (aspergers).
    Nu har hon gått en termin på gymnasiet. Hon har anpassad studiegång och klarar inte skolan ändå. Hon går kanske 3-4 lektioner på en vecka.
    Tänk om någon sett henne där hon gick ensam i 7:an… Frågat henne i 8:an när hon började skolka… Gett henne rätt anpassning DIREKT när hon behövde det…
    Hur det påverkat mig? Jag har varit väldigt nära utbrändhet och har inte jobbat full tid på några år nu.

    Gilla

  9. lotta

    Tänk vad många tårar man hade besparats

    Gilla

  10. Pingback: Vi måste lita på våra barn! – Livets skiftningar – Ett annat perspektiv

  11. Idag finns dina inlägg om utmattning som regblogg respektive uppföljande länk med hos mig. Tycke att våra barns hälsa förtjänar extra uppmärksamhet just idag. Och alla andra dagar också, men vi lyfter lite mer idag 🙂
    Har själv erfarenhet av utmattning ur flera perspektiv samt barn med NPF (diagnosticerad först efter studentexamen…) självskadebeteende, depression och därtill genetiska sjukdomar som även jag har. Inte konstigt att hen inte orkar. Ändå klarar hen toppbetyg. Ibland funderar jag över hur det sett ut om vi fått den hjälp jag ville att hen skulle få när hon var i 10-årsåldern. Istället blev det som att sätta bocken till trädgårdsmästare 😦
    NU sliter hen för att få ett komplett gymnasiebetyg och det kommer hen att få – om hen klarar de kurser hen har kvar. Det är ju bara femte året nu!

    Tack för en mycket bra blogg!

    https://wordpress2202.wordpress.com/2016/02/14/vi-maste-lita-pa-vara-barn-3/

    Gilla

  12. Pingback: Tack! | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s