https://www.instagram.com/p/C9H_WIvoK8s/?igsh=MTZsaTd1cmFuZ2k2bQ==
In och läs Lottas intressanta inlägg om problematisk skolnärvaro.
Kategoriarkiv: ADHD
MrsHyper gästbloggar om ”hemmakämpare” på sommarlovet
Barn som är hemma från skolan kallas för ”hemmakämpare”. Det finns även ”hemmakämpare” på sommarlovet. De ensamma barnen som inte har en aktiv sommar med vänner. ❤️
MrsHyper gästbloggar om hemmakämpare på sommarlovet och ger även tips på hur du som förälder kan stötta ditt barn.
”Hemmakämpare” på sommarlovet
Till och från har något eller båda av mina barn varit ”hemmakämpare” under sommarloven. Det är smärtsamt att vara förälder när barnen blir ensamma utan att de valt det själva. Barnen vill ju inte göra oss föräldrar ledsna och berättar inte vad de tänker eller känner. Men som mamma har jag ändå kunnat se den ”ensamma smärtan” i deras ögon. Och jäklar vad det gör ont.
Jag gick i terapi under många år och det var livsnödvändigt för mig och för familjen. Jag ville inte att min smärta och oro skulle föras över till barnen, så jag behövde stärka mig själv för att kunna vara både förstående och en glad mamma. Hur skulle jag annars; orka hitta på massa roliga saker och att även våga vila hemma utan att drabbas av FOMO* (Fear Of Missing Out).
Jag har listat några tips som jag använt mig av under åren. Jag har fått anpassa efter ålder och mående. Jag har skrivit barnet här nedan – men det gäller ju även tonåringen eller en ung vuxen.
Visa förståelse: Närma dig ditt barn med empati och förståelse. Säg något i stil med, ”Jag har märkt att du inte går ut så mycket och jag vill bara veta hur du mår och vad du tänker på.”
Lyssna aktivt: Låt ditt barn uttrycka sina känslor och tankar utan att avbryta. Barnet kan ha rädslor eller osäkerheter som barnet inte har delat med dig ännu.
Små delmål: Hjälp barnet att sätta upp små, hanterbara mål. Till exempel, börja med att gå ut för en kort promenad för att köpa en glass eller besöka en närliggande park.
Aktiviteter: Försök att hitta aktiviteter som barnet tycker om och som kan locka utanför huset. Att göra något kreativt eller använda barnets intresse, som att besöka en bokhandel, djuraffär eller en annan plats relaterad till en hobby.
Sociala skills: Utveckla sociala färdigheter genom att öva/leka olika scenarier hemma. Det kan göra att man blir mer bekväm i sociala situationer. Lika bra för barn som för vuxna.
Föreningar och grupper: Finns det lokala grupper eller klubbar som kan intressera, såsom konstklasser, sportklubbar eller ungdomsgrupper där man kan träffa nya människor i en strukturerad miljö.
Våga söka professionell hjälp: Sök upp en terapeut eller kurator. De kan stötta med strategier för att hantera social isolering och bygga upp självförtroende.
Lovebomba: Beröm och uppmuntra när barnet tar steg utanför sin komfortzon. Det bygger upp självkänslan.
Familjeaktiviteter: Planera familjeutflykter eller aktiviteter som ni kan göra tillsammans. Det skapar en säker och stödjande miljö för barnet, eller den unge vuxne, att utforska världen.
Inget sker över en natt. Var tålmodig och fortsätt visa ditt stöd och kärlek.
Hyperkramar från
/Jessica Stigsdotter Axberg
aka MrsHyper
Jessica är adhd-mamman som blev föreläsare, författare och terapeut. Du hittar information om terapi och adhd-tips på hennes webbsida mrshyper.se och på instagram eller på facebook
På MrsHyper’s YouTube-kanal kan du se korta videosnuttar om allt från frukost till att resa med adhd-medicin och då och då dyker en föreläsning upp live. Prenumerera på kanalen så missar du inga nya inlägg.
