Överkrav

wpid-20150922_081645.jpg

Autism är ju inte en sjukdom som man plötsligt kan få. Det är medfött. Eftersom C föddes med autism men har varit väldigt högfungerande VÄLDIGT LÄNGE så har vi ställt ”normala” krav på hen. Vi har bett hen hjälpa till hemma, göra läxorna, gå till skolan (som tydligen inte alls har varit anpassad efter Cs behov)…

Skolan hade inte alls märkt att C mådde dåligt i skolan när vi sa till dem att vi skulle göra en utredning. De blev förvånade! Däremot hade vi märkt många saker hemma men ändå inte riktigt förstått. Det har alltid varit mycket motstånd och stora konflikter. Men C har utåt sett fungerat och vi har tänkt att vi har ett tryggt starkt barn som vågar trotsa oss.

Nu med vår nya kunskap (C fick sin AS-diagnos i somras) har vi insett att vi har ställt överkrav på C hela livet. Vilken press det måste ha varit! C måste ha kämpat otroligt mycket genom åren. Jag kan nästan tycka att det är synd (på ett sätt) att C har varit så högfungerande i skolan. Hen bet ihop istället för att be om hjälp. Sen när C började visa motstånd till skolan tänkte först både vi och skolan att hen var lat och trotsig. Vi föräldrar förstod ändå ganska snabbt att det låg mer bakom. Men inte skolan!

Förr gick C till skolan varje dag (nästan).
C gick upp och klädde på sig.
C hjälpte till hemma ibland (dock aldrig speciellt mycket och inte helt utan motstånd).
C gick på fotboll och var ute och lekte.
C kunde följa med på utflykter med familjen på helgerna.

Nu är det nästan omöjligt att få C att gå till skolan.
Vissa morgnar får jag hjälpa C klä på sig fast hen är 13 år.
Jag måste hjälpa C med hygienen, komma ihåg att duscha, byta till rena kläder osv.
C hjälper aldrig till hemma (hen går möjligtvis ut med soporna ibland)
C har svårt att ta sig hemifrån, även till självvalda aktiviteter.

Det är så svårt att inse att det som fungerade för C förr inte fungerar längre. Istället för att ”gå framåt” går hen ”bakåt”. Det som vi trodde skulle växa bort med åldern har blivit större problem och svårigheter. Med åldern kommer ökade krav, både kunskapsmässigt och socialt, så det är ju egentligen inte så konstigt att C inte orkar hålla ihop längre.

Nu vet vi mer. Vi jobbar hela tiden med att tänka om och försöka förstå. Jag känner att jag ältar detta fram och tillbaka, hit och dit… Varför kunde vi inte se detta och hjälpa C tidigare? Jag är glad att hen inte har hunnit bli vuxen och har behövt leva med dessa överkrav ännu längre. Men 13 år av överkrav är länge det med… Inte konstigt att C blev utmattad.

Idag fick hemmasittarläraren komma hem till oss eftersom C återigen vägrade följa med. C sa att om hen slipper träffa hemmasittarläraren kommer hen att gå till skolan varje dag hela dagarna från och med imorgon. Jag försökte förklara för C att det är just det vi INTE vill. Vi vill att C ska komma tillbaka i lugn takt så att hen inte kraschar igen.

Det blev ett bra möte idag och nu ska vi göra ett nytt försök på torsdag och se om C kan följa med till deras lokaler. C tyckte om läraren sa hen. Jag tror att läraren kunde förklara planen för C på ett bra sätt. Vi får se…

Jag tycker faktiskt att det är överkrav på mig också. Jag ska hålla mig lugn och låg-affektiv när det bubblar av känslor i hela mig. Tyvärr blir det så att om jag behåller lugnet med C så brister det ibland med syskonen eller maken istället… Hur mycket ska jag orka? Möten hit och dit, oro, stress, press, ovisshet, frustration, otillräcklighet, trötthet, hjälplöshet…

MEN det är värt mödan. Bara vi ”får till det” snart och C slutar vägra ta emot hjälp!

wpid-fb_img_1438104180396.jpg

Annonser

20 kommentarer

Filed under ADD, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

20 responses to “Överkrav

  1. Camilla

    Känner så väl igen den där med att det känns som överkrav på föräldern också. Fick tillsagt mig att gör så här och försök det här men va f tror ni jag har gjort jag är inte mer än människa jag också hade jag lust att skrika kanske med drag av autism jag med känns det som ibland,,,,,
    Syskonet har fått många orättvisa tillsägelser kan jag säga men har kunnat säga förlåt och förklarat sedan , känns ändå så taskigt och orättvist mot syskonet också att behöva leva i detta kaoset som oftast uppstår,,,

