Nu har C fått sitt dropp med järn. Hoppas hen blir piggare av det! Tydligen kunde det ta några veckor innan det ger effekt. Bara att vänta och hoppas.
C var inte i skolan alls förra veckan och hen kom inte iväg idag heller. C går på en resursskola med 30 elever på skolan. Det är åtta elever i Cs klass och alltid minst två personal i klassen. C säger själv att hen trivs jättebra i skolan och att ALLT är bra där. Skolan pressar inte C alls. Hen kan hela tiden vara med och påverka hur mycket hen orka jobba och om hen vill ta en paus. C får även vara med och påverka timmarna/schemat. Hen säger att lärarna är bra och att kompisarna är jätteschyssta. Varje gång C kommer hem efter en skoldag så är hen så nöjd och glad. Bara ett stort leende och allt har alltid varit bra i skolan.
Lärarna säger samma sak. Att C trivs och är glad och social. En tillgång för gruppen. Det märks att lärarna har en stor förståelse och kompetens kring NPF. Jag tror faktiskt inte att det är något ”fel” med/i skolan. Men det är ju svårt att veta. Just nu är planen att C ska gå i skolan halvdagar på tisdagar och torsdagar.
C säger även att taxin är toppen så enligt hen är det inte heller problemet. Vi har pratat om morgonrutinen och C tycker att det är bra som vi gör nu.
Jag vet att för vissa människor är byte av aktivitet/övergången mellan aktiviteter väldigt svår. Hur kommer vi vidare med detta? Jag försöker lyfta frågan med C men hen låser sig oftast då och vill inte prata om det.
I morse när jag väckte C så sa hen att det inte kändes bra och att hen var trött. C har knappt varit utanför huset på en vecka. Det är som att hen väntar på ”den perfekta dagen och den perfekta känslan”. Men den lär väl inte komma… Eller…? C måste ju jobba med sina tankar.
En sak som jag tror påverkar C är brist på motivation och lust. C känner ingen lust till skolan. Jag har tagit upp det med lärarna så vi får se om de kan locka med något.
Tiden går… C slutade gå till skolan ht i åk 6. Nu är det ht i åk 8. C har missat mycket nu…
Det är inte bara övergången till skolan som är svår. Det kan vara andra saker som C egentligen VILL göra.
Jag tar tacksamt emot tips och tankar kring hur vi kommer över bron!
supermamsen 
Ingen erfarenhet av autism eller sånt men när mina barn var riktigt små typ två tre år så försökte jag öva in avfärd där barnen själva gjorde sig redo i icke skarpt läge. Jag ville att det automatiskt skulle bli så att när jag sa ”Nu ska vi åka till dagis.” Så skulle lämmeltåget på fem barn lufsa ut i hallen ställa sig vid sin korg och ta på jacka mössa vantar… Här var det viktigt för mig att säga aktiviteten istället för det man gjorde i hallen. För mig var det viktigt att det som hände i hallen aldrig i sig blev en aktivitet utan bara en automatiskt reaktion på att vi skulle iväg.
Och hur övade jag på det?
1. Först och främst så övade jag med ett bar i taget!
2. Sen så övade jag i lägen där barnen verkligen ville med! (Tänk ..vi ska köpa lördagsgodis, åka till byggvaruhuset, köpa grönsaker till middagen)
3. Jag övade alltid i lägen där det inte fanns en tid att hinna till! ( Den här delen är såååå viktig för annars är det lätt att börja förhandla om påklädning och att skynda sig)
4. Jag försökte öva avfärd MINST en gång om dagen. Jobbigt? Japp ett par månader men nu sitter det min minsta är sex år.
Och detta är endast övergångar med avfärd. Såklart finns det andra övergångar men eftersom dom aldrig varit besvärliga på samma sätt som avfärd med tidspress har jag inte aktivt övat på dessa.
GillaGillad av 1 person
Tack för att du delar med dig! Bra tips! ❤
GillaGilla
Du behöver inte säga tack för jag gissar att det tar så mycket längre tid att automatisera något om man har autism. Men jag kände att det ändå är ett problem natt stått inför och att det inte gick att bara låta barnet upptäcka det själv utan det enda som gav synlig effekt var att göra det till en övning i LHS (=livet hårda skola) skulle jag bara stått och förhandlat med barnen varje gång hade jag nog …ja…typ blivit tokarg plötsligt.