LÄNKAR
Webb: https://www.mrshyper.se/
Instagram. https://www.instagram.com/mrs.hyper/
Facebook: https://www.facebook.com/mrshyper
YouTube: https://www.youtube.com/@MrsHyper
Dela detta:
Under ADHD, Gästinlägg
Myrsteg leder också framåt
Åren går. Jag startade den här bloggen sommaren 2015 när jag kände mig totalt misslyckad som mamma. Namnet Supermamsen kommer ifrån att min äldsta son ”Calle” ofta kallade mig för Mamsestruten. Jag valde då det ironiska namnet Supermamsen. Jag kände mig allt annat än super. Här är mitt allra första blogginlägg. På den tiden skrev jag ”hen” om mina barn istället för han/hon eftersom jag inte ville avslöja deras kön.
Sommaren 2015 fick Calle en autismdiagnos efter att ha varit hemma från skolan i 8 månader. Emil fick 2017 diagnosen adhd huvudsakligen ouppmärksam form (add) och även autism nivå 1 våren 2020. Emil har även ett selektivt ätande. Linnéa fick 2017 diagnosen ADHD kombinerad form. Hon har också ett selektivt ätande. Vi fick lite att bita i! 😉
Mina barn har hunnit bli stora nu. De är 22 (”Calle”), 19 (”Emil”) och 15 år (”Linnéa”). När jag startade bloggen var de 13, 10 och 6 år. Mycket har hänt sedan dess. De första åren var det mest tuffa saker för att sedan vända och börja lätta igen.
Calle har gjort fantastiska framsteg den senaste tiden. Det började med att han i höstas gick en kurs om autism på Habiliteringen med oss. Det var fyra tillfällen då han fick lära sig om diagnosen och reflektera kring sig själv och sina behov. Väldigt nyttigt. Sen gav vi oss in i processen att söka aktivitetsersättning. Tanken var först att söka aktivitetsersättning på 50% och söka jobb på 50%. När han blev intervjuad av Försäkringskassan om aktivitetsersättningen frågade kvinnan om han inte skulle studera på 50% istället för att jobba. Det öppnade en ny tanke som inte har funnits på flera år. Efter att han föll ur skolan på höstterminen i årskurs 6 (2014) har han gjort otaliga försök att ta sig tillbaka till skolan. Han gick på kommunens ”hemmasittarskola” i åk 7 och på resursskola i åk 8 och 9 men tog sig inte dit speciellt mycket pga. låsningar. Efter det försökte han sig på IM (individuellt val) för att läsa in grundskoleämnen. Det gick inte heller. Sen fick han via kommunen stöd med praktik och utbildning. Det fungerade ett tag men sen föll han ur. Efter det har han fått stöd av kommunen på olika sätt, gått kurser via Arbetsförmedlingen mm.
Nu på våren har han läst svenska på grundläggande nivå på Komvux på 50% och han får fått sitt allra första grundskolebetyg, ett C i svenska. Detta är det första som Calle har fullföljt sedan kraschen i årskurs 6. Det har tagit många år att få ett bättre mående efter ”skolskadan” men till slut gick det. Nu ska han söka en ny kurs till hösten.
Emil som var hemma åk. 6-8 (mycket även i åk 5) har till sommaren klarat av andra året på gymnasiet på sitt förstahandsval. Han har nästan 100% närvaro och fina betyg. Om ett år tar han studenten.
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen!
Alla ni som är mitt i kaoset – håll ut!
Livet kommer att lätta!
Dela detta:
Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare, Skola
Gästblogg av Lotta Borg Skoglund -ADHD hos flickor och kvinnor: Nu tar vi tillbaka makten!
Idag har jag äran att ha Lotta Borg Skoglund som gästbloggare. Lotta är läkare, forskare, författare och föreläsare med ADHD i fokus. Jag ”upptäckte” Lotta när jag läste Lottas bok ”Från duktig flicka till utbränd kvinna”. Som mamma till en 15-årig flicka med ADHD brinner jag för att flickor och kvinnor med ADHD ska få rätt stöd och ett hälsosamt liv. Läs Lottas text nedan och dela gärna vidare.
ADHD hos flickor och kvinnor: Nu tar vi tillbaka makten!
Vår forskning visar att vi flickor och kvinnor med ADHD får vår ADHD-diagnos fyra år senare än pojkar och män. Åren innan diagnosen har vi sökt massor av vård för både kroppslig och psykisk ohälsa och vi har fått mängder av olika mediciner utskrivna. Det värsta är att, för många, verkar det inte se så mycket ljusare ut efter diagnosen heller. Helt uppenbart är det något som saknas. Så vad behövs för att förbättra hälsan, vardagsfunktionen och livskvaliteten för flickor och kvinnor med ADHD?
