Reflektioner efter en dag i skolan

(Bilden är från Friends)

(Bilden är från Friends)

Idag har jag varit med min 10-åring i skolan (vanlig klass, årskurs 4, 23 elever i klassen).

10-åringen är trött och orkeslös. Vad vi vet har hen ingen diagnos men jag ska ringa BUP och boka tid. Det brakade ju för C i 6:an (med tendenser i 5:an) så vi är bekymrade nu. Jag tror inte att 10-åringen har någon diagnos inom autismspektrum, men kanske ADD. 10-åringen har ju haft ont i magen och dålig aptit i några veckor. Stressmage sa läkaren så nu får 10-åringen medicin. 10-åringen har länge klagat på att klassen är stökig med dålig arbetsro.

Klassen består av nästan 70% killar. Dessa killar tar mycket plats. En kille satt och pillade med annat HELA TIDEN. En ”uppfinnare”. Han klippte, ritade och höll på. Det prasslade en hel del när han pysslade. Han gjorde fina saker men inget som hade med skolarbetet att göra. Personalen var tvungen att vara på honom hela tiden för att det skulle bli något skolarbete gjort.

En annan kille var klassens ”clown”. Han kom med kommentarer hela tiden och försökte göra sig lustig. Han satt och pratade mer eller mindre oavbrutet och härmade läraren eller ifrågasatte saker som läraren sa.

En tredje kille var väldigt känslig och gick i affekt och blev ledsen när han inte klarade en uppgift eller om en klasskompis tittade på honom eller sa något. Han blev också sur och gav upp om han inte fick hjälp på en gång när han räckte upp handen. Han grät tre gånger idag.

En annan kille var ”vandrare”. Han gick runt och störde. Pillade på saker/klasskamrater, gjorde ljud, skrapade med stolen med flit så att det skulle störa…

Tjejerna fnissade åt klassens ”clown”. Två tjejer satt och viskade hela tiden och fick flera tillsägelser. En tjej mådde illa och ville inte jobba. En lektion satt en tjej och flätade en annan tjejs hår. De blev tillsagda att sluta.

Min 10-åring var orkeslös och hade ingen egen motor. Hade inte jag varit med idag hade det nog inte blivit så mycket gjort. Helt ärligt vet jag inte om personalen hade hunnit se hen. Min 10-åring tog fram rätt böcker men satt bara där och gjorde inget. Jag fick ligga på och peppa.

De andra eleverna tog mycket plats. ”Clownen” fick många tillsägelser och fick byta plats. ”Vandraren” fick tillslut lämna klassrummet med en personal. Killen som gick i affekt fick nästan inget gjort. Han sköt bak stolen och satt och tjurade en stor del av dagen.

I klassrummet var det två personal (läraren och en fritidspersonal) större delen av dagen och en personal (läraren) en lektion. Ca 30 minuter var det tre personal. Skoldagen var lång. Eleverna slutade kl. 15.

Personalen gjorde ett fantastiskt jobb. Men de räcker inte till. Det var så tydligt att behovet är så mycket större än resurserna.

Jag har varit med 10-åringen i skolan flera gånger det här läsåret (totalt 6 hela dagar) och jag har sett dessa beteenden hos barnen alla gånger. Jag vet att ett par av barnen har NPF-diagnoser.

Alla barn har rätt till utbildning efter sina förutsättningar och behov. Utbildningen ska anpassas individuellt och möta eleven där den befinner sig. Detta är ju praktiskt omöjligt. Tyvärr. Jag ser att personalen vill så mycket. De springer runt och försöker till det yttersta att hinna med alla. Men det är en utopi. DET GÅR INTE!

Skolan gjorde en orosanmälan till Socialtjänsten för vår 10-åring i höstas. Hen var hemma ett par veckor för magont före höstlovet. Tydligen var frånvaron för terminen för hög (över 15% eller något sånt) och då ska tydligen skolan anmäla. Det blev ingen utredning då Socialtjänsten ansåg att det inte finns fog för någon oro.

