Vi måste lita på våra barn!

Vi måste fånga upp barnen i tid!

Vi måste fånga upp barnen i tid!

”Jag är trött. Jag orkar inte mer!”
Hade en vän, kollega eller partner plötsligt sagt dessa ord hade vi reagerat med empati. Vi hade försökt hjälpa och stötta. Vi hade kanske sagt ”Gå ner i tid, vila, ta hand om dig själv”.

När ett barn säger så reagerar vi med misstro. Vi säger ”Skärp dig! Ryck upp dig!”. Vi tvingar iväg barnet till skolan tills barnet VERKLIGEN inte orkar mer. Vi utgår ifrån att det är lathet eller trots när ett barn börjar signalera att något inte är bra. Det är dags att börja lyssna på och lita på barnen!

Barn vill lyckas. Vi vuxna måste hjälpa dem. Om de inte orkar är det något runtomkring barnen som är fel. Det är inte fel på barnen. Vi skulle aldrig säga till den utmattade partnern ”Alla andra orkar ju jobba 100%. Gå upp ur sängen nu! Åk till jobbet!”. Vi säger inte till den utmattade kollegan ”Ta hem jobb om du inte orkar jobba här!”.

Varför lyssnar vi inte på barn som signalerar att det inte fungerar? Barn som klagar på magont och huvudvärk. Barn som inte själva kan sätta ord på VAD som inte känns bra. Vi måste börja lyssna på barnen, lita på dem och hjälpa dem!

Jag är själv efterklok. Vi lyssnade inte i tid. Och nu har vi en 13-åring som är utmattad och kämpar med återgången till skolan.

Hur kan vi öka förståelsen hos föräldrarna och hos skolorna? Vi måste förebygga!

Vi måste tänka om och tänka rätt!

Annonser

57 kommentarer

Filed under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Stress

57 responses to “Vi måste lita på våra barn!

  1. mumriken

    Utmattningen kryper ner i åldrarna, och dagens betygssystem, inte minst i gymnasiet.

    http://www.mumindalen.org

    Liked by 1 person

    • Sorgligt och sant! Och vi tar inte signalerna på allvar. Och när det händer finns det så mycket okunskap. Ingen vet riktigt hur vi ska hantera dessa barn…. Vi blir bollade hit och dit… Vi blir misstrodda som föräldrar ”Har du inte pli på ditt barn? ”.
      Detta leder till att vi föräldrar får kämpa extremt mycket och det kan leda till att även vi kraschar….

      Gilla

  2. mumriken

    Utmattningen kryper ner i åldrarna, och dagens betygssystem, inte minst i gymnasiet är en starkt bidragande orsak, tror jag.

    http://www.mumindalen.org

    Gilla

  3. När det gäller autistiska barn (och vi kan generalisera längre än så) är ett stort problem att föräldrar/skolor/professionella sällan är särskilt intresserade av att förstå autism ur ett autistiskt perspektiv. De har ingen förståelse, och inget intresse av att förstå, vad som kan vara jobbigt och varför. De förstår inte varför autistens miljö är så påfrestande som den är, och avfärdar därför autistens svårigheter som lathet, och när autisten hamnar i en omöjlig situation så reagerar omgivningen genom att straffa autisten och utsätta det för ännu hårdare krav, än det som redan var ohållbart.

    Liked by 2 people

    • Precis! Sorgligt är det.
      I vårt fall höll C ihop så länge och när hen brakade fattade vi ingenting. Hen fick sin diagnos först i somras. Vi har mycket att lära oss och förstå.

      Gilla

  4. Pingback: Roten | supermamsen

  5. Pingback: Urlakad | supermamsen

  6. Pingback: Vi får hjälp! | supermamsen

  7. Pingback: ”Smittar” hemmasittande? | supermamsen

  8. Pingback: Hela familjen behöver vila! | supermamsen

  9. Pingback: Att tappa fotfästet | supermamsen

  10. Pingback: Frustration | supermamsen

  11. Pingback: ”Hur orkar ni? Vilket stöd och vilken hjälp får ni som föräldrar?” | supermamsen

  12. Pingback: Vilken form av avlastning och stöd behöver ni? | supermamsen

  13. Pingback: Välkommen 2016! | supermamsen

  14. Joakim Aleksej Flyhammar

    Hej, jag är 20 år och jag har haft det väldigt jobbigt med skola i hela mitt liv. Mycket mina föräldrar säger eller påpekar är att jag är lat, och inte anstränger mig nog för att vilja vara i skolan, men det är så att jag vill klara av skolan, men det har varit såhär ett tag nu, och har blivit allt svårare för mig nu, men jag försöker verkligen att komma in i att försöka klara mig, så nu går jag på möten för min grova ångest och stress. Och jag skulle inte tro att jag är ensam om detta, tror det är fler som känner samma. Hoppas det finns lösningar till detta, och hoppas det går lösa ganska snabbt.

    Gilla

    • Hoppas att du snart mår bättre!
      Det måste vara kämpigt när folk runtomkring inte förstår. Vi jobbar på att förstå och hjälpa vårt barn tillbaka.
      Ta hand om dig!

