Om att aldrig få vara ensam hemma

Jag är en social person. Jag tycker om att umgås med människor. Att vara i sociala sammanhang ger mig energi. Men att aldrig få vara ensam hemma börjar ta på krafterna. I vårt hus är alltid någon hemma, även på dagtid. C är alltid hemma och oftast även E igen. Vår larmoperatör har till och med ringt och frågat oss om det är något fel på larmet på huset eftersom vi aldrig larmar.

Att vara hemma sjuk blir för mig ingen vila. Istället måste jag se till att C och E får i sig mat. Om jag eller maken inte är hemma så äter de ingenting förrän vi kommer hem vid 16:30-tiden. Om jag är hemma känner jag att jag måste fixa mat åt dem även om jag är sjuk.

Jag är för sällskapssjuk (och lite för harig) för att åka själv till landet en helg. Så länge vill jag inte vara ensam. Men att vara ensam någon dag här och var vore riktigt skönt. Jag kan faktiskt inte minnas när jag var helt ensam i huset sist. Det känns som det måste vara för flera år sedan.

Jag går ut på promenader när jag vill vara ensam. Det blir ungefär en timmes promenad. Det är skönt och avkopplande. Men det vore också skönt att vara hemma själv och bara vara. Slappa framför TV:n utan att någon ropar ”Mamma! Jag är hungrig!”.

De flesta andra, tror jag, har stunder då de är ensamma hemma. Åtminstone om de är hemma sjuka en veckodag.

En liten petitess att vara missnöjd med. Jag vet det. Men ibland känns det bara som att jag kvävs av allt. Jag behöver utrymme och luft!

Annonser

15 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare

15 svar till “Om att aldrig få vara ensam hemma

  1. Detta är något jag känner ibland oxå…förstår vad du menar..men som sagt….det kommer så småningom ♡ Det lovar jag oss alla som lever i denna situation♡ kramar från en av de andra mammorna i liknande sits

    Gilla

  2. Anna

    Känner igen mig i vartenda ord – tyvärr. MEN vår tid kommer ❤

    Gilla

  3. Niniska

    Hög igenkänning…. kärlek till dig, vi sitter i samma båt. Men hoppet lever. ❤️

    Gilla

  4. Anna

    Igenkänning och full förståelse 💕

    Gilla

  5. Jag känner igen mig enormt!
    Även jag är social men behovet av egentid ökar hela tiden. Efter hemmasittande större delen av hösten kom J iväg till skolan HELA förra veckan och även idag. Även om det bara gäller 2-3 timmar/dag så infinner sig ett lugn, jag kunde/kan andas 😔
    Kram

    Gilla

  6. Du lyfter något som är lite tabu. Men väldigt viktigt! Man kan nästan bli lite utmattad av att ständigt vara påpassad. Egentid är så otroligt viktigt. Även om en promenad är skönt så är det något visst med att vara själv i sitt eget hem. Om än bara för en timme. Tack för din blogg, ger luft åt mycket tankar… 👍

    Gilla

  7. Veronica


    Känner igen mig så. En son (-03) som nu varit hemmasittar i 3 år, i juni fick vi till en utredning och sen en diagnos Asberger. Har sen dess väntat på tid till habilitering. Allt handlar om att försöka underlätta för C men inget hjälper och familjen… Vi är inte en hel familj längre. Men hoppas att vi ska finna en lösning för C och att vi kan bli en familj igen med vänner mm

    Gilla

  8. Känner verkligen igen! Jag tror att alla har en egen ”lagom” nivå för när det är balans mellan att få vara ifred och ha människor omkring sig, som ingår i de grundläggande behoven. Och när man inte får den balansen, då tar det enormt med kraft.

    Gilla

Lämna ett svar till Niniska Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.