Svårt beslut

Nu har vi tagit ett svårt beslut. L, vår 8-åring med ADHD kombinerad form, ska få prova ADHD-medicin. Vi ska träffa en läkare i slutet av månaden och prata om hur vi ska lägga upp det och vilken medicin L ska få prova först.

L fick sin diagnos i somras. BUP pratade om medicin och att L är ett barn som troligtvis kan bli hjälpt av medicin för att reglera aktivitetsnivån i hjärnan. Vi föräldrar ville avvakta med medicin och se om det skulle räcka med bra anpassningar i hemmet och i skolan.

Bild från www.adhdfokus.se

Nu har det gått drygt halva årskurs 2. Läraren säger att L orkar ganska okej på förmiddagarna men kroknar efter lunch. Läraren säger också att L har det tufft med relationer, både med vuxna och med klasskamrater. L är impulsiv och frispråkig och har ingen given vän. En fritidspersonal säger att L bränner alla broar med kompisar. ☹ L blir nästan aldrig bjuden på kalas och ingen hör av sig för att leka.

L har en jättebra lärare och har anpassningar i skolan. L har en sittplats med skärmar runt och en egen skolbänk med lock. Övriga elever har bord och får gå och hämta sina saker i lådor. L är själv väldigt nöjd med sin sittplats.

L har timstock och får ta pauser när det behövs. Hen får också mycket hjälp en till en men har ingen egen resurs.

På fritids är det en personal som brukar försöka hjälpa L lite extra i relationen med kompisar och att stötta i konflikter. L är oftast inte fysisk mot andra men kan i affekt sparka till en stol eller kasta något. L är väldigt rak i sin kommunikation och säger rakt ut vad hen tycker.

Vissa undrar om vi vill ge L medicin för att vi föräldrar ska orka med L. L är ju ett väldigt intensivt barn som kräver mycket uppmärksamhet och stimulering. Hen är ”allergisk” mot att ha tråkigt.

Svaret på frågan är ”Nej! Vi vill inte ge L medicin för att hen är jobbig för oss. Vi vill ge L medicin för att hen HAR jobbigt med sig själv!

Vi kan verkligen se på L på helgerna hur det kliar i kroppen på hen. Hur rastlös L är och måste få hjälp att hitta på något hela tiden. Vi märker också att L nästan aldrig är i nuet. I helgen var L och jag på bio och mitt under filmen viskade L till mig ”Vad ska vi göra efter filmen? Jag måste göra något mer! Jag vill inte bara åka hem!”.

L har myror i brallan!

L är ofta disträ. Hen kan ställa en fråga och sen när vi svarar så förstår inte L svaret för hen minns inte sin fråga.

L är normalbegåvad. Det går okej i skolan. Just nu når L alla målen. L orkar dock inte göra läxor efter skolan. Det finns ingen ork kvar till skolarbete då. Ändå kan L inte landa. L är trött men håller igång ändå. Kan inte komma till ro. Vi märker hur jobbigt det är för L.

Vi gör många anpassningar hemma. Vi använder tidsstöd i de flesta situationer och förbereder L på vad som ska hända.

I hemmet ”jobbar” vi lågaffektivt för att undvika onödiga maktkamper och stora konflikter.

L går som sagt i årskurs 2 nu. Vi har två äldre barn som båda kraschade av utmattning av mellanstadiets högre krav, både socialt och kunskapsmässigt. Vi vill undvika det nu.

”Men undvik mjöl och socker så kommer L att bli lugnare!”
L har ett storasyskon, E, med selektivt ätande. Dietisten har sagt att vi ska ge E det hen äter. Det innebär att E kan få allt möjligt onyttigt mitt i veckorna. Vi försöker undvika att ge L det men ibland ”måste” vi för att livet inte ska bli alltför orättvist.

L äter inte heller så jättebra. Det som just nu går ner till frukost är rostad baguette med salami och ett glas O´boy. Vi kan inte ta bort det som fungerar. Det är tillräckligt tufft ändå.

Jag är varken för eller emot medicin. Jag är för att mitt barn ska må bra. Jag är för att mitt barn ska orka med skolan. Jag är för att mitt barn ska ha vänner och ha bra självkänsla.

