”Hur orkar ni? Vilket stöd och vilken hjälp får ni som föräldrar?”

Varför finns det en mur mellan oss föräldrar och de som borde förstå och hjälpa oss?

”Hur orkar ni? Vilket stöd och vilken hjälp får ni som föräldrar?” Den frågan har vi fått MÅNGA gånger. Både av vänner/familj och av olika instanser.

Svaret: ”Stöd? Hjälp? Nä, vi har mest blivit skuldbelagda, misstrodda och ifrågasatta som föräldrar!”

När vi sa till skolan att C inte ville gå dit sa de att det bara var att ”tvinga dit ungen. Ni är föräldrarna ni bestämmer!”.

Vi försökte påpeka för skolan att det nog var något I SKOLAN som gjorde att C inte ville gå dit. Skolan lyssnade inte. C ville jobba i lilla gruppen. Vi frågade skolan om det. De sa att den gruppen var för barn med diagnos (på den tiden, i 5:an, hade C ingen diagnos) så det fick inte C.
Vi bad att C skulle slippa läxor. Vi märkte att hen var trött. Men nej, engelskaläxan måste C göra…

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Vi föräldrar ändrade inte plötsligt våra rutiner eller vår uppfostran. Vi gjorde inga nya konstiga saker hemma för att C skulle vilja vara hemma. Vi uppmuntrade inte C att vara hemma på något sätt. Syskonen tog sig fortfarande iväg till skola och förskola.

C ”valde” att vara hemma för att skolan inte fungerade längre. C mådde dåligt. C orkade inte längre. C fick sin aspergerdiagnos först i somras (sommaren mellan 6:an och 7:an). C har varit hemma sedan år 6, november-14 (med ett par skolförsök vt-15).

Skolan hann aldrig göra en kartläggning av C i skolan för att försöka ta reda på vad som gjorde att C inte ville vara där. C hann sluta gå dit. Och då blev det VÅRT FEL.

Den här hade nog skolan missat helt!

Vi gjorde själva en orosanmälan till Socialtjänsten och blev utredda och ”godkända” på alla punkter. Vi frågade om familjebehandling men de sa att det kräver nog för mycket av C. Och de hade de nog rätt i… Så det blev inget.

Jag och maken var hemma mycket från jobbet för att hjälpa och stötta C. Vi fick ta tjänstledigt eller komp. Tillslut skrev en läkare ett intyg så att vi får VABBA för C trots att hen är 13 år.

När vi var hemma fick vi höra att ”Nu vill ju C vara hemma med er. Det är såklart mysigt att ha mamma eller pappa hemma. Det är bättre om ni jobbar så att C är ensam hemma och har tråkigt. DÅ vill C till skolan”.

Vi har bett läkare sjukskriva C för att slippa stressen och pressen med skolplikt och låta C läka i fred. Vi tror att C blev utmattad av flera år i en skola som egentligen inte alls var anpassad efter Cs behov. C höll ihop i skolan i många år. Läkaren sa ”Vi sjukskriver inte barn!”.

Den här boken borde alla som jobbar med barn läsa!

Det har nu istället slutat med att jag är sjukskriven 100% och maken är också delvis sjukskriven. Hade det inte varit bättre om C hade blivit sjukskriven så vi slapp pressen med skolplikt och hot om anmälningar till Socialtjänsten? Vi har även nu fått höra ”Jaha är ni hemma, det är ju inte så bra för C!”. Vad ska vi göra då? Vi föräldrar har ju kämpat i motvind länge nu. Vi är trötta.

Den eventuella hjälp C kan få kräver att C lämnar hemmet. Men vad gör vi om det är JUST DET som är problemet? C har svårt att lämna hemmet. Hen låser sig och får ångestattacker. Finns det ingen hjälp att få då? Är det vårt fel då?

Vi, liksom många andra, är föräldrar som VILL att våra barn ska vara i skolan. Vi vänder ut och in på oss för att få skolsituationen att fungera. Varför möts vi av misstro och ifrågasättande? Lita på våra barn! Lita på oss! Hjälp oss! Lyssna på oss! Vi har kunskap om våra barn! Vi läser böcker, går kurser, söker information…
Varför kan inte skolpersonal, läkare, socialtjänsten och psykologer läsa på så att vi hamnar på samma lag?

Någonting är fel i samhället när det får bli så här!
Jag har inte uppmuntrat mitt barn att bli en hemmasittare. Jag vill inte att det ska vara såhär!