Låt inte andra definiera och styra ditt liv!
En stor del av den samsjuklighet som drabbar personer med ADHD har kunnat förebyggas med rätt stöd och insatser. Men tänk om vi lägger för mycket både hopp och förväntan på vad vården ska kunna hjälpa oss med? Kan det vara så att alla dessa evighetslånga köer och fruktlösa möten inte ens kommer leda till det vi hoppas på och behöver? Vad skulle hända om vi tänkte om, hoppade ur kön och tog tillbaka makten i våra liv? I väntan på att forskningen om hur hormonella faktorer påverkar ska komma i kapp finns det massor vi kan göra själva. Målet med mitt arbete idag är att ge alla flickor och kvinnor bästa möjliga förutsättningar till god kroppslig och psykisk hälsa och en ökad livskvalitet.
Behov och utmaningar
Vi har pratat med hundratals flickor och kvinnor med ADHD som alla berättar att de:
- Känner sig övergivna av vården och ensamma i sina upplevelser.
- Saknar kunskap om hur deras ADHD-symtom och medicin påverkas av hormonerna genom livet.
- Kämpar med att förstå hur känslor, energinivåer, kost, träning och sömn hänger ihop och påverkar varandra.
Lösningen: Självkännedom och egenvård
Vi har utvecklat Letterlife, ett digitalt verktyg skapat av och för kvinnor med ADHD. Plattformen erbjuder stöd, förståelse och verktyg för egenvård, med målet att öka livskvaliteten och minska vårdboendet.
Men vad är Letterlife? Det är en community av kvinnor med ADHD där vi delar med oss av våra erfarenheter, får experthjälp direkt i telefonen och där vi kan följa och få personlig feedback och support på hur hormoner, mediciner och viktiga livsområden hänger ihop.
Kunskap är makt
Så vården idag kommer kanske inte ha möjlighet att ge oss det vi behöver och borde få. Det suger verkligen! Men vi måste göra något i väntan på att forskningen ska komma i kapp. Bara genom att öka förståelsen för att alla hjärnor är olika och att alla, oavsett om vi har en diagnos eller inte, kan vi se att alla har sin egen speciella funktionskarta med våra unika styrkor och sårbarheter. Så med mer kunskap kan vi återta makten. Kanske behöver vi acceptera att det är vissa saker vi aldrig kommer att göra och uppnå. Men vi kan också välja att fokusera på våra styrkor och kämpa för rätten att få jobba mer i enlighet med dem. Oavsett diagnos. Jag brinner för att tillsammans med flickor och kvinnor med ADHD, ADD och autism kan skapa något för alla som har ADHD och alla som tror att de kanske har det. Målet är att ge alla flickor och kvinnor de bästa förutsättningarna till en bra kroppslig och psykisk hälsa och ökad livskvalitet.
Alla i ett samhälle tjänar på att flickor och kvinnor med ADHD får det bästa möjliga stödet för att leva ett hälsosamt liv. För det är genom flickor och kvinnors hälsa som vi som vi kan påverka ett samhälle positivt i generationer framåt!
Dela detta:
Under ADHD, Gästinlägg
Meningen med allt
Min familj har haft en tuff resa. Vi har kämpat i många år för barnens mående och skolgång. I min föreläsning jag hade på Bryggarens kulturscen i Västervik torsdagen den 5 oktober berättade jag om vår resa. Jag försökte också ge en del tips och pedagogiska tankar och inge hopp – det blir bättre!
När jag skrev på min bok 2019 sa min mamma ”Det kanske finns en mening med allt. Meningen med din resa var att du skulle kunna stötta andra!”. Det där har jag burit med mig. När jag för första gången fick frågan om att föreläsa sa jag i panik först blankt nej. Skulle jag stå och prata framför folk? Vad skulle jag prata om? Vem skulle ha ett värde av att lyssna på mig? Sen tänkte jag – jo jag måste våga!
Sedan dess har det blivit både några fysiska och digitala föreläsningar och det är jättekul! Föreläsningen på Bryggaren i torsdags gav mig så mycket. Drygt 300 personer kom och lyssnade och jag har fått jättefin feedback. Jag kan göra lite skillnad. Jag kan bidra. Jag vill bidra! Om jag kan hjälpa någon framåt vill jag göra det. Jag vet hur det känns att känna sig ensam. Jag vet hur det känns att leva i ett kompakt vakuum av stress, oro och ångest. Jag vet också att man kan ta sig vidare och igenom det. Jag vill vara en medförälder. En som finns som ett stöd.