      Gilla

    • Mercy

      det är verkligen jobbigt när människorna som skulle stötta en vägrar lyssna och tror istället att man är lat. jag har själv kämpat mycket för att klara av gymnadiet på senare tid och tycker det är så sjukt jobbigt att bli utdömd som en lat och orkeslös unge av mina föräldrar när de egentligen borde vara där för mig och stötta mig, jag träffar själv en kurator och märker redan skillnad i min skolgång. jag hoppas verkligen att du får den hjälpen du behöver och klarar av skolan.

      Gilla

  15. nell johnsson

    Hejsan jag är själv 14 år och förstår precis det är verkligen så att allt tar ner en jag stressar fullt ut och får verkligen ångest. Jag har nu ett tag verkligen inte orkat betygen drar ner mig mer och mer och det är inte mycket som gör att jag kämpar. självklart så är det så att min mamma säger ju att jag ska kämpa hon förstår inte riktigt. De som drar ner mig mest är helt klart betygen asså betygsättningen är inte alls bra och jag själv som har svårt med matte får inte mycket hjälp. Hoppas på ändringar snart.

    Gilla

  16. Mamma till två

    Åh, vad bra beskrivet. Sitter här hemma med min (datorspelande 11 åring). Vi var på Bup igår för utredning autism och psykologen sa till mig efteråt att han förstod hur svårt det måste vara för mitt barn i skolan. Mitt barn vill inte gå dit. Han har ofta ont i huvudet, magen mm. Han har ångest. Skolan har äntligen anpassat. Halva dagar och de försöker att göra så att han ska tycka att det är bra där. De har släppt alla krav och gör roliga saker när han är där men det går ändå inte. ” jag tänker inte gå” säger han och då finns det inget i världen som kan ändra på det. Skolan säger att vi måste ställa fler krav här hemma för han mår inte bra av att få bestämma. Att man inte kan lägga ansvaret på honom att bestämma om han ska gå eller inte. Vi kan inte bära honom till skolan, inte hota att han inte får spela mm om han inte går. Vi har redan gjort alla de misstagen. Han får inte bestämma allt här hemma, då skulle han aldrig gå och lägga sig, äta, fråga om han får ringa en kompis mm. Han skulle spela spel från 18 år och bara äta godis och ingen mat. Det vi gör är att anpassa efter honom så att han ska slippa bli av med energi på småsaker. Är han ångestfylld är det extra svårt för honom med ljud. Säger han tyst så menar han inte att vara elak eller bestämma över mig, han menar att han inte klarar mer ljud så då är jag tyst och väntar en stund. Alternativt ger honom hörselskydd. Sen mår han bättre och vi kan prata. Allt sånt här har jag upptäckt nyligen för innan så var han bara arg! Han skrek, fick utbrott och slogs. Han hade inte förmåga att sätta ord på vad som var jobbigt för honom. Nu när vi läst och studerat om funktionshinder ( han fick diagnos adhd förra året) så har vi kunnat fråga honom mer och vi har fått svar och vi har inga stora utbrott mer. Jag har en fråga med: när han säger att han inte kan gå till skolan och han får vara hemma, då blir det mer ” normalt” att vara hemma för varje dag som går. Jag har märkt att ångesten blir större av att bara komma till skolan att han vill inte komma då det är elever i korridor mm. Vi har ändrat så att han får komma när alla gått in mm men just nu går det ändå inte. Skolan är oroliga att det blir ”normalt” att inte vara i skola och att det inte är bra att han får vara med och bestämma för mycket. Vad är rätt och fel? Jag vill ryta till och säga till skolan att jag inte vill pressa honom att göra det som får honom så ångestladdad, och som får honom att må så fruktansvärt dåligt men på skolan har de specialpedagog som säger att han/hon arbetat med barn som inte vill gå till skola och att pressa på så att hemmasittandes inte blir normalt är det rätta. Enligt hemmasittarteamet (jag hittade artikel på nätet) så ger de aldrig upp. Hur får jag mitt barn till skola för att han ska ens kunna testa om anpassningarna de gjort för honom är bra?

    Gilla

    • Tack!
      Den snurr ni är i låter otroligt likt vår väg till hemmasittande. Skolan ville att vi skulle ställa krav och pressa. Vi kände oss som dåliga föräldrar som inte hade ”pli” på vårt barn.
      Så här i efterhand skulle jag kräva mer anpassningar av skolan och att be dem observera och fundera kring VAD som är jobbigt för barnet i skolan. Det är oerhört svårt att komma tillbaka om man fastnar hemma. Det finns oro för vad kompisar ska säga… Hur man ska orka jobba ikapp osv…

      Det är jättesvårt som förälder med pressen om Skolplikten… Anmälan till Socialtjänsten osv.

