Oväntade utmaningar i föräldraskapet 

Självklart har jag alltid förstått att ett föräldraskap består av utmaningar. Dock har jag sett andra utmaningar framför mig än de jag möter i mitt föräldraskap.
Jag har trott att:

– det skulle bli körigt att hinna skjutsa barn till och från aktiviteter 

– det skulle förhandlas om utetid och vara svårt att hålla barnen hemma på kvällarna 

– vi skulle få tjata om läxorna 

– vi ibland skulle få tjata lite på en tonåring att gå till skolan

– vi skulle få tjata lite för att barnen skulle hjälpa till hemma

– vi skulle få sätta gränser så att barnen inte alltid har kompisar hemma

Mitt föräldraskap består av helt andra utmaningar:

– att försöka få 14-åringen och 11-åringen att ägna sig åt någon aktivitet på fritiden 

– att försöka få 14-åringen och 11-åringen att komma utanför huset och träffa kompisar 

– att försöka få 14-åringen och 11-åringen att orka med skolan 

– vi får ingen hjälp hemma. Alls.

– att försöka uppmuntra 14-åringen och 11-åringen att ta hem kompisar 

– få 11-åringen att äta något annat än chicken nuggets 

– få in barnen i duschen någon gång i veckan 

– få iväg 11-åringen till kalas som hen är bjuden på

– få 14-åringen och 11-åringen att gå på bokade besök till läkare, tandläkare, frisör osv.

– att komma iväg till landet/annan semester utan att 14-åringen får en låsning 

– att någon gång ibland äta tillsammans alla fem

– att orka jobba och ha barn 

Det blir inte alltid som man tänker sig…

Annonser

29 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Vardag

29 responses to “Oväntade utmaningar i föräldraskapet 

  1. Eva

    Lite som berättelsen om ”Holland”, har du hört talas om den?
    Styrkekram Addmamman

    Gilla

  2. Britta Brus

    Ja exakt så.
    Vi brukar skratta lite åt andra föräldrars s.k. barnuppfostringsbekymmer, och hade gärna haft något av deras i utbyte mot t.ex. att ha en hel vecka då vi vet alldeles säkert att alla barnen går till skolan i tid alla lektioner och gör alla veckans läxor i god tid, och även har lite koll på nästa veckas läxor och kommande prov.
    Vissa problem som andra har tycks vi däremot ha väldigt lite av, det är fördelen med att i över tio år ha tvingats vara väldigt förutseende, välplanerad och framförallt konsekvent, dvs vi måste alltid tänka ut och tala om i förväg vad som ska hända och vart vi ska, och vad vi ska göra där och hur länge, eftersom otydlighet kan leda till oändliga tjatloopar och oro som blir till låsningar. En positiv bieffekt är att barnens vänner är väldigt avslappnande hos oss eftersom de vet exakt vad som gäller och att det inte måste tjatas och förhandlas om varenda liten skitsak.

    Liked by 1 person

  3. Jennie

    Precis samma här! Och ibland blir sorgen över att det inte alls blev som jag tänkt övermäktig och jag bryter ihop. 😓 Just nu är jag inne i en period där jag undrar hur jag/vi ska orka?!
    Kram ❤️

    Gilla

  4. Hilma

    Nej, och inte hade jag trott att jag på allvar skulle överväga att hålla mitt barn hemma från skolan för att de inte alls klarar av att bemöta honom och förstå hans behov. Tydliga rekommendationer från psykologer och bup räcker tydligen inte alls. Inte trodde jag att jag skulle bli uppringd av skolan flera gånger i veckan bara för att få höra hur dåligt allt går och hur illa han sköter sig och att han inte ”bjuder till själv”. Jag blir galen! Ursäkta men det var dagens känsla…

