Muta, morot eller glädjekick?

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

På sistone har jag funderat mycket kring vad som är en muta, en morot (sporre) eller en glädjekick.

C är en person som behöver känna motivation för att göra saker. Finns ingen motivation eller lust så går det inte. C har också väldigt svårt för övergångar och att komma ut ur huset. Om det blir för mycket fokus på själva övergången så drar den så mycket energi att det leder till en låsning.

I somras när vi skulle åka till landet så märkte vi att C oroade sig för att ”komma iväg”. C önskade sig Pokémonkort. Eftersom hen då hade en bruten arm så tänkte vi att det vore ju en bra sysselsättning på landet. Alltså använde vi det som en morot och sa till C att vi skulle köpa Pokémonkort på vägen till landet. På så vis blev det fokus på det istället för på den jobbiga övergången och det var inga problem att komma iväg.

Nyligen var vi hos läkaren för att följa upp Cs medicinering. Hen tycker att sådant är jobbigt. C sa att hen ville klippa sig. Då sa vi att det gör vi efter läkarbesöket. Då blev C taggad att följa med och fokus blev på frisören.

Vi var på ett annat läkarbesök nyligen också. Det var hos en specialistläkare för att följa upp Cs blodprover. Det är ungefär 40 minuters bilresa dit. Detta var C inte alls sugen på och hen tyckte att det kändes jobbigt. Då sa maken och jag att vi hade tänkt passa på att åka till banken och fixa ett betalkort till C som hen har tjatat om att alla kompisar har. Då fokus lades på detta kom C även denna gång iväg utan problem.

Häromdagen hade vi utvecklingssamtal för C på resursskolan. C var inte alls sugen på att följa med eftersom det var hens lediga dag. Jag sa att C måste följa med. Då kom C på att hen ville passa på att köpa skor och kläder efteråt. Så det gjorde vi!

C kom och sa till mig nyligen att hen ville köpa ett nytt onlinespel. Jag sa nej. Då så hen:
 ”Men om jag går till skolan åtta dagar. Kan jag få spelet då?”
”Nej, jag vill inte göra så. Det är inte bra om du pressar dig iväg när det känns jobbigt bara för att få ett spel. Och om du inte lyckas så blir det ju som ett straff. Jag vill inte straffa dig när jag vet att du gör ditt bästa!”
”Vi kan väl bara bestämma att åtta skoldagar ger mig spelet. Det behöver ju inte vara i rad. När jag har fått ihop åtta dagar så kan jag få spelet. Då känner jag ingen press.”
”Jaaa… Okej då…”
”Bra!”

C har nu fått ihop två skoldagar på två veckor och är själv jättenöjd! Jag vet inte om detta är rätt eller fel. Men om C själv känner sig nöjd och inte pressad så kan det ju inte skada.

På utvecklingssamtalet sa C att hen trivs 10 av 10 på skolan och det är ju högsta betyg. C sa att hen trivs med kompisarna och alla lärarna. Hen känner också att hen kan vara med och påverka upplägget och att skolan lyssnar in orken. Mötet varade i 30 minuter och mentorn började med att säga att C fick säga till och gå ifrån när som helst under mötet om det kändes jobbigt. Bara en sådan sak!

C fick jättemycket beröm för det arbete hen har gjort när hen har varit i skolan och mentorn sa att C verkligen är en tillgång och en fin kompis. Mentorn sa att de kan se att alla förmågor finns där de dagar C orkar jobba. Mina tårar bara rann.

Just nu ska C gå till skolan två dagar i veckan. Mentorn frågade om C tyckte att det upplägget var bra. C sa att hen helst vill gå fler dagar.  Då sa mentorn att det är jättebra att viljan finns men att C måste lära känna sig själv och sin ork och bygga på sakta med timmar. Än så länge fixar ju C oftast bara en av två dagar i veckan. Vilken förståelse och vilket bemötande! Det är verkligen toppen med en resursskola. Vilken skillnad!