Stort varmt tack till dig som kom på föreläsningen!
Du som sa att du har två barn som har hamnat i kriminalitet och försöker rädda den tredje.
Du som berättade att du har en sexåring som behöver mycket stöd med språk och träning och ni måste rodda allt själva.
Du som sa att du har barn som inte förmår gå till skolan, du kämpar och skolan ser inga problem.
Ni 45 som ska läsa en kurs om funktionsnedsättningar på Vård- och omsorgsprogrammet som hade en lärare som bad er gå som en introduktion till kursen och några av er sa till mig ”Det här var inte alls så torrt som vi trodde. Det är intressant, roligt och lätt att lyssna på!”
Till dig som är deras lärare som ville att eleverna skulle ta sig tid att lyssna på mig.
Du som sa att du trodde du var ensam om allt det svåra.
Du som skrev att föreläsningen var tydlig och rolig men seriös.
Du som skrev att föreläsningen gav stor igenkänning.
Du som skrev att du hade med dig äldre släktingar som nu har fått en ökad förståelse för din situation.
Du som är pedagog och skrev att du och dina kollegor har fått värdefull information om hur ni kan möta vårdnadshavare.
Ni som är mormor/farmor/morfar/farfar som sa att ni vill finnas där och hjälpa era barnbarn.
Tack alla ni som kom fram! Tack alla ni som har gett fin feedback via mejl och sociala medier. Tack alla ni som var där och lyssnade.
Ett uppriktigt varmt TACK!
TILLSAMMANS kan vi alla göra skillnad! Tillsammans kan vi synliggöra!
Jag är hemkommen fylld av energi och tacksamhet! Tack Västervik Anhörigstöd och Margareta Eriksdotter för att jag fick möjligheten att föreläsa i er vackra stad.
(Jag anordnar inga egna föreläsningstillfällen utan blir bokad av organisation/kommun/skola/stad. För bokningsförfrågan mejla supermamsenblogg@gmail.com
Lyssna gärna på habiliteringens podd ”Funka olika” där jag är med och pratar om ork och motivation till förändring.)
Dela detta:
Tips för att orka med vardagen som NPF-förälder
Söndagen den 12 mars (2023) skrev jag ett inlägg på Instagram där jag bad folk dela med sig av sina bästa vardagstips för att orka med vardagen som NPF-förälder. Varmt tack till alla som bidrog med tips och tankar!
Många skrev att man ska sluta lyssna på andra och lita på sin magkänsla. Vi vet vad som är bäst för våra barn. Andra tipsade om vikten av att ha bra rutiner men också om egen återhämtning. Att unna sig pauser och göra saker man får energi av. Flera tog upp att stödet av andra i samma situation kan betyda mycket.
Nedan kommer alla tips från inlägget:
- Mitt tips är att livet som NPF-förälder inte kommer med en manual och det är okej att känna att du ibland inte vet vad du gör. Precis som barnen gör vi vårt bästa och när du känner att det inte fungerar, pröva något annat. Du gör ditt bästa för att få vardagen att gå runt och vissa dagar är det good enough. Du känner ditt barn bäst och du vet vad ditt barn behöver, stå på dig när det behövs och hämta energi och andas när det flyter på. Du är den bästa för ditt barn! ❤️
- Några tips från mig: Att införa rutiner! Hjälper inte bara dina barn utan även dig själv. Bildschema över dagarna om det fungerar för barnen. Att göra en veckomatsedel blir tydligt för alla vad det blir för mat och underlättar för dig själv att veta vad du skall laga och handla hem. Att skapa rutiner är svårt för vissa, våga ta hjälp för att styra upp dessa så också med matschemat och handlingen. Att ha rutiner avlastar hjärnan och det går då på automatik. Att förbereda och ligga steget före t ex att favorittröjan är tvättad.
- Mina bästa tips är att lyssna in, känna in, utforma strategier utefter behov och sänk krav och förväntningar på dig själv som förälder och acceptera att allt sätter sig inte över en natt. Tålamod är en dygd. Andas in, andas ut och ta hand om DIG också🙏 Varma bad och promenader.