Vi har tagit på oss skulden för 10-åringens mående. Tänkt att hen mår dåligt för att vi har haft en tuff situation kring C en längre tid. 10-åringen har fått ”ta” mycket hemma från C och hen har behövt anpassa sig.

Nu känner jag att måendet likaväl kan bero på situationen i skolan. Det är rörigt och livat. Och 10-åringen behöver anpassa sig även där.

Idag såg jag att max 10 elever verkade jobba på. Dock fick de ju ingen uppmärksamhet av personalen för det hanns inte med. Jag förstår det! Personalen släckte bränder.

Nu befinner vi oss i ett läge att vi vill be personalen om det ”lilla extra” för vår 10-åring så att hen ska orka. Vi vill att hen ska bli sedd och bekräftad. Vi vill att hen ska få lite ”special” ett tag för att komma på fötter. Vi vill att hen ska få äta lunch i klassrummet (hen tycker inte om skolmaten utan tar med mat hemifrån). Vi vill att hen ska få rimliga krav så att hen kan orka och känna att hen lyckas. Efter idag (och de andra dagarna) känner jag att jag nästan inte vågar be om något extra. Det kommer att bli en stress för personalen och de har redan tillräckligt… Men min 10-åring måste bli sedd nu… Jag är ju sjukskriven för utmattning och kommer inte att orka vara i skolan med hen var och varannan dag.

Hur ska vi få politiker att förstå att de måste satsa på skolan? Vi kommer att få fler utbrända barn om inget händer. För att inte tala om personalen som försöker göra ett bra jobb i motvind och utan tillräckliga resurser. Vi föräldrar vill ju självklart att just vårt barn ska få det den behöver! Men hur?

Jag hoppas att skolpersonalen orkar! De har ett så viktigt jobb! Jag hoppas att de någon dag i veckan kan gå hem och känna att idag hann jag se alla barn. Att det inte bara finns frustration i dem över det som de inte hinner med. För de hinner inte med. Det är en omänsklig situation att kräva det av dem! Och de är så värdefulla!

SATSA PÅ RESURSER TILL SKOLORNA NU!!!

Vi måste satsa på våra barn! (bilden är från Framsteg/Jesper Caron)

Vi måste satsa på våra barn!
(bilden är från Framsteg/Jesper Caron)

Annonser

18 kommentarer

Filed under Diagnos, Skola, Stress

18 responses to “Reflektioner efter en dag i skolan

  1. Något att tänka på, och som också kan användas som ett sätt att trycka på för extra resurser, är att arbetsmiljölagstiftningen även gäller för våra skolbarn. Samma lagar alltså både för personalen OCH för barnens arbetssituation!

    Gilla

  2. Sassa

    Känner tyvärr väldigt väl igen mig men för oss är det vår 6-årings förskoleklass det gäller…
    Skillnaden är att här har ”pedagogerna” gett upp! Ingen vuxen säger ifrån utan barnen härjar i stort sett fritt!
    Ingen ordning någonstans och inget vettigt blir gjort under dagarna.
    Det enda vårt barn lärt sig sedan i augusti är:
    – att om man vill ha något – ta det! Behöver du slåss för att få det – gör det!

    -det är ingen idé att säga till någon vuxen om man själv blir slagen eller råkar illa ut på något annat sätt….de säger bara ”kommer snart (men det gör de inte) eller det får ni lösa själva.

    – när de vuxna pratar kan jag göra vad jag vill…tända & släcka taklampan, ligga under bordet, retas med ”grannen” osv osv

    – Det de vuxna säger betyder inget, jag behöver inte göra som de säger.

    Listan kan göras mkt längre än så men jag blir så ledsen bara av att tänka på det!

    Vårt barn har gått från att vara väldigt omtyckt i förskolan, mkt omtänksam och väldigt ”snäll” med många vänner till att så gott som dagligen komma hem med bulor, blåmärken etc.
    Trött och arg och ledsen….och här hemma testar han om han kan bete sig mot oss och syskon så som ”kompisarna” beter sig i skolan.

