Tag Archives: syskonbråk

Att landa 

Nu är vi på landet. Sommaren 2015 mådde C dåligt. Då höll vi på att inte ta oss hit alls. När vi väl kom hit fick vi dela upp oss och maken och C åkte hem. C mådde inte bra här.

Förra sommaren gick det lättare. Då hade vi med oss en bärbar gamingdator som vi hade köpt som ”reservutgång” åt C. Vi har i år med oss både gamingdatorn och paddan (främst till L) samt PS3. Tanken är att även E ska kunna använda gamingdatorn.

Med tanke på historiken är vi alltid lite oroliga när vi ska åka iväg. Vi kan aldrig räkna med att något kommer att fungera.

C är 15 år nu och landet är inte speciellt lockande trots att det är vackert här med egen strand. C tycker inte att det finns något att göra.

Redan igår bad jag både C och E att packa sina musmattor, headsets, musar och tangentbord. Jag kände att det var smartast att ha det klart för att slippa minan att någon av dem skulle börja spela på morgonen och sen inte kunna bryta.

Det gick bra att komma iväg. Vi åkte precis innan lunch. Lunchen åt vi på ”Food courten” i vårt centrum. Det var perfekt eftersom alla ville ha olika saker  (hamburgare, kebab, Subway, Thaibuffé…).

På vägen till landet skulle vi handla mat så att vi klarar oss några dagar. Där gick vi på en mina. Vi borde ha vetat bättre. C klarar inte av att gå och handla med hela familjen på det sättet. Hen spårar alltid ur. C blev väldigt retsam mot syskonen. Hen psykade dem. Framförallt L som reagerar kraftigt på det. Det triggar bara C att fortsätta ännu mer. Nästa gång måste vi komma ihåg att inte handla med alla barnen.

När vi väl kom fram till stugan var det mysigt. Maken och L badade och sen bjöd mina föräldrar på fika och middag. Vid middagen berättade barnen om vår trip till Örebro och badet Gustavsvik Lost City som vi var på. Det var härligt att höra barnen berätta. De var verkligen nöjda alla tre. Vi tittade på ”Allsång” tillsammans allihop i stora huset. Sen gick vi till vårt hus.

Det gick bra ett tag. Vi tittade på Lisa Nilsson som uppträdde efter ”Allsång”. E visade L hur man spelar Minecraft. Efter ett tag började L gråta för det fungerade inte att lägga ut block. E började tröttna på att hjälpa L och C började psyka L:

”L är du trött?”

”Nej! Jag är inte trött!” snyftade L.

”Jo men du grinar ju!” flinade C.

”Jag är inte trött!” skrek L med tårarna sprutande.

”Men du är ju jättetrött! Det märks ju!”

Osv.

Att be C sluta i dessa lägen fungerar inte alls. Det går inte att nå fram.

Jag fick lämna rummet med en förtvivlad L och C satt kvar och flinade. E blir i dessa situationer ofta en ”lillpolis” som tillrättavisar C. Hen kan också säga riktigt elaka saker till C. T ex ”Din jävla efterblivna skitunge!”.  Det brukar inte lugna ner situationen direkt.

På det stora hela har dagen varit helt okej. Nu hoppas vi på soliga dagar här! Det tar alltid några dagar för oss att landa. Hoppas att vi hinner landa innan det är dags att åka hem.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Anpassningar, Dator, Diagnos, förälder, Semester

Olika energinivåer

Imorgon åker vi hemåt efter vår skidvecka. Det märks verkligen tydligt, efter den här veckan, att vi är väldigt olika i familjen.

L har energi så det räcker och blir över. Det har varit skidåkning tills liften stänger varje dag och sen SKISTARS aktiviteter. L har varit med på påskpyssel, disco och snökul. L har dessutom varit med på två olika åk då man fick medalj för deltagande och hen har gått på skidskola fem dagar. Trots alla dessa aktiviteter behöver L sitt melatonin för att somna på kvällen.

Idag ropade de ut att det var ett påskåk då man kunde åka utklädd och få påskgodis. Det var lång kö till det så vi sa till L att det var bättre att passa på och åka vanligt i backarna. L blev så sur att hen stack. Det tog en  stund innan vi lyckades lokalisera L. L är väldigt duktig på att åka och behärskar alla backar. Även svarta och hopp i skogen osv. Den ungen är så otroligt envis!

Vi utreder just nu L för ADHD  (superkrafter som L själv säger). Veckan i stugan har helt klart visat att L har mer energi och kraft än alla oss andra.

E (ADD) har haft förvånansvärt mycket ork den här veckan. Es kompis bodde med oss i fyra nätter. Det gav verkligen E en energikick. Dock har E varit väldigt trött efter skidåkningen och mest hängt i soffan med mobilen eller kollat film på kvällarna. 

E är selektiv i sitt ätande så det har varit lite svårt att få till alla måltider. Vissa dagar har det blivit mycket chips och godis om man säger så. Det är svårt för även om vi tycker att vi lagar maten som vi brukar så kan E haka upp sig på någon detalj som gör att hen inte kan äta. Ibland räcker det att hen tittar på maten och sen blir den ratad…

Vi har ätit på restaurang i backen ett par gånger. Det är inte helt lätt. Dels pga Es svårighet med mat men också för att det alltid blir kaos. Vår familj kan inte gå på restaurang med humöret och familjesämjan i behåll.