    Gilla

  5. Så tragiskt men också lite skönt att höra att vi är flera som har det tungt.
    Vi har fått kallelse från rektorn om akut möte för hur vi kan samarbeta kring vår dotter. Detta efter åsikter från oss och habiliteringen om önskat bättre samarbete från läraren 😳⁉️ Skulle inte förvåna mig om det heter att det är vi som är osamarbetsvilliga 😡
    Usch nej, ingen bra dag här heller!
    Kram och styrka till er alla som också kämpar! ❤️

    Gilla

    • Kram och massvis med styrka tillbaka!
      Hoppas mötet blir bra! Kram! ❤

      Gilla

      • Tack ❤
        Tyvärr blev mötet en stor besvikelse då läraren sitter och ljuger och rektorn är en stor mes och inte vill förstå. Enorm okunskap om autism och total ovilja att förstå och lyssna in oss föräldrar. Är det verkligen Sverige 2016 vi lever i?
        Önskar dig och din familj en trevlig helg!

        Gilla

      • Men oj vad trist med ett sådant möte! Kan ni få hjälp från hab?

        Gilla

      • Ha ha, specialpedagog från hab var med på mötet :-/ och sa redan innan att hon skulle vara passiv?? Blir väl obekvämt antar jag. Har nu mailat sammanfattningen till hab och bett om samtal för att se vart de står egentligen.? På vår dotters sida eller på skolans p.g.a rädsla att stöta sig??
        Måste också undersöka hur det går till att koppla in Skolinspektionen. Har ställt frågan till en resursskola i närliggande kommun om de kan ta emot vår dotter. Det är en bra bit att åka med taxi, men så desperat känns läget tyvärr.
        Tack för förslag och omtanke ❤

        Gilla

      • Åh vad tufft för er ❤

        Gilla

      • Men fy sjutton, nu börjar jag känna mig bitter, och jag visade nog det i mitt svar till dig är jag rädd. Inte meningen men det är mycket känslor som far runt.. Kram ❤

        Gilla

      • Klart du känner dig bitter. Det gör jag också mellan varven. Det är tufft med den dagliga kampen.
        Stor kram ❤

        Liked by 1 person

    • Nanna

      Nu vet jag inte om mitt svar hamnar på rätt ställe.

      Men till dig asbergermamma. Det du varit med om är ju just sånt som jag inte kan fullt ut förstå. Men det är samtidigt det som har gjort att jag fastnat i tex supermamsens blogg. Jag kan inte förstå hur det är möjligt! Det är för det första fel enligt lagen om att alla ska få skolan anpassad efter sin nivå!

      Sen blir det så fel för att det är du som mamma som skuldbeläggs. Vad faaan tänker dom sig att du ska göra?

      Och så blir det totalt fel för inget gott kommer ur det för barnet! Hur ska ditt barn göra tänker dom? Ditt barn är ju fullständigt i händerna på vuxenvärlden.

      Nu blev jag ledsen och arg.(och du kan varje dag i veckan få önska att du hade mina vanliga problem tex barn som verkar gympa i Kalle Anka kostym, det är ju så mycket enklare.)

      Men finns där ingen som samordnar och stöttar er? Liksom det måste ju vara tufft nog att vara mamma till ett sånt barn, och att sen behöva liksom fixa barnets skolgång också?!?

      Varma kramar!

      Gilla

  6. Nanna

    Jag inser att Holland är helt fel, ett handikapp…men är det någon som kommer till Italien? Blir det någonsin som man trodde före man fick barn? Jag känner iallafall inte direkt att jag vet vart jag är påväg.

    (Och detta är ingen tävling om vem det är mest synd om ni som har barn med speciella behov vinner lätt alla deltävlingar. Men jag tror jag vill ge er en uppmuntrande tanke i att ”alla andra” sliter sitt hår ibland också.)

    Och inte *piiip* är det Italien jag är i just idag. En främmande man följer efter småflickor körandes i bil från skolan ända hem till dom och gör sexuella gester! Och idag hade han följt efter min dotter ända upp på vår uppfart!!! Vi har självklart polisanmält men nog tusan finns där minst en bra sak med skolvägrare!!! Dom blir iallafall inte förföljda av äckelgubbar på vägen hem från skola.