    Vi kämpar så mkt vi orkar för att få till en förändring men varken pedagogerna eller skolledare tycker att detta är något problem….det är så här det är idag påstår de.
    Jag köper inte det!

    Min son som ALLTID älskat att vara med kompisar och vara i förskolan är ledsen och förvirrad….ensam för han hittar inga ”snälla kompisa” gråter och vill varken vara i skolan eller på fritids…

    Skolstarten som han längtade så till….mitt hjärta går sönder av situationen han hamnat i och jag känner mig så maktlös!

    Uppsatt på skolbyte men kön är på minst två år….

    Gilla

  3. Camilla

    Så sant, de flesta lärare vill så mycket och naturligtvis räcka till för alla men som sagt, det krävs alldeles för mycket av de som finns. Skolan måste prioriteras NU.
    Vår dotter med diagnos sedan dec har jättebra lärare men hur skall de hinna ge henne det hon behöver med utåtagerande barn i klassen som behöver sitt, blyga barn som behöver sitt , släcker bränder mest hela tiden och så skall de dessutom försöka va detektiver för att se vad som för vår dotter (som ingen i skolan trodde hade diagnos, eftersom hon inte stör) tar resp ger energi. Jag vet att de vill men hinner de, Det måste till en stor förändring, dessutom är det krismöte i 7 orna då det är alldeles för mycket dåligt beteende och respektlös beteende både mot elever och lärare, elever skiter i regler etc etc etc ( vår son går i 7:an men säger att han trivs ) TUR. Ja ja vet inte vad som sker men inte är det en trygg känsla….

    Gilla

  4. Isabelle

    Jag känner igen mig i det där, från elevperspektiv. Jag är född 94, så redan då fanns det inte tillräckligt med resurser och nu har det eskalerat.
    Jag var ”den duktiga” eleven som jobbade på i tysthet och inte blev sedd och även det satte spår.
    Jag känner igen mig i mycket av det du skriver då jag också var hemma väldigt mycket från skolan från 11 års ålder. Dock pga huvudvärk, som säkert till stor del berodde på just stökig klass mm.

    Finns egentligen inget syfte med den här kommentaren mer än att jag tycker du skriver väldigt bra och det märks verkligen hur engagerad du är kring dina barn.

    Hoppas allt löser sig med 10-åringen och C, och att du får känna att även 6-åringen blir sedd. (Nu tolkar jag in egna reflektioner och jag hoppas verkligen inte att du tar illa vid dig.)

    Gilla

  5. Pingback: Jag måste orka! Men hur? | supermamsen

  6. Pingback: ”Är du lycklig?” ”Mår du bra?” ”Är det bra?” | supermamsen

  7. Pingback: Tack! | supermamsen

  8. Pingback: Hoppfull och livrädd | supermamsen

  9. Reblogga detta på Livets skiftningar – från ett annat perspektiv och kommenterade:
    Här beskriver Supermamsen hur en skoldag kan se ut. Detta blir tredje artikeln om stress och utmattning i skolan. Med den arbetsmiljö som här beskrivs är det fantastiskt att ens någon av eleverna förmår göra ett arbete. Det är helt uppenbart att det saknas resurser, läs: fler vuxna, i form av både lärare och assistenter. Det saknas möjligheter till alternativa arbetssätt just på grund av bristande resurser.
    Läs Supermamsens beskrivning.

    Gilla

  10. Pingback: Fungerande skolgång är ingen självklarhet  | supermamsen

  11. Pingback: Ska Sverige ha skolor för att ett land SKA HA skolor eller ska Sverige ha skolor för att Sveriges barn ska gå till skolan och få en bra utbildning? | supermamsen

  12. Pingback: Ännu ett barn med diagnos i familjen | supermamsen

  13. Pingback: Automatisering | supermamsen

  14. Pingback: Om perception | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s