E är inte som C när det gäller att bli taggad. E behöver mer igångsättare. E är trött och orkeslös. Låg och äter dåligt. E har inte varit i skolan på två veckor nu. Nästa vecka påbörjar vi utredningen.

E har länge önskat sig ett nytt tangentbord. Hen har hela tiden fått ta över Cs begagnade. Häromdagen sa E att hen behövde en glädjekick. Jag kände mig kluven. Om jag köper ett tangentbord till E nu så blir hen glad. Men hur länge och vad blir nästa grej E måste ha för att få en glädjekick? Det kändes lite som en fälla (Lyxfällan! 😉 ). Efter att ha tagit upp frågan i ett par Facebookgrupper bestämde jag mig för att köpa tangentbordet till E men absolut inte villkora det på något sätt. Jag köpte det bara för att göra E glad. Inte för att hen ska gå till skolan nästa vecka. Jag var också tydlig med att E faktiskt behövde ett tangentbord och att jag framöver inte kommer att köpa saker till E så här spontant.
E blev jätteglad. En riktig glädjekick!

Jag har ingen aning om vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara hitta ett sätt att få saker att fungera. Jag vill att mina barn ska må bra. Hela mitt föräldraskap går ut på ”trial and error” känns det som. Men hur ska jag veta utan att prova?

Muta, morot eller glädjekick…?

Annonser

9 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

9 responses to “Muta, morot eller glädjekick?

  1. A

    Hej. Jag vill verkligen inte trampa på tårna.

    Jag jobbar med unga med Autismspektrumstörning så kan en del om det.

    Nu till det jag skulle skriva

    Jag läser mellan raderna att c utmanar och indirekt tvingar till sig mutor.
    Om jag gör x så får jag y.

    Detta är inte så bra då en person med Autismspektrumstörning låser sig lätt vid att göra samma och lika.

    Mitt tipps är att sätta dig ner med tex bildstöd innan läkar besök och berätta i steg
    Vem ska göra vad, vart ska det ske och när ska det ske. Vad händer efteråt.

    Lite grann känner jag att c utnyttjar sin diagnos till att få klippa sig och få saker

    Och det är inte så värden fungerar.

    I mitt jobb får vi hela tiden försöka jobba bort att om inte jag får x så gör inte jag y då föräldrar offta tagit till mutor.

    Liked by 1 person

    • Tack för input! Så kan det kanske vara… Det är svårt! C är 14 år och tycker att bildstöd är så töntigt. Dessutom är det övergången som är svår. Inte själva läkarbesöket, samtalet osv.
      Ska fundera på hur vi kan göra!
      C har dock inte accepterat diagnosen alla så tror inte att hen spelar på just den…
      Jag tycker att detta är svårt! Vi får jobba vidare! 😉

      Gilla

    • Vill lägga till att C gör en hel del saker utan att få något också såklart! 😉 De exempel jag gav är tillfällen som troligtvis inte hade fungerat om vi inte hade lyft fokus från övergången till något annat.
      Men jag ska absolut tänka på det du skrev! 👍

      Gilla

  2. fullofmind

    Jag blir glad över dina inlägg för du ger mig så mycket att tänka och fundera på. Jag tänker att det är ordet muta som är dåligt kanske inte innehållet. Utifrån mitt synsätt är det inte fel eller rätt att ge något så länge en har reflekterat över det och har råd (så klart). Att ge saker för att en inte orkar bråka, tänka efter osv kan leda fel, fast ibland får en ju göra fel. Men om du har tänkt igenom så noga kan det, tycker jag, inte bli fel. Det kan bara bli en lärdom? Att ibland justera, ibland upprepa? Så tänker jag.

    Liked by 1 person

  3. Anna

    NPF-barn är i allmänhet svåra att muta och straffa. Så att se det som mutor att göra saker när man ändå är på väg känns långsökt.

    Liked by 1 person

  4. Pingback: Intressant promenad med NPF-podden i lurarna | supermamsen

  5. Pingback: Motivation och lust | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s