C (asperger) har åkt betydligt mer än förra året. Nästan hela dagarna. Och otroligt nog hittade C hyrpjäxor som fungerade på en gång. Förra året blev det många pjäxbyten. C har varit trött på kvällarna och har också suttit mycket med mobilen. 

Det har på det stora hela varit en lyckad vecka. Som maken sa ”Tänk att vår familj klarade av att ha en inneboende!”. Det är faktiskt ganska otroligt! 

Det som har varit mest jobbigt är tiden i stugan. Det har varit livat. C har retats väldigt mycket med syskonen. Det har varit hög ljudnivå och tjafs i soffan. L har varit rastlös.

Vi hade med oss några familjespel men jag borde ha förstått att det aldrig skulle gå! På något sätt hoppas jag ändå alltid på lite ”normalt och lugnt” familjemys.

Idag gjorde vi en summering av veckan och alla fick säga vad de tyckte om allt. Hela familjen gav veckan riktigt högt betyg. Just där och då önskar jag att vi bara hade kunnat teleportera hem oss. Men det går ju inte tyvärr…

Vi skulle packa och fixa och det är aldrig lätt i vår familj. Barnen hjälper inte till alls utan tjafsar med varandra istället. Det är alltid samma sak när vi ska packa eller ha gäster t ex. Det slutar med osämja och kaos. Idag blev det tyvärr inget undantag. Veckan avslutades med storbråk. Det känns så himla tråkigt och onödigt. 

Jag försöker ändå att tänka på allt som har varit bra den här veckan. Men det känns ledsamt att det aldrig kan få vara RIKTIGT bra…

8 kommentarer

Filed under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Selektivt ätande, Semester, Syskon

Syskon i kläm

Nu när vi börjar ta oss framåt så byggs nya hinder känns det som! :(

Nu när vi börjar ta oss framåt så byggs nya hinder känns det som! 😦

Ett av våra barn har svårt med maten. ”Japp! Inget ovanligt! Vårt barn med diagnos har det också kämpigt med maten!” kanske ni tänker.

Men nu är det i vårt fall så att det inte är C, med asperger/ASD/högfungerande autism som är svår att få i mat.  C är en gourmet och tycker om det mesta i matväg. Det är 11-åringen som inte har någon diagnos som har matproblem.

11-åringen har alltid varit lite kinkig med maten men det har bara blivit värre och värre. Hen slutar tycka om saker som hen förr har tyckt om. Pannkakorna smakar plötsligt för mycket mjöl, köttfärsen är fel kryddad, korv är inte gott längre… Det blir bara fler och fler saker som inte går ner.

Vi har varit hos en dietist med 11-åringen och hon skrev ut olika näringsdrycker. Nu har 11-åringen provat åtta olika smaker, några mjölkbaserade och några ”juiceaktiga”.  Inget går ner! Hen spottar och fräser och får nästan kväljningar. Väldigt dramatiskt! 😉

Dietisten sa att vi ska ge 11-åringen det som hen tycker om och faktiskt äter. Oavsett vad det är. 11-åringen behöver få i sig energi. 11-åringen föredrar just nu antingen chicken nuggets och pommes från Mc Donalds eller en macka och Doritos från Subway . Inte något vi kan erbjuda hen varje dag direkt…

Hen hade en rejäl svacka i skolan förra hösten och även våren var kämpig. Skolan blev  tuff att orka med för 11-åringen. Man måste ju äta för att orka. 11-åringen är väldigt svår att få igång på morgonen. Hen är som en zombie. Knappt kontaktbar. Jättesvår att få upp ur sängen och nästan alltid morgonsur.

Nu har vi gjort en morgonrutin för 11-åringen som har fungerat i tre dagar. Hoppas det fortsätter fungera! Vi väcker hen ca. 6:30. Sen får hen ligga och dra sig i 10 minuter. Efter 10 minuter går vi in och ger 11-åringen en saltgodis (hen älskar saltgodis). Då ska 11-åringen gå upp och hinna klä på sig innan godisen är slut i munnen. Sen ska hen komma till soffan och äta något framför TV:n.  Just nu är det Sempers smoothie mango/banan från ett år som går ner på morgonen. Bättre än inget!

Vi fick föra matdagbok för 11-åringen i tre dagar och dietisten räknade ut att intaget är för lågt. Inte alls förvånande!

11-åringen har fått en liten gömma i sitt rum med kexchoklad, russin, breadsticks, ölkorv, kex, chips… Där får hen ta när hen vill.

Vi vet inte om 11-åringens matproblem är en reaktion på allt vi har gått igenom med C eller om det hade funnits där i alla fall. Svårt att veta!

11-åringen kommer i kläm mellan sina syskon trots att vi försöker göra allt för att hen inte ska känna så. 7-åringen är aktiv och tar mycket plats och C har sina svårigheter.

Jag tror att det är lätt att glömma syskonen i en familj där det finns ett eller flera barn i behov. Det som flyter på lägger man inte energi på. Energin och mödan läggs på allt som inte fungerar. Nu när maten inte fungerar för 11-åringen så får ju hen mer uppmärksamhet från oss. Jag hoppas att det inte är det behovet som har gjort att hen strular med maten. 😦 Vi har verkligen försökt tänka på 11-åringen också!