- Ta emot hjälp, viktigt med återhämtning, följ din magkänsla. Följ andra med barn med NPF, sök jämlika.
- Sänk kraven, och våga be om hjälp!
- Mitt viktigaste tips är att lyssna inte på andras kommentarer utan följ ditt hjärta och din magkänsla ❤️
- Andningsövningar och meditation! Andningen är alltid med var du än är och vad som än händer. Det hjälper mig otroligt mycket att andas i jävliga lägen ❤️
- Jag har dragit ner ribban på alla måsten, dvs ta disken direkt efter maten, köra tvättmaskinen 24/7 för att minimera tvättberget. Istället ligger jag ett tag varje kväll med sonen och vi pratar enbart om det som intresserar honom. När han somnat så tar jag mig själv en stund, allt ifrån 30 min till 2h beroende på vilken dag det varit och gör exakt det jag känner för. Lyssnar på en bok (mer avslappnande än att läsa själv), ser något avsnitt av en serie, tom ser en film eller tar en promenad.
- Har precis i dagarna fått veta att jag är NPF-förälder så har inte vetat att det är det jag håller på med men min tjej har otroligt jobbigt med besök men när jag ritar upp tolv streck ( dagens tolv vakna timmar) och färglägger två för att visa vilken liten del av dagen besöket är så släpper hon det och slutar fråga hela tiden – när kommer de?!
- Som NPF-förälder är det lätt att man glömma bort sig själv. Återhämtning och att hantera stress tror jag är viktigt. Med det menar jag inte att man behöver åka iväg en helg på spa (vilket iofs låter härligt) utan det är de små återhämtningar vi får till i vardagen, t ex en långdusch, andas 3 djupa andetag, träna, pussla…Umgås med människor som ger energi istället för tar energi. För mig har det känts lättare när jag har fått träffa andra föräldrar i samma situation, man har något gemensamt och där finns mer förståelse. Ska man orka med NPF-livets upp och nergångar så gäller det att bromsa in ibland. ❤️
- Andas. Försök ha tålamod. Tänk att saker och ting kan förändras. Strunta i vad andra tycker/tänker – gör vad du och barnet mår bäst av. Hitta guldstunder tillsammans. Skratta åt det som blev tokigt (om det går). 💛
- Mitt tips är att andas, att påminna oss att vi inte är ensamma hur ensamma vi än känner oss vissa stunder. Vi gör så gott vi kan, vi är inte mer än människor. SKRATTA åt varenda tillfälle vi får. Skratta i efterhand tillsammans åt situationer som blivit knasiga.
- Prata med någon, en kollega, en kompis eller din partner. Ta pauser som träning en promenad eller en dusch. Om möjligt åk bort över en natt.
- Ta en liten stund för dig själv varje dag, om en så 5 minuter. Du känner ditt barn bäst. Gå på magkänslan.
- Jag är själv NPF-förälder och mitt tips är att hitta hållbara rutiner och låt det ta tid att arbeta in dem. Vi jobbar för att få vår son att läsa 10 min varje dag och det möts av motstånd nästan varje dag. Vi bemöter det med beröm, att han är så duktig på att läsa och vi håller fast vid att det ska göras.❤️ Var nöjd med de framsteg som görs, stora som små❤️
- Mitt bästa tips är att man ska veta att just sitt barn är unikt, att en diagnos inte säger vem eller vad just mitt barn kan eller inte kan. Jämför inte dig som förälder eller ditt barn med andra. Och att det är ok att vara trött och ledsen även som förälder. Man är inte dålig förälder för det…. Möt ditt barn på barnets nivå 🌺
- Ta hand om dig själv för att orka, träna, träffa vänner, ta städhjälp vad som helst för att förenkla vardagen och få glädje och boosta dig som förälder.
- Ge sig själv en stund att ladda batterierna, jag gör det genom att styrketräna. Jag bränner stresshormoner och bygger både muskler och pannben👌💪
- Kanske låter egoistiskt men jag har minst 30 minuter varje dag som jag bara ägnar mig åt mig själv. Oftast blir det en joggingrunda där jag kan skingra tankarna, lyssna på en podd och där jag inte tänker på hur jag ska lösa min sons alla svårigheter. Detta är min fristad där jag tankar energi och låter jag vara jag.
