Det kan bli bra!

Jag skriver väldigt sällan här på bloggen och det är ett gott tecken. I många år skrev jag något nästan dagligen. Jag hade så oerhört mycket att bearbeta. På den tiden hade vi det väldigt tufft med två barn som inte förmådde gå till skolan.

Det ”jobbiga” kom smygande men den stora kraschen kom hösten 2014. Det är för drygt 10 år sedan. På den tiden trodde jag aldrig att vi skulle kunna må bra igen. Idag mår vi bra. Givetvis har vi fortfarande utmaningar men i våra mått mätt är det väldigt bra.

Dottern (snart 16 år, adhd-diagnos) går ut 9:an nu och vi funderar över gymnasievalet. Hon har haft en fungerande skolgång tack och lov.

Mellansonen (nu 20 år, autism och add) tar studenten i vår efter att ha varit hemmakämpare årskurs 5-8. Studenten är något som jag förr knappt vågade tänka på.

Äldsta sonen (snart 23 år, autism) har tagit körkort och läst in grundskolebetyg i svenska på Komvux. I mars ska han troligen läsa engelska på Komvux. Han tar sig framåt i sin takt och han mår bra. Det viktigaste av allt.

Hur började allt egentligen för barnet?
– Ströfrånvaro
– Magont
– Huvudvärk
– Svårt att sova
– Humörsvängningar
– Trött/låg
– Söndagsångest
– Orkade inte gå på fotbollsträning

Hur kände jag mig?
– Misstro mot barnet (Du är bara lat…)
– Skuldbeläggande på barnet (Alla andra går ju till skolan… Tänk på allt du missar…)
– Maktlöshet (Inget jag gör hjälper… Ingen lyssnar… Var finns hjälpen?)
– Skam (över att jag inte lyckas få iväg mitt barn till skolan…)
– Ifrågasättande av mig själv (Vad gör jag fel?)
– Oro (Hur ska det gå för mitt barn?)

Jag önskar att du som möter oss som har barn med NPF och/eller problematisk skolfrånvaro tänker på:
– Att du möter en förälder i sorg/kris.
– Att du möter en förälder med ett extra utmanande föräldraskap.
– Att du oftast möter en påläst förälder. Förringa inte den kunskapen!
– Att föräldern vill sitt barns bästa!
– Att föräldern inte curlar utan kompenserar för barnets oförmågor och svårigheter.
– Att föräldern och skolan har olika perspektiv.

– Boka möten som har en tydlig agenda och leder framåt.
Går det att ha mötet digitalt/via telefon? Värna om förälderns tid.
– Att inte döma.

Vägen tillbaka till skolan tog tid. Ett dåligt mående kan inte stressas bort, det måste läka ut. Kraven och takten måste vara rimliga. Måendet först, sen skolan. För 20-åringen kunde vi ta det i hans takt. Vi blev inte pressade utan möttes av förståelse. Han går i skolan nu och har lärt sig mycket om sig själv.

Hans tips till andra i liknande situation som han var i är:
”– Lär känna dig själv
Det kan vara svårt att göra i början. Det var först när jag fick börja plugga lite hemifrån (tack vare corona) som jag insåg vad som var mina svagheter och styrkor. För hur skulle jag veta om mina svagheter när jag inte hade pluggat på så länge?
Som exempel hade jag svårt att begränsa mig i skrivuppgifter och jag hade svårt utan en deadline. Jag kunde även ha svårt att följa en uppgift om instruktionerna inte var väldigt tydliga.

– Var inte för hård mot dig själv
Steg två av att lära känna sig själv är acceptans och det är en viktig del av att lära känna sig själv. För mig tog det ett tag. Det handlade om att förstå att jag kanske inte är som de flesta, utan jag kanske alltid kommer bli lite tröttare, eller ha svårt att begränsa mig, eller att jag behöver en deadline. Acceptera att du inte är som alla andra, och se inte dina svårigheter som din svaghet, utan gör det till din styrka. Att veta om sina svårigheter är värt väldigt mycket. Genom att veta om dem kan du anpassa dig till det och vara förberedd.

– Du har tid
När jag tittar tillbaka på när jag var hemma så kommer jag ihåg hur jag kände mig misslyckad, ledsen och hade dåligt samvete.
Misslyckad som person, för att jag inte klarade av att gå till skolan som alla andra gjorde.
Ledsen för att jag misslyckades konstant och missade vännerna i skolan och missade även allt lärande vilket var något jag tyckte om. 
Dåligt samvete för att jag kände mig som en besvikelse för mina föräldrar, eftersom jag gjorde deras liv svårare och var en besvikelse till son.
Stress. Enligt de flesta så var jag nog inte tillräckligt stressad. De flesta tyckte nog att jag borde skynda mig tillbaka innan jag sabbar hela min framtid. Trots att jag såg ut att vara allt annat än stressad, så var det en överväldigande känsla inombords. Under hela min tid hemma fick jag höra från omgivningen att jag slarvar bort min framtid, att jag aldrig kommer komma in på gymnasium, att mitt liv kommer bli jättesvårt och att jag kanske aldrig kommer att få ett jobb. Jag har nu på senare tid insett hur onödigt det var. Om det finns en person som läser detta som har svårt att passa in i skolan, eller har svårt att ta sig dit, och om stress över framtiden är en stor faktor till att du mår dåligt. I sådana fall skulle jag vilja plocka bort den faktorn helt och hållet. För den gör ingen nytta. Det som man aldrig får höra är hur många andra vägar som finns än att bara gå från 1:an till 9:an och sedan gymnasiet tre år.”

Vägen tillbaka kan se olika ut. I Sverige finns tack och lov många möjligheter att studera vidare på olika sätt.

Med 23-åringen hade vi inte samma tur (det borde inte handla om tur, men det gör det). Vi blev pressade att stressa och pressa honom och han fick aldrig läka. Han har ännu idag endast ett grundskolebetyg.

Att det finns resurser, kunskap, bemötande och förståelse i skolan är viktigt. Riktigt viktigt. Det kan faktiskt rädda någons liv.

Nu står vi här trots allt. Vi har fått kämpa mycket.
Jag vet att många tyvärr är i den situationen nu som vi var i då.

Jag önskar innerligt att framtiden blir bättre och att mer resurser läggs på förskola och skola för att förebygga utanförskap.

Till dig som är mitt i stormen – håll ut! ❤