Detta har inte varit ett lätt beslut att ta. Därför blir andras negativa åsikter om medicin jobbiga att höra just nu. Vi föräldrar måste göra det vi tror är bäst för vårt barn. Hade det varit ett lätt beslut hade vi bett läkaren skriva ut medicin så fort L fick sin diagnos i juni 2017. Nu kan vi i alla fall säga att både vi och skolan har gjort det vi kan för att anpassa och underlätta för L. Ändå blir det för tufft.

Visst kan vi känna oss oroliga över hur medicin kan påverka L. Hur blir det med aptiten? Hur ändras Ls personlighet? Vilka biverkningar kan L få?
Trots detta känner vi att vi måste låta L testa. Vi vill inte att L kraschar, vi vill att hen har vänner och orkar med livet. Och sig själv.

Det handlade förut inte om att jag sökte diagnos på mina barn. Det handlade om att få förståelse för deras behov. Det handlar inte nu om att jag vill ”droga” mitt barn för min skull. Jag vill hjälpa mitt barn orka.

Jag hoppas att medicin kan hjälpa L!

Annonser

16 kommentarer

Filed under ADHD, Anpassningar, förälder, Förståelse, Vardag

16 responses to “Svårt beslut

  1. Styrkekram åt er!! Hoppas medicinen hjälper L och ni ska ta alla andras åsikter med nypa salt (lättare sagt än gjort men..) för det är NI som känner hen och vet vad hen kan behöva och må bra av 💖

    Gilla

  2. Ia

    Våra 2 blev totalt förändrade med medicinen….
    MEN bara på positiva sätt…
    Gladare, lättare att nå och mer ork och tålamod, kommunicera med kompisar/oss/ varandra på ett mycket bättre sätt, mycket mindre utåtagerande, sov bättre, åt bättre, hade ett mer lugn inom sig…
    Dom kände ganska fort att att detta är nå som hjälper dom och jag är så glad för deras och våran skull att vi vågade köra på med medicinering ♡ Dom märker själva om dom missat en dos eller liknande.
    Det bästa är ju att det går att avsluta om man inte vill fortsätta.. Inget är skrivet i sten ♡

    Ni gör det bästa ni kan för erat barn, erat livspusslet och erat liv… Låt inte nån annan som inget vet stjäla din energi ♡

    Gilla

  3. Lycka till – och styrkekram! Absolut, det är ett tufft beslut (och ett som vi har också gått fram och tillbaka på, så jag förstår precis), och det kan vara svårt att hitta rätt kombination och dosering. Men när det fungerar bra kan det vara en stor skillnad, ja, absolut för de i omgivningen, men mest för barnet. Jag har lärt mig under åren att bara ignorera de som vill ifrågasätta det som vi gör med vårt barn – vi gör vår allra bästa med situationen och information som är tillgängligt – man kan inte göra mer. (Skulle bara lägga till att jag är så imponerad över alla hjälpmedel som du har ordnat för dina barn – både hemma och i skolan!)

    Gilla

  4. Å det hoppas jag också! Ni resonerar så klokt och det du skrivit och skriver hjälper mig en bra bit på vägen till förståelse av min egen tolvåring med ADD. Vi är inne på medicin nr 2 Strattera efter att ha testat Concerta.
    Jag förstår inte hur folk understår sig att ha åsikter om ett beslut föräldrar tar för sitt barn. Usch!
    Stort lycka till! Jag läser allt du skriver.

    Gilla

  5. Vår son är också hjälpt av adhd-medicin. Han får en chans att lyckas och visa vad han är bra på, vilket stärker honom. 13 år nu, medicin sedan i oktober. Hann tyvärr sjunka lågt dessförinnan, men nu hoppas jag att det fortsätter uppåt….

    Gilla

  6. Sandra

    Vill bara säga vilka fantastiska föräldrar ni är❤️.

    Gilla

  7. Pingback: Idag kom den där tunga känslan… | supermamsen

  8. Pingback: Hugg i hjärtat blandat med hopp | supermamsen

  9. Pingback: Om att ge ”blommor” förutsättningar att växa | supermamsen

  10. Pingback: Om att bli släppt och att släppa taget | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s