Det känns som vi är på rätt väg med C nu. C mår bättre och resursskolan är toppen!Hoppas inte att det ersätts av en massa kämpande för och med 11-åringen. Jag skulle vilja ha lite flyt nu.

Igår umgicks jag med min 11-åring några timmar efter skolan innan vi hämtade 7-åringen. Det var jättemysigt och det märktes att 11-åringen uppskattade det.

Jag ska försöka planera in mer saker med alla tre barnen på tumanhand. Det ger så himla mycket!

Smuggelketchup i handväskan på O`Learys :) 11-åringen gillar inte deras ketchup. Vad gör man inte...? ;)

Smuggelketchup i handväskan på O´Learys 🙂 11-åringen gillar inte deras ketchup. Vad gör man inte…? 😉

4 kommentarer

Filed under Anpassningar, förälder, Syskon, Vardag

Syskonbråk

Jag blir tokig på allt tjafs mellan barnen. De kan inte låta bli att reta varandra. ”Råka” trampa på tån, knuffa till, vifta med något i ansiktet, slå om TV:n, springa in på toa före syskonet som precis skulle dit, stänka lite med blöta händer, sno platsen i soffan eller matbordet, ta syskonens chips, snabbt sno sista bullen, pilla lite, retas lite, rita ett streck på det sista vita ritpappret som syskonet precis skulle ta, ta just den röda pennan som syskonet sträcker sig efter, snabbt slänga fram foten i soffan där syskonet skulle sätta sig, slänga fram benet när syskonet ska gå förbi…Det händer något mer eller mindre hela tiden. Det är som att basen i deras umgänge är retsamhet och sen ibland kan något fungera en liten stund. Det borde vara tvärtom!

Jag vet inte hur många gånger vi har försökt prata med barnen om detta. Vi har gjort familjeregler tillsammans som alla har skrivit under. Inget hjälper.

C mår ju bättre nu och det är helt underbart. Däremot så medför det mer tjafs eftersom C är mer med oss istället för vid datorn. C är ofta en ingångsättare och hen låter väldigt mycket, just nu genom vissling, vilket driver alla till vansinne. C slutar inte när vi ber hen. Detta sätter ofta igång bråk mellan C och 11-åringen.

Om syskonen ömsesidigt busar med varandra och någon av dem vill sluta, och säger till, så lyssnar inte de andra. Framförallt inte C och 7-åringen. C fortsätter med argumentet ”Hen var ju med på det!”. Sen att syskonet i det läget både gråter och skriker gör ingen skillnad.

Paddan kan ligga på ett bord. Någon av barnen kan säga ”Jag ska spela på paddan lite!”. Då rusar något av syskonen fram och tar den för att retas. Den som ville ha paddan hinner bli riktigt sur innan syskonet lämnar över den.

Om jag och maken säger ”Dags att duscha! Vem duschar först?” Så skriker alla barnen ”Inte!”. Sen kan 11-åringen  (oftast) säga ”Okej, jag kan duscha först!”. Då brukar C ibland skrika ”Nej! Jag!” och springa före och låsa. Då blir det givetvis bråk. Om vi föräldrar bara bestämmer vem som ska duscha först brukar det inte heller fungera. 

Här på landet finns det två hus. Mina föräldrar bor i det ena och vi i det andra. När även min syster med familj är här samtidigt som oss så bor de i stora huset med mina föräldrar (de bor i lilla huset om vi inte är här). Båda husen är självförsörjande. I vårt hus, som är ca 40 m2, finns det två små sovrum. Jag, C och 7-åringen sover i det ena och maken och 11-åringen i det andra. C vill ha på fläkten när vi ska sova men det vill absolut inte 7-åringen så då blir det tjafs om det. Det är ett jättefint hus men vi är väldigt mycket inpå varandra. Soffan är inte så stor. 

C har ätit i stora huset med mina föräldrar några gånger och hen väljer ofta att gå till deras hus och sitta där med mobilen. Min mamma och pappa är väldigt hjälpsamma och har sysselsatt barnen med både krocket, kubb och ett par turer med båten. Vi är så tacksamma för deras hjälp! ❤

Syskonbråken leder ofta till att maken och jag blir på dåligt humör. Och så slutar det med att vi bråkar med varandra. Suck… Det tar så mycket energi.

Igår skulle vi spela kubb. Det blev vår familj mot mina föräldrar och min syster med man. Vårt lag var inte helt konfliktfritt om man säger så. C tycker om att pika dem som missar. 11-åringen blir snabbt sur.

Maken och jag brukar skoja om att vi har en motståndsrörelse i huset bestående av våra tre barn. Det är alltid motstånd när vi ska göra saker. 

11-åringen är väldigt arg på C för det mesta och reagerar starkt på allt C gör. Om C säger en kommentar kan 11-åringen säga ”Typiskt den där jävla autismungen!”. Så elakt av 11-åringen. C verkar som tur är inte bry sig utan kontrar snabbt med något minst lika elakt. Vi har pratat många gånger med 11-åringen om att hen inte får säga så.