    Gilla

    • Det blir nog sällan som man tänker sig. Det är verkligen ingen tävling. Jag vet att alla har sina utmaningar. Ibland kan jag bara önska att jag hade ”vanliga och normala” utmaningar för de känns så lätta jämfört med de utmaningar jag har.
      Läskigt för dina flickor!!! Hoppas verkligen att polisanmälan leder till något!

      Gilla

      • Nanna

        JA! Önska på allt du kan. Någonstans tror jag att det är viktigt att ha förmågan att tänka att ”gräset är grönare” någon annan stans. Kanske lite som en inre film där livet är lite bättre och lyckligare och lättare och filmen ska finnas där för att man åtminstone inom sig ska känna sig lite ”normal”.

        Och det är nog tyvärr så att det är en normal verklighetsflykt även för personer med ”lätta” liv. Men kanske är förmågan att drömma om normalhet ännu viktigare när man känner sig marginaliserad och (som jag faktiskt tycker) väldigt dåligt sedd av verkligheten, tex skolan och olika myndigheter.

        Så önska du vidare bland normala problem. Här är ett axplock från min vecka:

        1.Min näst äldsta son glömde vid två olika gympatillfällen att packa ner shorts…jag vet inte hur han löste det, har inte frågat honom, såg det bara när jag skulle tvätta hans gympakläder. Gymnastik i Kalle Anka kostym liksom?

        2. Större grupp av barn förvann i till stan två kilometer bort för att jaga Pokémon, ålder 6-13. (Det enda positiva var väl att dom hade med sig mobilerna så jag kunde ringa och vara arg)

        3. Väldigt många 11-13 åringar spelade rundpingis kring köksbordet.(kan ju låta trevligt men där föll ner två tavlor, en hushållspappershållare och en svindyr mugg)

        4. Jag kom in på 15-åringens rum och upptäckte att han nog inte längre har något golv. Det syns iallafall inte alls längre. Men jag kunde tydligt se att han just för tillfället är inne i en pyssel-period på temat papier mache’.

        5. Ja det är ju självklart att jag måste vakta mina barn från brottslingar ända in på tomten!

        Gilla

      • Du är härlig du! 💕
        Tack för att du delar med dig! Uppskattas! ❤

        Gilla

      • Och förstår att andras liv inte heller är en dans på rosor 😉

        Gilla

  7. Nanna

    Och jag tycker verkligen att du supermamsen är en kämpe. För problemet med barn med speciella behov verkar vara att barnet hela tiden fastnar vid samma sak. Om och om igen. Medan ”normala” barn hela tiden gör nya idiotiska saker…vilket ju är ett slags utveckling.(Det känns bara inte som det.)

    Och föräldrar till barn med speciella behov skuldbeläggs tex för att barnet är hemma från skolan som om det var där felet låg. Som om det vore hemmasittandet i sig som var grundproblemet. Men så är det ju inte utan problemet är brist på anpassning av skolan och dom enda som kan göra något åt det är ju skolan.

    Och ni är aldrig lediga. Aldrig. Och då blir ni trötta. Jag kan ju säga till mina ”normalisar” Hur ska vi lösa det här? …och så låta dom tänka ett tag, jag kan gå en promenad med hunden och sen kan vi gemensamt försöka lösa det. (Förutom det med dom glömda gympa-plaggen där tänker jag likt en struts sticka huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Nog måste han väl rimligtvis själv inse sin egen del i det misstaget??? )

    Och alla ni med speciella barn är så fantastiska som kämpar så mycket! Jag förstår ju att mina problem verkligen är lätta jämfört med det ni gör varje dag.

    Liked by 2 people

  8. Pingback: Dubbla känslor  | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s