      Jag vet inte hur mkt du har läst i bloggen men använd sökfunktionen och läs följande inlägg där jag beskriver lite hur vi har haft det och tipsar lite ”Det stora sveket från skolan”, ”(Miss)trodd”, ”Balans”, ”Utanför”, ”Tips”, ”Ny kunskap”…

      Jag önskar att jag hade mer råd att ge. Hoppas ni får hjälp och stöd.
      Kram

      Gilla

  17. Pingback: Ett dygn i mitt liv | supermamsen

  18. Pingback: Ångestkarusell | supermamsen

  19. Pingback: Vi har inte råd att göra fel! | supermamsen

  20. Pingback: Påminner! Vi måste lita på våra barn! | supermamsen

  21. Tack för ett bra inlägg! Jag hör själv till dem som kallats för ”lat” både genom skoltiden och under många år som vuxen. Samma har ett av mina barn fått höra. Hen är nu inne på sitt femte år på gymnasiet… Bra, tom mycket bra betyg, men också så hög sjukfrånvaro att hen fått gå om hela andra årskursen och nu, år fem, läser de sista kurserna i tredje årskursen för att få ett komplett betyg för att på sikt kunna bli veterinär. ”Latheten” visade sig vara en genetiskt sjukdom som omöjliggör t ex vissa rörelser. Trots vilja och intresse fungerade t ex inte gymnastiken alls. Mitt barn har utöver den diagnosen vi har gemensamt även flera psykiatriska diagnoser, varav hen fått de senaste det sista halvåret. Och de förklarar så mycket… ADHD och högfungerande autism bl a.
    Varken hen eller jag var/är lata men eftersom vi inte kunde vissa saker så var det så vi blev betraktade. Jag blev dessutom kallad för dum och ointelligent, trots bra betyg! Idag är jag övertygad om att jag har det som förr kallades för ”läshuvud” att tacka för att jag öht klarade av skolan. Jag är teoretiker och har alltid haft (och har) svårt för det som krävt (kräver) praktiska kunskaper.
    Idag är jag sjukpensionär och har så varit i åtta år, just pga av ”latheten”.

    (Under kommande vecka rebloggar jag gärna detta inlägg i min blogg Livets skiftningar – ett annat perspektiv. Livet på rullande fot. En blogg där jag tar upp det mesta som rör livet som funktionshindrad och även en del av mina fritidsintressen. https://wordpress2202.wordpress.com/ )

    Liked by 1 person

  22. Reblogga detta på Livets skiftningar – Ett annat perspektiv och kommenterade:
    Ett så viktigt inlägg. Hur behandlar vi våra barn? Vilka krav ställsr vi som föräldrar på dem? Vilka krav ställer skolans personal? Och framförallt – vilka krav ställer våra barn på sig själva?
    Hur kan vi hjälpa våra barn att klara av skolan utan att de blir utmattade?
    Många är frågorna…
    Supermamsen tar i detta inlägg upp dessa så viktiga frågor. Det är våra barns liv det handlar om!

    Liked by 1 person

  23. Hej!
    Jag ska reblogga ditt inlägg, men har för avsikt att vänta någon dag till med publicering. Min bristande erfarenhet gjorde att det av misstag kom att bli publicerat innan jag var klar med hela inlägget, varför jag tog bort det så gott som omgående. Det är därför som inte länken fungerar.
    Men det kommer!
    (Jag har lagt till egna reflektioner utifrån min erfarenhet som beteendevetare inom företagshälsovården)
    Mvh
    Piia-Liisa som tackar för ett mycket bra och tänkvärt inlägg!

    Gilla

  24. Pingback: Jag får panik! | supermamsen

  25. Pingback: Vi måste lita på våra barn! – Livets skiftningar – Ett annat perspektiv

  26. Pingback: ”Men C kan väl inte ha en diagnos!?” | supermamsen

  27. Pingback: Vårt liv ligger i andras händer! | supermamsen

  28. Pingback: Skuldträsket | supermamsen

  29. Pingback: Tack! | supermamsen

  30. Pingback: Världsautismdagen | supermamsen

  31. Pingback: Utslagna familjer | supermamsen

  32. Pingback: Vem har rätt att bestämma om ett barn ska utredas eller inte? | supermamsen

  33. Pingback: Medberoende? | supermamsen

  34. Pingback: De osynliga eleverna | supermamsen

  35. Pingback: Lycklig! | supermamsen

  36. Pingback: Evigt ifrågasatt | supermamsen

  37. Pingback: Utmattad som barn och tonåring – Livets skiftningar – från ett annat perspektiv

  38. Pingback: Fungerande skolgång är ingen självklarhet  | supermamsen

  39. Pingback: Måendet kommer först. Sen skolan. | supermamsen

  40. Pingback: Kalla inte mina barn för skolkare! | supermamsen

  41. Pingback: Ett kvitto på att vi har gjort rätt! | supermamsen

  42. Pingback: Vi måste lita på våra barn! – Tant Lyckra

  43. Pingback: Moment 22 | supermamsen

  44. Pingback: Den hjälp som skulle ha hjälpt finns inte | supermamsen

  45. Pingback: Vi må stole på barna våre…. | Hverdagsliv

  46. Anna Melin

    Tack, precis så.
    💕
    Tar med den till skolmötet gällande storebror till hemmasittare, storebror har ingen diagnos inte ens misstanke om det men är högkänslig och stressad av familjesituation där typ all min kraft går åt till att hjälpa lillebror tillbaka till skolan.
    Var finns anhörigstödet?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s