- Att hitta personer som förstår att gråta och skratta tillsammans med ❤️ Jag hittade två mammor när mina killar började skolan. Deras barn hade liknande utmaningar som mina men hade då ingen diagnos. Nu har ett av barnen fått det men den andra familjen kämpar på med liknande utmaningar. Dom mammorna är min räddning i vardagen. Vi hjälps åt så gott vi kan i smått och stort. Kompletterar varandra. Skrattar tillsammans och delar sorg när det är tufft. Så tacksam!❤️
- Följ andra NPF-konton på Instagram. De påminner om att man inte är ensam i sin kamp och ger hopp om att livet kan bli lättare längre fram när barnen blivit äldre. Hopp om att de kan hitta sin plats i samhället och få ett fungerande liv ❤️
- Mitt bästa tips är, efter att ha kämpat med flera barn som inte klarat att gå till skolan i perioder, att fokusera på barnets mående. När de äldre barnen började få kämpigt med att komma iväg till skolan, kan jag erkänna att vi vände ut och in på oss själva för att få iväg dom. Tjat, hot, mutor, gråt och tandagnissel. Oro för att barnen skulle hamna efter, missa en massa saker, inte bara skolarbete, utan även socialt. Vad ska andra tycka och säga? Vi tänkte att vi måste vara de sämsta föräldrarna som inte kan få iväg våra barn till skolan… När vårt yngsta barn några år senare började få ”huvudvärk” och ”ont i magen” med viss frånvaro och senare inte klarade av att komma iväg till skolan alls, bestämde vi oss för att lyssna in barnet och inte ”tvinga” iväg till skolan. Vi försökte lägga fokus på att få barnet att må så bra som möjligt. De fem äldre syskonen har verkligen bidragit med kärlek och omsorg och i nuläget fungerar skolgången ganska bra. Jag tänker att man alltid kan ta igen skolarbete senare, och jag ångrar verkligen att jag inte var lika inlyssnande på de tidigare barnen när de inte orkade med skolsituationen. ❤️
- Ligga steget före, alltid ha ess i rockärmen, be om avlastning, barnvakt, be om hjälp av likasinnade vänner inom samma värld så kan man växelverka, var mer öppen, särskilt i småstad, andas-meditera, smit iväg själv och andas på en promenad. Skaffa boxboll i källaren. Med ökad ålder så kan vi lägga samma fokus på en hobby så det blir win-win -win. Pyssel, träna el bada ihop, yoga och qigong ihop 🙈🥰🙏🏻✊🏻
- Hitta guldstunder och njut tillsammans, ladda för tuffare tider. 🙌
- Att be om hjälp, att få egentid. Följ även andra NPF-konton för tips och råd.
Idag, den 15 mars, är det NPF-dagen. Det är viktigt att uppmärksamma olika neuropsykiatriska diagnoser och sprida kunskap.
Dela detta:
Klivet upp till högstadiet
Linnéa har snart gått en hel termin i årskurs 7 på nya skolan. På det stora hela måste jag ändå säga att det går bra. Linnéa kämpar på och vill verkligen fixa skolan. Jag märker dock att hon är väldigt trött ibland.
Nu mot slutet av terminen är det en massa prov som jag märker stressar Linnéa väldigt mycket. Hon blir så stressad att hon låser sig när hon ska plugga och ingenting går in. Hon bara rabblar ”Jag fattar ingenting! Jag kommer aldrig att lära mig detta!”
Jag har suttit med Linnéa och pluggat och försökt stötta. När vi skulle plugga till ett prov såg hon att hon hade en massa icke inlämnade uppgifter i Classroom som hon inte hade förstått skulle lämnas in. Hon hade gjort dem men inte tryckt på ”Lämna in”. Då fick hon panik över det och trodde att hon skulle få F i betyg i det ämnet då.
Den här veckan har jag skickat mail till ett par lärare angående Linnéas stress och att hon ibland i mellanstadiet fick göra vissa prov muntligt för att lyfta bort lite stress. Jag skrev också att Linnéa behöver lite mer stöd med struktur och mer tydlighet kring förväntningar. Angående icke inlämnade uppgifter skrev läraren att hen har sett alla uppgifter ändå.
I våras sa Linnéas mellanstadielärare (som hon hade haft sedan åk 2) att ingen särskild överlämning till högstadiet behövdes för att det fungerade så bra för Linnéa i skolan. Jag frågade då om hon hade några anpassningar och hen sa att hon inte hade det längre, bortsett från att hon hade fått göra några prov muntligt. När hon var yngre hade hon pauser, en plats med skärmar, time timer mm.
