Mina barn får inte falla!
C, 13 år, är det barn vi har som har diagnosen högfungerande autism (asperger) och hemmasittarproblematik. Nu börjar det gå bättre och bättre för C. Hen tar sig till skolan minst 2-3 dagar i veckan. Jobbar oftast bra det tre timmar/dag som hen är där och verkar stabilare psykiskt.
Men vår 10-åring som inte har diagnos börjar falla nu. C fick sin diagnos i somras men har ju alltid tagit STOR plats i vår familj och har inte varit snäll mot 10-åringen genom åren. 6-åringen tar också mycket plats.
Däremellan har vi vår fina 10-åring. Hen är en empatisk person som känner in alla humörstämningar. Känslig och fin. Men nu bär hen på mycket bitterhet och ilska. Hen upplever att hen alltid har varit tvungen att anpassa sig efter C. Och i skolan måste hen anpassa sig efter klasskamrater. Med andra ord har 10-åringen ingen plats där hen kan samla energi. C har alltid mått bra hemma (det var nog därför hen höll ihop i skolan så länge). Dock har vi alltid haft mycket konflikter hemma med C.
10-åringen är nu inne i en fas där hen tar efter hela Cs beteendemönster. Hen säger att hen hatar skolan. Hen kryper ihop i sängen mot väggen och vill inte gå. Hen vägrar borsta tänderna på morgonen. Hen drar på sig luvan så man knappt ser ögonen. Som maken sa ”Det är som ett karbonpapper på C!”.
Nu har 10-åringen varit hemma från skolan i 9 dagar med magont. Vi har läkartid på fredag. Jag märker att det blir mer och mer motstånd till skolan. Svårare och svårare för hen att gå dit. Detta skrämmer mig! Vi måste hejda detta! Jag vågar inte låta 10-åringen vara hemma så att hen också fastnar hemma. Risken känns stor. Samtidigt vill jag ju ge hen chansen till vila och återhämtning. Vi har inte råd att göra fel!
Vi har verkligen försökt hinna med och tänka på syskonen genom allt detta. Vi har hittat på saker med bara 10-åringen (bio, bowling, skidhelg, fika, promenader, äta på restaurang). Jag lägger alltid ner extra lång tid på att natta 10-åringen och ligga och gosprata. Vi har även hittat på saker med bara 6-åringen såklart! Vi har tänkt på att syskonen inte ska komma i kläm! Därför känns det så jobbigt att vi trots detta har misslyckats! Jag känner mig så otillräcklig. Som en värdelös mamma. Nu mår två av mina tre barn dåligt. Hur kunde detta hända?
Vi har bett att vi ska få ett elevvårdsmöte med 10-åringens skola och jag har pratat med läraren om att vi vill att kraven och pressen på 10-åringen ska minska ett tag. Att hen ska få lite ”special” ett tag som vissa kompisar i klassen får. Och vi ska be om läxfritt.
Idag är 10-åringen i skolan. Med nöd och näppe. Osäkert in i sista stund. Nu har jag alltså två barn som jag måste oroa mig för.
Hela min kropp känns som en spänd fjäder. Den vibrerar av oro. Jag har en klump i magen. Tryck i huvudet. Det känns svårt att andas ibland.
supermamsen 
Förstår din oro och ångest över detta, som en mardröm ju. Nu när C verkar starkare! Vi fick med nöd o näppe iväg vår dotter i morse. Hon kom iväg men verkade lite spänd o grymtade lite om gympapåsen men hon kom ut i bilen , där mannen satt o väntade för att köra henne. Jag hann precis hälla upp en kopp kaffe innan jag skulle åka då jag ser bilen komma tillbaka NEJ magen väbde sig ut o in . Maken ringde in o sade att jag skulle komma ut med en ny handduk . Jag sprang barfota ut med ny handduk men hon slängde ut alla gympakläder ur bilen , jag vill inte ha några gympakläder skrek hon o sparkade i bilen . Ok sade vi , jag lutade mig in kramade henne o sade det blir bra ! De åkte igen o jag plockade upp kläderna från marken , o nu sitter jag o värmer fötterna , meddelar skolan att hon blir lite sen. Rinde mannen och han har lämnat av henne i skolan. Ok nu kanske jag kan åka till kontoret. Meddelade läraren igen att om hon inte kommit in så meddela mig, ver ju inte om hon sitter någonstans och inte går in i klassrummet eftersom hon va sen och mannen inte fick följa med från bilen. …. Ta igen dig lite innan de kommer från skolan. Kram
GillaGilla
❤❤❤
GillaGilla
Ping: ”Vad går du på egentligen?”’ | supermamsen