Skolstarten närmar sig. C börjar den 18/8 och syskonen den 22/8. C säger att det ska bli skönt att börja skolan och jobba ikapp. Hen uttrycker ingen oro alls. Än… Tvärtemot förra sommaren då C fick panik och ångest när skolan kom på tal. Jag känner att jag börjar tro och hoppas väldigt mycket nu. För mycket? 

Syskonen kan ha roligt tillsammans ibland och hitta på saker som faktiskt fungerar. Jag blir så glad när något fungerar ett tag. Kurragömma eller kull brukar gå ett tag, Pokémonpromenad, krocket, bada… Men det gäller att vara i närheten. Plötsligt spårar allt ur… 

Jag vet att alla syskon bråkar med varandra men jag hör av vänner att deras barn inte bråkar riktigt lika mycket som våra. Det är först nyligen som 11-åringen vågar vara hemma själv med C. Förr var 11-åringen rädd för C när de var ensamma i huset. Vi kan fortfarande inte lämna alla tre barnen hemma själva med varandra. Det är mindre fysiskt mellan barnen nu men det förekommer fortfarande en del knuffar, sparkar och slag.

Jag har en syster som är tre år yngre än jag. Vi har givetvis haft våra duster genom åren. Vi är både lika och olika till sättet. Min syster är en av mina allra bästa vänner. Jag kan prata med henne om allt. Mitt i allt kaos vi lever i hinner vi inte ses jätteofta. Men jag vet att hon finns där och jag uppskattar att jag har henne väldigt mycket. Mer än hon tror ❤

Jag hoppas att mina barn i framtiden kan få en fin relation med varandra!   

7 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Syskon

Surdag

(Bilden är från Messenger)

Idag har jag en riktig surdag. En säga-upp-mig-som-mamma-och-skänka-ungarna-på-Blocket-dag.
Barnen har ett trist och otrevligt tonfall. De är lata. De verkar tro att de bor på ett hotell med helpension och full service 24/7. De bråkar med varandra. De lyssnar inte på mig och maken. 

Dagar som dessa faller jag hårt. Jag känner att jag vill byta liv. Det var inte så här mitt liv skulle vara ju.

Jag kan fortfarande ha visioner om hur saker skulle eller borde vara. Förväntningar som jag innerst inne vet inte är realistiska.

Jag hatar dagar då jag faller. Men vissa dagar är det som att jag nästan måste tycka att allt är skit. Som att jag måste vältra mig i det och tycka synd om mig själv. Efter en sådan dag brukar jag kravla mig upp och kämpa vidare. För det måste jag. 

Jag satt på altanen och surade med en kopp kaffe nu på eftermiddagen. C kom ut och sa:

”När jag är sur och känner som du brukar jag ibland lägga mig på studsmattan och titta på himlen. Jag brukar titta om molnen föreställer något. Och så brukar jag lyssna på alla ljud!”

Jaha… Det låter skönt!”

”Kom nu och lägg dig bredvid mig på altanen!”

Jag gick dit.

Slappna av nu och titta på molnen mamma. Och lyssna på vinden! Ta djupa andetag!”

Jag ansträngde mig för att slappna av.

Ser du vikingaskeppet där?” C pekade. 

Jag kände mig lugnare och lugnare. 7-åringen kom ut. Det var hen och 11-åringen jag var mest sur på. 7-åringen var kaxig och otrevlig och 11-åringen vägrade äta och stängde in sig på rummet. 

7-åringen lade sig bredvid mig och tittade mot himlen. Hen låg still en liten stund och gick sen iväg. 

Känns det lite bättre nu mamma?” frågade C.

Det gjorde det faktiskt!

Det kan vara riktigt tufft ibland men kärlek ger energi! ❤

2 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Semester

Provocerad

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

Ibland blir jag så sjukt provocerad av mina barn. Vid dessa tillfällen har jag glömt allt om lågaffektivt bemötande, förberedelse och att själv behålla lugnet. Jag blir vansinnig. Och då brister jag. När jag brister kan jag ofta säga saker som jag sen ångrar…

Igår skulle vi ta oss iväg och bada med min syster med familj (de hade fikat hos oss innan). C ville inte följa med pga gipset.

Maken skulle cykla till badet med 7-åringen. 11-åringen skulle åka bil med min systers man och deras 2-åring. Jag skulle promenera med min syster så vi skulle hinna prata lite ostört med varandra. Jag hade inga fickor på mina byxor och ville således inte ta med någon hemnyckel. Jag sa till C som satt vid datorn:
”Kan du komma och låsa dörren! Jag tar ingen nyckel!”
”Men åh vad jobbigt! Jag tänker inte låsa!”
”Jo gör det är du snäll!”
”Nej har jag sagt!”
Jag kände hur jag började koka!
”Du är så egoistisk! Jag ber ju om hjälp nu!”
”Nej! Jag tänker inte låsa! Jag orkar inte!”
”Hur kan det vara jobbigt att gå till hallen, låsa och gå tillbaka till ditt rum? Du är så lat!”
Sen kom jag på att min systers man kunde ta nyckeln i bilen (maken hade redan cyklat iväg med 7-åringen) så jag gick till C och sa det. Då sa C:
”Men vem låser upp när ni kommer hem?”
”Det gör pappa! Han och 7-åringen cyklar så de kommer hem före mig och 11-åringen för vi ska promenera hem!”
”Bra!”
Vi var i väg och badade i ca. en timme. Sen skulle vi ta oss hem. Maken och 7-åringen cyklade iväg. Jag och 11-åringen hade en mysig pratpromenad. Det började dugga lite på vägen. När vi kom hem hade maken och 7-åringen inte kommit hem än för det visade sig att de tog en extrasväng.
Jag knackade på Cs fönster, som var öppet, och bad hen låsa upp dörren.
”Men pappa skulle ju öppna!”
”Ja men pappa är inte hemma än och det regnar. 11-åringen och jag vill komma in!”
”Du sa att jag inte skulle behöva öppna. Jag tänker inte öppna!”
”Men för i helvete! Det blir inte alltid som man har sagt! När ska du fatta det? Det regnar och vi vill
komma in! Nu! Du är så himla egoistisk!” Efteråt ångrar jag mitt utbrott men då är det för sent…
Precis då kom maken och kunde låsa upp åt oss. Vilken tur!