Jag inser nu att den läraren förmodligen anpassade mer än hen tänkte på men att det förmodligen var så självklart för läraren. Det är nämligen världens bästa lärare! Troligen var läraren tydlig med förväntningar, påminde om läxor och prov och gav annat stöd som bara kom som en självklarhet. Linnéa behöver det stödet!
Jag delar nedan några tips från ett tidigare inlägg:
Några tips till pedagoger:
- Ge begränsade uppgifter och korta instruktioner!
Vad förväntas av eleven? Var tydlig! - Hur lång tid borde aktuell uppgift ta? En vecka, en lektion…?
- Vad ska eleven göra först? Vad ska eleven prioritera?
- Hur ser ett ”lagom” långt svar ut? Är det en sida eller fem? Vilket typsnitt och vilken storlek?
- Instruktion: ”Skriv två sidor och ha med en bild.”
Vilket typsnitt och vilken storlek? Ska bilden räknas in i de två sidorna eller är det utöver? Var mer precis i instruktionerna. - Ska boken läsas från pärm till pärm eller bara vissa sidor?
- På tavlan: ”Räkna s. 135-139 i matte”. Allt idag? Eller ska det vara klart under veckan? Var tydlig!
- Är det någon schemaändring? Berätta i förväg om möjligt.
- Behöver eleven pauser?
För digitala uppgifter:
- I drive/classroom eller liknande: Ha en namngiven mapp med uppgiftens rubrik/ämne.
- Fyll på med en uppgift i taget.
- Rensa/flytta sådant som inte är aktuellt.
- Ge tydliga och korta instruktioner.
- Ge bara den information som behövs.
- När ska uppgiften vara klar? Ha alltid en deadline. Påminn eleven om deadline.
- Vad kan jag göra om jag ”fastnar”/inte klarar uppgiften?
- Hur ska uppgiften lämnas in/redovisas?
Riskfaktor:
Eleven håller ihop och presterar för att sedan bli utmattad och inte klara av att fullfölja.
Jag är i en sådan sits och med så jobbiga erfarenheter i bagaget att jag bara hoppas att Linnéa ”överlever” högstadiet. På den nivån är det. Hon sa själv igår ”Snart är det fem terminer kvar mamma!”. Fem terminer av oro känns det som. Varje gång Linnéa är sjuk får jag lite panik.
Nu har vi en helg framför oss som kommer att bestå i att hjälpa Linnéa plugga till nästa veckas prov och förhör. På onsdag sätts betygen säger hon. Stackars liten! Vilken stress.
Klivet upp till högstadiet blev stort. Framförallt när man har haft världens bästa lärare i flera år!
Dela detta:
Under ADHD, Anpassningar, Skola
Fantastiskt bemötande hos tandläkaren
Nu i sommar har Linnéa varit hos tandläkaren. Hon har haft ont i en tand ett tag och det visade sig vara ett hål som måste lagas.
Linnéa har mer eller mindre haft panik för att gå till tandläkaren. När hon var liten fick vi knappt dit henne på kontrollerna.
Tandläkaren och tandsköterskan som lagade hålet var så otroligt proffsiga och pedagogiska. Linnéa fick i förväg lyssna på hur alla olika verktyg lät. Hon fick känna på blåsen och sugen. De bestämde ett stopptecken och sa att de skulle pausa om hon höll upp handen.
Linnéa fick bedövningssalva och sen spruta. Sprutan höll tandläkaren lite gömd och bad Linnéa blunda för att hon inte skulle få stänk i ögonen. Jag vet inte om Linnéa ens uppfattade att det var en spruta vilket var tur eftersom hon är spruträdd.
När tandläkaren skulle börja borra sa hon ”Nu borrar jag i en sekund! Sen pausar jag”. Tandläkaren borrade och räknade högt ”Ett” sen tog hon ut borren. Sen gjorde hon samma sak och räknade högt till fem och sen tio sekunder. Sen sa hon ”Nu måste jag borra lite längre men visa stopptecknet om jag ska pausa!”
Alltihop tog ca 45 minuter. Linnéa var väldigt orolig innan besöket och hon grät till och med i början när hon satte sig i tandläkarstolen. Hon behövde aldrig visa stopptecknet.