    Gilla

  2. M

    Jag känner igen mig i ganska mycket, just nu flyter vårt liv med Äldsta (med AS) på, det går ganska bra. Istället är det Mellan som uppvisar många svårigheter (och vi har alltid utgått från att Mellan är ”normal”). Vad är arv och vad är miljö? Hur påverkas man av att alltid behöva anpassa sig till någon som har AS (och som långt innan diagnos upptog all tid och påverkade vad vi kunde och inte kunde göra)? Just nu så tror jag att det är Mellan som far illa, som kommer i kläm och som får överkrav och dessutom råkar ut med min frustration eftersom jag är lågaffektiv mot Äldsta och har räknat med att Mellan klarar av vad som helst (nästan). Det gör inte Mellan. Det har fått mig att omvärdera/utvärdera vad jag håller på med när det gäller Mellan, men det är tungt och gör mig ledsen.

    Liked by 1 person

    • Ja syskonen får ta mycket. Min 10-åring fixar med att packa gympakläder, göra läxan osv. Är väldigt självgående. Men morgontrött så då blir det tjafs.
      Det är lätt att glömma att uppmärksamma det som flyter på och fungerar. Det som inte fungerar tar så mycket energi. Framförallt mellanbarnen har nog en riktigt tuff sits…
      Kram!

      Gilla

  3. Pingback: Spelet | supermamsen

  4. Jag kan förstå att det är lätt att som förälder känna att man borde ha förstått att man ställt överkrav på sitt barn och jag vet också – av erfarenhet av att vara den som har ett annat sätt att fungera – är lätt att önska att omgivningen skulle sluta ställa så himla höga krav på en hela tiden. Samtidigt är det förståeligt att omgivningen inte alltid ”ser”, för långtifrån alla svårigheter märks utåt.

    Jag var 24 (är 28 idag) när jag fick min aspergerdiagnos och min mamma säger ofta att hon, när jag var liten, inte förstod att det ställdes för höga krav på mig eller att jag mådde fruktansvärt dåligt i vissa situationer. Jag klandrar henne dock inte för det idag, för mamma såg ju bara symtomen, d.v.s. det som märktes utåt. Orsakerna bakom symtomen fanns – utom i mycket uppenbara fall – inuti mig och jag berättade sällan om det som tryckte, skrämde eller gav upphov till ångest om ingen frågade rakt ut. Detta gjorde att det utåt sett kunde verka som om jag t.ex. fick panik av oförklarlig anledning, och i efterhand har jag förstått att det var väldigt oroligt för de vuxna. De ville hjälpa men visste inte hur eller med vad, och den känslan av maktlöshet måste ha varit hemsk.

    Jag tror att det är ganska vanligt att man, i en familj där man har olika sätt att fungera, anklagar sig själv för att man inte förstår den/de som inte fungerar likadant som man själv, men det tycker jag inte alls att man behöver göra. Det är inte ditt fel att du inte alltid förstår C och det är inte C:s fel heller. Ni har bara olika sätt att fungera och det kan ni inte rå för. Ni är bra som ni är, båda två!

    Liked by 1 person

  5. Pingback: Vi lägger pussel | supermamsen

  6. Pingback: Hela familjen behöver vila! | supermamsen

  7. Pingback: Att hjälpa C lyckas – bryta mönster, bygga rutiner, göra anpassningar och spara energi | supermamsen

  8. Pingback: Mentalisering och empati | supermamsen

  9. Pingback: Övervinna hinder | supermamsen

  10. Pingback: Ställer vi för låga krav nu istället? | supermamsen

  11. Pingback: Processen | supermamsen

  12. Pingback: Jag gjorde nog fel igår… Kanske… | supermamsen

  13. Pingback: Ojämn | supermamsen

  14. Pingback: Realistiska förväntningar | supermamsen

  15. Pingback: Om jag hade vetat… | supermamsen

  16. Elinor

    Det låter som på pricken på min 12-åring. Håller på med utredning. Älskar din blogg! Äntligen hittat någon som ger mig något!
    Tack!!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s