C och 11-åringen hamnar ofta i soffan eller i någon av deras sängar och busar och kittlas. Nästan alltid slutar det med att 11-åringen blir ledsen. I morse satt de tillsammans i Cs säng och tittade på en Pokémonfilm. Jag hörde hur de började busa. Jag tittade in i rummet. Det såg lite på gränsen ut.
Jag sa:
”Sluta nu innan någon blir ledsen!”
”Men det är kul!”
sa båda.
”Okej! Men lyssna på varandra om någon vill sluta!”
De fortsatte busa. 11-åringen började protestera lite. Jag gick in i rummet igen och sa till 11-åringen:
”Bryt nu! Gå till ditt rum istället!” Jag visste alltför väl hur detta skulle sluta…
”Nej! Jag vill vara här!”
sa 11-åringen med bestämd min.

Efter ett tag kom 11-åringen farande ut från Cs rum gråtandes.
”C slog mig på näsan!”
”Jaha! Skyll dig själv! Jag bad dig sluta och gå. Du vet hur det brukar bli! Jag tycker inte ett dugg synd om dig!”
”Du är så jävla dum i huvudet!”
snyftade 11-åringen.
Ja, jag kanske är det…

11-åringen har det ju jobbigt med maten. Vi anstränger oss verkligen och försöker laga mat som hen kan tänka sig äta. Ibland när jag eller maken har gjort oss till och lagat något som hen brukar kunna äta så vill 11-åringen inte äta i alla fall:
”Det smakar inte som det brukar!”
”Det är exakt som det brukar! Vi har inte gjort något annorlunda!”
”Men jag kan bara inte äta detta! Det är äckligt!”
”Svält då för i helvete om du är så jävla bortskämd och kräsen!”
Inte en kommentar jag är nöjd med efteråt om man säger så… 😉

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

7-åringen tar inte ett ”Nej!”. Ibland kan jag vara lugn och förklara mitt ”Nej!”. Andra gånger brister jag totalt när 7-åringen tjatar.
”Kan jag få tuggummi?”
”Nej inte nu! Vi ska äta snart!”
”Men jag vill ha nu!”
”Nej har jag sagt!”
7-åringen kommer tillbaka tuggandes på ett tuggummi.
”Jag tog två tuggummi!”
”Men du fick inte ta tuggummi alls sa jag ju!”
”Nä men jag gjorde det för jag ville det!”
”Du ska göra som jag säger! Nu spottar du ut det där!”
Jag drar fram papperskorgen och 7-åringen börjar gråta.
Inte helt nöjd med det heller…

Efter tillfällen som dessa brukar jag känna mig väldigt missnöjd med mig själv. Vissa gånger brukar jag be barnen om ursäkt eller förklara lite mer varför jag blev så provocerad.

Jag kan ju inte alltid hinna tänka efter före… Det ligger liksom inte i min natur 😉

4 kommentarer

Filed under Diagnos, Kommunikation, Stress, Vardag

Ritprat

Vi har hel del konflikter i vårt hus. Jag har märkt att många av dessa konflikter handlar om att C inte riktigt kan förstå att andra personer kan tänka samma tanke som hen samtidigt. En vanlig konfliktkälla är toaletten. Vi har tre toaletter i huset men alla har samma favorittoalett. Här blir det krockar! Jag gjorde en bild för att visa C hur det brukar bli och för att försöka förklara.

mentalisering bild jpegSamma situation kan uppstå om C och någon av syskonen vill titta på TV samtidigt eller något annat liknande. Jag hoppas att bilden kan hjälpa C lite. C tycker dock att det är SÅ töntigt med ritprat.

Jag älskar att göra dessa bilder! Det är kul! 🙂 Så för mig fyller det en funktion i alla fall! 😉

Lämna en kommentar

Filed under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Egna illustrationer, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Syskon, Vardag

Då har jag lyckats!

Våra dagar är aldrig lugna. Mornarna brukar vara kaos då det är svårt att få upp barnen ur sängen. Vi har delat upp oss på mornarna för att skapa bättre förutsättningar och kunna ge barnen mer tid. Klockan 6:30 börjar vi väcka syskonen som oftast kommer ur sängen strax efter kl. 7. Både maken och jag hjälps åt. Att få upp 10-åringen kan ta 40 minuter. Hen är så morgontrött!  6-åringen är också seg. Sen är det svårt att få i barnen frukost för de är aldrig sugna på något. Ibland hinner vi fixa toast eller amerikanska pannkakor. Då går det bättre. Vi ”curlar”, servar och fixar. Allt för att våra barn ska få en bra start på dagen.

