”Hur orkar ni? Vilket stöd och vilken hjälp får ni som föräldrar?”

Varför finns det en mur mellan oss föräldrar och de som borde förstå och hjälpa oss?

Varför finns det en mur mellan oss föräldrar och de som borde förstå och hjälpa oss?

”Hur orkar ni? Vilket stöd och vilken hjälp får ni som föräldrar?” Den frågan har vi fått MÅNGA gånger. Både av vänner/familj och av olika instanser.

Svaret: ”Stöd? Hjälp? Nä, vi har mest blivit skuldbelagda, misstrodda och ifrågasatta som föräldrar!”

När vi sa till skolan att C inte ville gå dit sa de att det bara var att ”tvinga dit ungen. Ni är föräldrarna ni bestämmer!”.

Vi försökte påpeka för skolan att det nog var något I SKOLAN som gjorde att C inte ville gå dit. Skolan lyssnade inte. C ville jobba i lilla gruppen. Vi frågade skolan om det. De sa att den gruppen var för barn med diagnos (på den tiden, i 5:an, hade C ingen diagnos) så det fick inte C.
Vi bad att C skulle slippa läxor. Vi märkte att hen var trött. Men nej, engelskaläxan måste C göra…

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Vi föräldrar ändrade inte plötsligt våra rutiner eller vår uppfostran. Vi gjorde inga nya konstiga saker hemma för att C skulle vilja vara hemma. Vi uppmuntrade inte C att vara hemma på något sätt. Syskonen tog sig fortfarande iväg till skola och förskola.

C ”valde” att vara hemma för att skolan inte fungerade längre. C mådde dåligt. C orkade inte längre. C fick sin aspergerdiagnos först i somras (sommaren mellan 6:an och 7:an). C har varit hemma sedan år 6, november-14 (med ett par skolförsök vt-15).

Skolan hann aldrig göra en kartläggning av C i skolan för att försöka ta reda på vad som gjorde att C inte ville vara där. C hann sluta gå dit. Och då blev det VÅRT FEL.

Den här hade nog skolan missat helt!

Den här hade nog skolan missat helt!

Vi gjorde själva en orosanmälan till Socialtjänsten och blev utredda och ”godkända” på alla punkter. Vi frågade om familjebehandling men de sa att det kräver nog för mycket av C. Och de hade de nog rätt i… Så det blev inget.

Jag och maken var hemma mycket från jobbet för att hjälpa och stötta C. Vi fick ta tjänstledigt eller komp. Tillslut skrev en läkare ett intyg så att vi får VABBA för C trots att hen är 13 år.

När vi var hemma fick vi höra att ”Nu vill ju C vara hemma med er. Det är såklart mysigt att ha mamma eller pappa hemma. Det är bättre om ni jobbar så att C är ensam hemma och har tråkigt. DÅ vill C till skolan”.

Vi har bett läkare sjukskriva C för att slippa stressen och pressen med skolplikt och låta C läka i fred. Vi tror att C blev utmattad av flera år i en skola som egentligen inte alls var anpassad efter Cs behov. C höll ihop i skolan i många år. Läkaren sa ”Vi sjukskriver inte barn!”.

Den här boken borde alla som jobbar med barn läsa!

Den här boken borde alla som jobbar med barn läsa!

Det har nu istället slutat med att jag är sjukskriven 100% och maken är också delvis sjukskriven. Hade det inte varit bättre om C hade blivit sjukskriven så vi slapp pressen med skolplikt och hot om anmälningar till Socialtjänsten? Vi har även nu fått höra ”Jaha är ni hemma, det är ju inte så bra för C!”. Vad ska vi göra då? Vi föräldrar har ju kämpat i motvind länge nu. Vi är trötta.

Den eventuella hjälp C kan få kräver att C lämnar hemmet. Men vad gör vi om det är JUST DET som är problemet? C har svårt att lämna hemmet. Hen låser sig och får ångestattacker. Finns det ingen hjälp att få då? Är det vårt fel då?

Vi, liksom många andra, är föräldrar som VILL att våra barn ska vara i skolan. Vi vänder ut och in på oss för att få skolsituationen att fungera. Varför möts vi av misstro och ifrågasättande? Lita på våra barn! Lita på oss! Hjälp oss! Lyssna på oss! Vi har kunskap om våra barn! Vi läser böcker, går kurser, söker information…
Varför kan inte skolpersonal, läkare, socialtjänsten och psykologer läsa på så att vi hamnar på samma lag?

Någonting är fel i samhället när det får bli så här!
Jag har inte uppmuntrat mitt barn att bli en hemmasittare. Jag vill inte att det ska vara såhär!

Annonser

14 kommentarer

Filed under Boktips, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

14 responses to “”Hur orkar ni? Vilket stöd och vilken hjälp får ni som föräldrar?”

  1. Camilla

    Så bra skrivet! Heja dig och ja varför kan de som borde kunna detta inte det här. jag kommer i morgon berätta för BUP ( vi har en bokad tid där sedan länge) mina känslor och tankar om deras sätt att hantera detta. Det är en enorm kunskapslucka gällande dessa barn ute i samhället.

    Skolan skall få låna min bok ”Inte bara Anna” och jag skall nog be dem att läsa den på jullovet. Kan du rekommendera någon annan bok .

    Kram

    Liked by 1 person

    • 👍Har börjat läsa en bok nu som verkar bra ”Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen” av Wiman och Hejlskov. Det blir ett inlägg i bloggen om den framöver men den tar upp olika situationer vi kan hamna i och hur vi kan bemöta barnen.

      Gilla

  2. Har du läst http://www.specialnest.se, idag står det om skollagen. Intressant läsning, även om du säkert redan känner till det mesta.

    Liked by 1 person

  3. Camilla

    Den boken har jag köpt o börjat läsa nyligen . Barn som bråkar alltså!
    slukar allt nu !

    Liked by 1 person

  4. Pingback: ”Fantastiskt vilken tur C har som har fått just er som föräldrar!” | supermamsen

  5. Pingback: Stress och press | supermamsen

  6. Pingback: Turbulent vecka | supermamsen

  7. Det här är för jävligt!
    Jag blir så förbannad när jag läser hur barnet och föräldrarna ständigt ska straffas när samhället inte räcker till.
    Det här är skandal

    Gilla

  8. Pingback: Evigt ifrågasatt | supermamsen

  9. Curlingmamman :-)

    Hej, Vår dotter har varit hemma i stort sett hela årskurs 8 och nu väntar vi svar på vad utredningen på bup visar. Enligt skolan en blyg, skötsam och duktig tjej i skolan men under sommarlovet efter årskurs 7 brast det och hon orkade inte längre och havererade totalt. Depression, ångest, panikattacker ända sen dess. Under våren började vi med hemlektioner, först en timma i veckan och i slutet av terminen blev det ca 2 tim i veckan och två ämnen. Det kommer vi fortsätta med nu och om några veckor se om någon av lektionerna kan hållas i skolan. Vi håller tummarna. Jag själv ska börja jobba 75% efter att varit sjukskriven 50% sen förra sommaren. ”Den curlande mamman” orkade inte heller och halverade hon också…
    Jag har läst många av dina inlägg och jag känner så väl igen mig i det du beskriver. Det är många föräldrar som kämpar för sina barn och för att överleva livet och vardagen. När jag läser om det blir jag starkt berörd. Vilka hjältar!!!!

    Liked by 1 person

  10. Pingback: Att våga be om, och ta emot, hjälp | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s