GillaGilla
Och för att förtydliga då tycker jag INTE att C verkar vara som en treåring utan väldigt fin och smart. Och jag menar inte att du inte övar på saker på samma sätt som med småbarn.
Det jag nog försökte säga är att eftersom varje övergång nog (minst) innehåller tre aktiviteter lite som din bild med en bro, något ska avslutas, något händer i mitten och något ska påbörjas. Och det var först när jag själv fattade att det jag som vuxen bara såg som ingenting (bron) såg barnen som en ny spännande stund i livet som jag förstod att det krävdes av mig att jag höll mig lugn och glad för så fort jag forcerade förloppet satte barnet i hälarna och vägrade. Olika barn olika mycket. Så jag fick sluta tänka bron som ett mellanled utan istället mängdträna just broar. Och det är väl lite som dina bilder på trappor? Man bryter ner uppgiften i småbitar då har barnet en chans att lyckas och då kan jag som vuxen ge beröm.
GillaGillad av 1 person
Hej! Har själv ett barn på 12 år med högfungerande autism. Hen har tidigare varit hemmasittare i över ett och ett halvt år och går idag i en jättebra specialskola ca 2,5 timmar, tre gånger i veckan. Hen har också svårt för övergångar och är mycket svårmotiverad. Är dessutom extremt kravkänslig. Det jag har lärt mig när det gäller mitt barn är att jag måste skala bort allt som kan upplevas som ett krav (tex att jag vill att hen ska gå till skolan eller att prata om varför man behöver gå i skolan) och istället försöka förstärka lusten och motivationen så mycket som möjligt. När jag pratar med hen om något försöker jag alltid vinkla det så att det ska verka så lockande som möjligt.
I början när hen började i specialskolan (med en enorm skolfobi att ta sig förbi) gjorde vi det dels genom att hen visste att hen alltid fick spela Minecraft i skolan (ett favoritspel) dels genom att vi åkte förbi både leksaksaffären och McDonalds på vägen hem. Varje skoldag. Dessutom behövdes en hel del tillrättaläggande för att hen skulle känna sig tillräckligt trygg för att våga gå dit. Det här var förra hösten. Idag behövs inte längre några yttre belöningar för hen vill och tycker om att gå till skolan, och har tagit sig förbi de största inre motstånden.
Många gånger hjälper det att ha en plan B: Vad kan hen göra om det inte känns bra, om det inte fungerar? Mitt barn har tex alltid sin mobil i skolan och vet att om det inte känns ok så kan hen alltid ringa mig och så kommer jag och hämtar hen (har aldrig behövt göra det, vetskapen om möjligheten räcker).
Ett konkret tips är att prata ihop er med skolan. Om de ser till att C alltid får göra något som hen tycker extra mycket om när hen är där så kan ni hemma fokusera på det när ni pratar med och försöker motivera C (trotts att kanske bara en bråkdel av tiden i skolan ägnas åt det).
Emellanåt kan jag se vilken otrolig kämpe mitt barn är, de där stunderna när jag försöker sätta mig in i hur det är att uppleva sin omvärld så som personer med autism gör. De stunderna ser jag hen som en riktig hjälte som klarar så mycket som hen trotts allt gör! Det tror jag inte jag skulle göra…. Jag försöker att tänka på det när hens ork tar slut och jag blir orolig, stressad och frustrerad.
Jag hoppas du ursäktar att jag skrivit så mycket om mitt barn, men jag tycker inte att jag kan ge dig så mycket konkreta råd eftersom det är du som känner ditt barn och som vet vad ni har testat tidigare. Det här är vad jag har sett fungerar för just mitt barn. Hoppas det ger dig några idéer …
Lycka till! 🌺
GillaGillad av 1 person
Tack så jättemycket! Uppskattar att du delar med dig. Mycket bra tips! Ska prata med skolan.
Skönt att det fungerar så bra för ditt barn nu. Det ger mig hopp.
Kram
GillaGilla
Ping: Detektivarbete | supermamsen
Ping: Nu kommer alla känslorna på en och samma gång | supermamsen