När syskonen är klara ger de sig iväg med maken och jag väcker C ca kl. 7:30. På detta sätt hinner inte syskonen och C hamna i konflikt på morgonen. Vi undviker krock och konflikt vid matbordet, i badrummet och i hallen vilket ger alla en bättre start på dagen. C börjar kl. 8:30 som tur är.

Att komma utanför dörren brukar ta tid. Många dagar lyckas vi bara få två av våra tre barn till skolan. Två av tre är vi ganska nöjda med nuförtiden 😉 Vi börjar bli luttrade! Igår var C iväg och åkte skidor med hemmasittarskolan. Hen hade haft en toppendag! Tyvärr tog energin slut så idag blev det en hemmadag för C. Hoppas på imorgon!

Efter skolan brukar det bli en del syskontjafs som kräver vuxeninsatser. Om barnen hamnar i soffan samtidigt kan det bli bråk. Ofta sitter dock C och 10-åringen vid sina datorer.

Vid middagsbordet brukar vi sällan äta alla fem för det fungerar inte. C äter oftast i sitt rum. Hen väljer det. Det känns trist men jag vet att 10-åringen mår bäst av det. Och även C som har svårt att klara av en middag utan att spåra ur med ljud eller retsamheter.

Nattningen är en lång process. 6-åringen vill att någon av oss föräldrar ska sjunga. Helst vill hen sova i vår säng. 10-åringen vill gosprata länge och vill också sova i vår säng. C (13 år) vill helst inte gå och lägga sig alls så där krävs det en insats. Det fungerar lite bättre nu sedan vi har skrivit ner vad som gäller med datorn osv.

Många gånger sover jag med syskonen och maken sover i 10-åringens säng. C trivs bäst i sin egen säng.

Vi har sänkt kraven på oss själva. Vårt hem har aldrig varit perfekt. Nu är det värre än någonsin. Vi städar bara ”det värsta” hela tiden, orkar aldrig göra en storrengöring. Tvätthögen växer fast vi kör flera maskiner i veckan. Vi har börjat beställa hem mat via nätet. Det blir mycket halvfabrikat i veckorna. Allt för att spara energi och få en smidigare tillvaro.

Vi har försökt skapa morgon- och kvällsrutiner för C som hen ska följa. Vi ska göra något liknande till 6-åringen. 10-åringen är mer självgående och har bra koll. Bara hen kommer upp ur sängen!

20160114_183056-1.jpg

20160114_183115-1.jpg

Vi har gjort regler till C för att slippa förhandla om allt. Vi pekar bara på lappen när C försöker börja förhandla. Ibland brukar C försöka förhandla i alla fall men vi ger oss inte. Lika bra att vara konsekvent och hålla på det vi har bestämt. 10-åringen har också bestämda datatider (dock inte lika mycket speltid som C).

20160114_183143-1.jpg

Våra dagar innehåller en del tjafs och konflikter. Vi säger förlåt och vi kramas. Vi har ingen lugn harmonisk tillvaro. Det går upp och det går ner.

Jag är inte den där bullbakande mamman med ett skinande rent hem. Vi har inte middagar där vi sitter hela familjen och har långa samtal. Maten är inte så varierande och näringsrik. Barnen har inte matlagningsdagar och ansvarsområden gällande städning. Vi åker inte på utflykter varje helg eller sitter och spelar sällskapsspel.

Men om jag lyckas få mina barn att slippa känna sig misslyckade och skuldbelagda och om mina tre barn somnar gott på kvällen och känner sig älskade och trygga,  om de somnar med vetskapen om att jag (och maken) även imorgon finns här och stöttar dem – då har jag lyckats!

8 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Syskon, Vardag

Syskonen

Syskonen kommer i kläm!

Syskonen kommer i kläm!

Syskonen hamnar i skuggan av C. Vi gör allt vi kan för att alla våra tre barn ska få lika mycket tid och känna sig lika älskade. Trots detta kommer syskonen i kläm. Framförallt 10-åringen som tycker att allt är orättvist och har uttryckt att hen hatar C. Det är inte lätt att vara mellanbarn och det blir nog ännu svårare när hen i många avseenden får vara storasyskon åt sitt storasyskon. Vi har bokat en skidhelg för bara 10-åringen och maken nu i januari. 10-åringen behöver en paus.

C är inte alltid så snäll mot sina syskon tyvärr. Detta har lett till att 10-åringen är väldigt trött på C och reagerar surt på minsta lilla grej som C gör. Måttet är så rågat!

Jag har dock märkt att både 10-åringen och 6-åringen med flit triggar och provocerar C ibland. Det är jobbigt att hantera och jag blir så arg på syskonen som sätter igång saker. Alla syskon tjafsar och retas med varandra, det är ju naturligt. Det är svårt att hela tiden säga till syskonen att tänka sig för, eftersom C inte tänker sig för. Det känns bara så onödigt att syskonen provocerar fram situationer som gör att C reagerar med ilska som kan bli svår att vända. Det är synd om C när det blir så.