Jag är så tacksam mot dessa pedagogiska proffs. Vilket fantastiskt bemötande! Nu är Linnéa inte rädd för tandläkaren längre.
Dela detta:
Under ADHD, Anpassningar, Diagnos, Förståelse
Är det så här det kan vara?
Nyligen hade vi utvecklingssamtal för Linnéa. Hon går i årskurs 6 och fick sin adhd-diagnos sommaren mellan årskurs 1 och 2. Ungefär ett halvår efter hon fick sin diagnos började hon med adhd-medicin som fungerar bra.
När Linnéa var yngre hade hon en del anpassningar i skolan. Hon hade en skolbänk i klassrummet medan resten av klassen hade bord och fick gå och hämta sina saker i lådor. Hon hade visuellt tidsstöd och hon fick ta extrapauser.
På samtalet frågade jag läraren hur vi ska göra med information och överlämning till högstadieskolan Linnéa ska börja på i höst. Då sa läraren ”Det fungerar jättebra för Linnéa! Hon når målen i alla ämnen och har hög närvaro. Vi behöver inte ha någon speciell överlämning för henne!”
Va!? Vänta nu! Inte göra något? Inte vara proaktiv och redan nu börja tänka på hösten? Kan man göra så? Bara vara och så kommer höstens skolstart sen… Behöver vi inte maila, informera, göra skolbesök osv redan nu?
Jag och maken blev väldigt lättade och samtidigt förvånade. Vi har inte haft barn som ska börja årskurs 7 som har haft en fungerande skolgång tidigare. Båda våra äldre barn hade nästintill 100% skolfrånvaro i årskurs 6. De hade inga betyg alls i årskurs 6. Vi föräldrar var tvungna att kontakta de skolor de skulle gå på i årskurs 7 för att berätta om våra barns problematik och behov. Vi gjorde besök på skolorna med killarna för att förbereda dem. Killarna fick träffa sina lärare i förväg. Vi kontaktade rektor och bad att våra killar skulle få gå i samma klass som vissa kompisar. Vi fick titta i klassrummen i förväg och våra killar fick välja sittplacering samt vilken kompis de ville sitta med. Vi fick göra upp plan A, B och C.
Nu kan vi alltså – BARA VARA! Är det så man som förälder vanligtvis kan göra? Är det så andra brukar göra? Detta känns så ovant och konstigt för både maken och mig. Vi känner oss nästan förvirrade. Givetvis är vi glada men vi är också skadade och sköra. Vi vågar nästan inte tro på att det kan vara så här. Att det kommer fortsätta vara så här.
Vi är så tacksamma och glada över att Linnéa har det bra i skolan. Hennes nuvarande lärare (som hon har haft sedan årskurs 2) har bidragit mycket till att allt fungerar så bra. Jag hoppas att hon får bra lärare även i högstadiet.
Jag är stolt över Linnéa som fixar skolan trots att hennes äldre syskon har varit hemma. Linnéa är en kämpe ❤
(Vi kommer givetvis att prata med höstens lärare/skola i höst (kanske i augusti). Men inte redan nu som vi brukar behöva göra 
Linnéa vill att lärarna ska veta om hennes adhd och hur hon vill/behöver bli bemött.)
Titta gärna på denna fina kampanjfilm från Unicef Sverige och H&M Foundation som handlar om inkludering #beinclusive https://fb.watch/bcn3jUtu9x/
Att alla ska känna sig inkluderade och som en del av ett sammanhang är en av mina stora hjärtefrågor. ❤
Dela detta:
Gott slut på år 2021 och gott nytt år 2022
Året närmar sig sitt slut. 2021 har på det stora hela varit ett bra år för mig och min familj. Jag är så tacksam för alla våra mirakel 🙏
Här är några av mina mest lästa blogginlägg från 2021:
Goda exempel och framgångsfaktorer
Jag är inte så jätteaktiv här på bloggen längre. Följ gärna även mitt Instagramkonto Supermamsenblogg där jag uppdaterar lite oftare eller min Facebooksida där jag också skriver lite då och då.
Jag hoppas att ni har haft några härliga energigivande mirakel under 2021 och att 2022 blir toppen!
❤ Gott slut och gott nytt år! ❤
Dela detta:
Under ADHD, autism, Diagnos, Hemmasittare
supermamsen 