6-åringen ser upp till C men kan också vara rädd för C ibland. 6-åringen får inte speciellt mycket uppmärksamhet av C. Det blir lite bus ibland som går överstyr när C inte lyssnar när 6-åringen ber hen sluta.

Vi erbjuder då och då 10-åringen att hitta på saker med en av oss föräldrar. Vi försöker hitta på roliga saker för och med hen. Tyvärr har 10-åringen på sistone tackat nej till våra erbjudanden. I fredags tackade hen till och med nej till fest och övernattning hos bästa kompisen. Det är inte likt 10-åringen. Det känns som hen straffar ut sig själv.

Om ett par veckor börjar syskongruppen på Aspergercenter. Jag hoppas verkligen att dessa fyra tillfällen kan stärka 10-åringen och att hen förstår att det finns andra som också har det kämpigt med sina syskon (och föräldrar).

Ibland känns det som 10-åringen tar Cs roll. 10-åringen har börjat uttrycka att hen tycker det är jobbigt i skolan. Hen har till och med sagt att hen hatar skolan. Jag tror absolut inte att 10-åringen har en diagnos. Det är nog en reaktion på allt som C och vår familj har gått igenom det senaste året. Jag vill att 10-åringen ska prata med kuratorn på skolan. Men hen vägrar.

Tyvärr har 10-åringen en stökig klass och hen har uttryckt att hen är trött på att anpassa sig både hemma och i skolan. Jag kan förstå att det blir jobbigt. Nu på jullovet fick vi ett mail om att 10-åringens lärare skulle sluta så nu har en fritidspersonal hoppat in som tillfällig vikarie. Det känns så typiskt med ett lärarbyte just nu.

Förr försökte jag hela tiden ursäkta Cs beteende gentemot 10-åringen. Jag försökte förklara varför C gjorde si eller så. Nu har jag slutat med det. Istället säger jag bara ”Jag förstår att du blir ledsen och arg på C nu. Hen gjorde fel!”. Jag märker att 10-åringen tar emot det bättre. Förr tänkte jag att 10-åringen skulle ha mer förståelse och tålamod med C om jag förklarade. Men det hjälper inte alls.

6-åringen pratar HELA tiden och tar väldigt mycket plats. Personalen på skolan har uttryckt att hen kräver mycket uppmärksamhet och att hen ganska ofta har svårt att sitta still och vara tyst. De har sagt att det troligtvis beror på hemmiljön men att det kanske är något annat. Det får tiden utvisa. Personalen säger att 6-åringen alltid är glad och leker med kompisar.

Vi försöker hitta på saker även med 6-åringen. Det är lättare för hen vill alltid göra något. I förra veckan gick vi på bio och såg Lasse-Maja. Vi har också ritat, spelat spel, lagt pussel, åkt pulka, fikat på café, gått på skogspromenader… Skönt att någon är positiv till att hitta på saker utanför huset! 🙂

Eftersom vi har sänkt kraven på C har det blivit så att vi har sänkt kraven även på syskonen. Det är svårt att motivera dem att hjälpa till hemma när inte äldsta syskonet gör det. Detta leder till att maken och jag har mycket ”jobb”.

Det här med rättvisa är svårt! Vad är rättvist egentligen? Jag frågade 10-åringen om hen skulle tvinga en rullstolsburen att gå eller en blind att klara sig utan blindkäpp. Jag har försökt förklara att C har inre svårigheter som inte syns och att vi ibland kanske måste vara orättvisa för att det ska bli rättvist. Inte lätt för en bitter 10-åring att förstå och acceptera!

10-åringen tycker att det är orättvist att C alltid får sitta fram i bilen. Men C måste det för att hen mår illa annars. Dessutom blir det tjafs i baksätet annars när C armbågas eller låter. C får mer datatid än 10-åringen. Det kan vi än så länge skylla på ålderskillnaden men inte länge till. C får äta många måltider på sitt rum. På det sättet slipper vi konflikter vid matbordet. Men vi vill ju att syskonen ska sitta vid bordet.

6-åringen har just nu ett stort behov av närhet. Hen sover i vår säng nästan varje natt. Även 10-åringen gör det lite då och då. Maken sover ofta i 10-åringens säng och jag ligger inklämd mellan syskonen.

När jag tänker på min barndom så är den positiv och lycklig. Jag och min syster har en fin relation och mina föräldrar har alltid försökt vara rättvisa och vi har båda känt oss älskade och trygga. Ibland har det såklart funnits lite avundsjuka men inget direkt som jag minns som jobbigt. Jag blir ibland avundsjuk på familjer som har lite mer flyt i tillvaron. Det är ett tufft familjeliv med få möjligheter till återhämtning.

Jag har försökt förklara för 10-åringen att i mitt hjärta har alla mina tre barn lika stora kärlekspusselbitar och ingen bit kan ta ifrån en annan bit för alla betyder lika mycket. Sen kan det kännas orättvist ibland men det har ingenting med kärlek att göra.

Jag älskar mina tre barn oerhört mycket och lika mycket!

Jag älskar mina tre barn oerhört mycket och lika mycket!

Jag vill att mina tre fina älskade barn ska minnas sin barndom med ljusa minnen. Jag hoppas att vi på något sätt ger dem det mitt i allt detta kaos som vi just nu lever i.

12 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Syskon

Mentalisering och empati

Vi måste hjälpa C hitta rätt verktyg!

Vi måste hjälpa C hitta rätt verktyg!

Något som är ett problem hos oss är att C retar och psykar sina syskon. Vi säger till C. Vi går emellan osv. Trots detta hinner det hända för mycket. Detta knäcker syskonen.

Det kan t ex vara att C frågar 6-åringen vad det var för mat i skolan.
6-åringen svarar t ex ”Pannkaka”
C frågar: ” Var det gott med köttbullar?”
6-åringen: ” Men det var ju pannkakor!”
C: ”Var köttbullarna goda?”
Detta slutar med att 6-åringen ligger på golvet och gråter helt knäckt.

C kan också gå in i 10-åringens rum för att prata om något eller visa t ex ett YouTube-klipp.
10-åringen kan säga ”Inte just nu!”. Men C envisas och tränger sig in och insisterar på att NU måste 10-åringen lyssna/titta. Detta slutar med stor konflikt. C visar ingen hänsyn.

Jag brukar be C sluta men hen lyssnar inte. Jag kan liksom inte nå C. Vid dessa tillfällen är C helt låst och hör inte min röst. Inte makens röst heller.

När vi pratar om situationer efteråt kan C förstå och till och med be syskonen om ursäkt ibland.
Det som bekymrar mig är att jag ibland kan se att C ler när hen har lyckats knäcka ett syskon. Det ser så elakt ut.

”C kanske försöker ta kontakt med sina syskon men vet inte hur… C kanske är uttråkad och understimulerad… C kanske ”kaosar” när hen lämnar datorn för att hen inte vet vad hen ska göra och då blir det tokigt… C måste få alternativ till detta beteende… Ni behöver avlastning… Någon som tar C eller syskonen ibland… Ni måste avleda C…”

Vi ska fixa ett lås till 10-åringens dörr så att hen får vara ifred (hoppas bara att C inte bankar sönder dörren). 10-åringen ska få gå en syskonkurs på Aspergercenter som börjar nu i januari. Då ska hen få lite tips och tricks också sa de på föräldraträffen jag var på.

C låter väldigt mycket. Sjunger eller gör ljud. Mest sjunger faktiskt. Ibland sjunger hen vid matbordet, i hallen när alla ska gå osv. Det har ibland slutat med att hela familjen har fått lämna matbordet för att C inte kan sluta när vi ber hen. Vi försöker avleda på olika sätt och genom att locka till samtal, men det går inte. Ibland kan vi lyckas avleda genom att locka C att prata om sitt specialintresse (dataspel) men då får vi stå ut med det ämnet sen hela middagen.

Utanför hemmet brukar C inte låta så mycket. Hen kan konsten att passa in. C kan spela en roll. Men det tar energi. De krav vi  har ställt på C har inte varit anpassade efter Cs förmåga.

Jag vet att jag många gånger använder för många ord. Jag måste träna på att ”ordbanta”. Men i dessa lägen HÖR inte C min röst. Alls. Det fungerar inte heller att ta C i armen och leda undan hen. Om C har bestämt sig för att sjunga något eller visa något så ska det sjungas och visas till varje pris just exakt då när C har tänkt sig det. Vi föräldrar försöker ibland ”stå ut” och titta/lyssna fast det inte passar just då. Men syskonen ska inte behöva göra det!

C har en otrolig empati när C inte själv är inblandad i en situation. Om någon är elak mot 10-åringen i skolan så kan C trösta och lyssna. Om 10-åringen ger sig på 6-åringen så kan C prata 10-åringen tillrätta och trösta 6-åringen. Men C är inte empatisk på bekostnad av sig själv. Och C kan inte förstå att det gjorde ont på 6-åringens arm när C klämde på den. Vi kan till och med visa C ett rött märke på armen och C säger ”6-åringen överdriver. Det kan inte ha gjort ont för jag gjorde inte hårt!”

Förr var C mer fysiskt mot sina syskon. Som tur är har detta nästan upphört helt nu. Det är det verbala som blir tufft för syskonen. Egentligen är det bara lugnt i huset när C sitter vid datorn. Men vi kan ju inte låta C sitta där hela tiden…

Vi brukar erbjuda aktiviteter och uppmuntra C att gå till simhallen med kompisar. Men ingenting lockar. C orkar inte eller har inte lust säger hen.

Mentalisering är förmågan att förstå att andra människor har ett medvetande och att ha en  förmåga att kunna sätta sig in i andras inre världar av känslor och tankar. Det är en viktig förmåga i samspel med andra. Vi brukar försöka prata kring hur det känns för syskonen eller oss. Det känns som C förstår lite ibland när hen är lugn. Men inte i själva situationen. Om jag någon gång försöker ritprata så skrattar C bara och säger att hen fattar och inte är en bebis.

C har också svårt att sätta ord på vad hen själv känner. Vi kom en bit på väg med det när vi hade energipratet för ett tag sedan. Med hjälp av det har vi kunnat anpassa bättre. Vi försöker bygga upp fasta rutiner med rimliga krav.

C behöver öka sin förståelse för andra människors tankar och känslor. Jag är rädd för att det annars finns en risk att hen förlorar sina vänner.

Hur kan man lära ett barn mentalisering?

9 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Kommunikation, Syskon, Vardag