Om elevsyn

I ”Skolvärlden” publicerades den 29 september 2021 en debattartikel av språkläraren Malin Nyberg. Titeln på artikeln är ”Jag fostrar morgondagens rockstjärnor – på 50 minuter”. Flera av mina vänner som har barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) har delat artikeln i sina sociala medier och de har känt sig ledsna, uppgivna och arga.

Författaren Malin lyfter i artikeln alla de anpassningar som kan krävas i ett klassrum för att alla elever ska få en individanpassad undervisning och en tillgänglig skola efter sina behov. Hon nämner många bra anpassningar som underlättar väldigt mycket för elever och skapar förutsättningar för dem att klara av skolan. Efter det skriver hon:
”Det är så här det ser ut runt om på Sveriges skolor. Det är så här Skolverket vill att vi ska arbeta. Vi ska anpassa undervisningen efter varje individ. På femtio minuter ska en enda lärare lyckas anpassa undervisningen på lika många sätt som det finns elever i klassrummet, samtidigt som undervisningen ska vara strukturerad och det ska råda studiero i klassrummet.”

Jag är pedagog (lärare i fritidshem) och jag är mycket i klassrum. Jag har också egna halvklasser i ett ämne. I de klassrum jag vistas i, själv eller med en klasslärare, finns det bildstöd på tavlan över dagen, det finns hörselkåpor till dem som behöver det, det finns material som t ex stressbollar till dem som behöver det, det finns angränsande smårum där vissa elever får sitta, någon elev får gå först på rast/upp till maten osv och någon får gå sist, några elever sitter långt fram för att hänga med i instruktioner, andra sitter långt bak för att få en överblick… Jag kan rabbla fler saker men nöjer mig så. Är allt detta ett problem? Är det curling?

Artikeln avslutas med:
”Precis som när en rockstjärna anländer till en ny scen och kräver att logen ska inredas i vitt, att kaffet ska malas med torrostade bönor direktimporterade från Colombia och att de tända ljusen ska dofta lavendel och inget annat, på samma sätt ska läraren tillgodose ALLA elevers behov och önskningar – på femtio minuter.

Jag jobbar som lärare och min uppgift är att fostra morgondagens rockstjärnor.”

Jag blir väldigt beklämd över Malins syn på de elever som behöver dessa anpassningar. Vad har hon för elevsyn? Människosyn? Jag kan hålla med om att det kan kännas stressigt ibland och svårt att räcka till. Eleverna har dock rätt till en tillgänglig undervisning.  Hur menar hon annars att dessa elever ska få sin utbildning?

Om man som lärare har en tydlig struktur fungerar det att ha anpassningar. Eleverna lär sig vad som gäller. De som ska stanna i klassrummet innan rasten och gå sist vet om det och sitter och ritar eller läser. De som ska gå först springer ut. Eleven som behöver hörselkåpor går och hämtar det osv. Om man skapar rutiner är det inte ett problem. Eleverna vet vad som gäller. Att jämföra elevernas behov med bortskämda rockstjärnor är verkligen kränkande och förringar deras svårigheter och behov.

Är det ibland svårt att räcka till som pedagog? Ja! Det är det absolut!
Beror det på att vi fostrar rockstjärnor? Nej! Det beror på att eleverna har rätt till en tillgänglig undervisning efter sina behov.
Behövs mer resurser i skolan? Absolut!

Nu ser det dock ut som det gör och vi kan bara göra vårt bästa med att stötta alla elever och hitta fungerande strategier. Många anpassningar kan man göra på gruppnivå.

Jag vet inte hur Malin tänker sig att skolan ska se ut eller var hon tänker sig att eleverna med olika svårigheter ska få sin undervisning.

Artikeln påminner mig om en kommentar Linnéas dåvarande lärare sa när Linnéa gick i 1:an. Vi hade precis haft återgivning om Linnéas adhd-diagnos. I slutet av återgivningen sa läraren ”BUP och föräldrar ställer ofta orimliga krav på anpassningar.”

Jag vill avsluta med att fråga ”Är det orimligt att kräva det eleven behöver för att klara skolan?”

Efter att ha fått några kommentarer om detta inlägg på Facebook vill jag förtydliga:
Jag ifrågasätter inte att man som pedagog kan känna sig otillräcklig och stressad. Så känner jag själv många gånger. Detta är dock inte elevernas fel. De är inte ”bortskämda rockstjärnor” som kräver saker för att vara jobbiga. De behöver vissa anpassningar för att klara sin skolgång. Jag anser att Malin slår åt fel håll. Ilskan bör riktas mot beslutsfattare. Det behövs mer pengar och resurser. Om frustrationen riktas fel blir det läger mellan pedagoger och vårdnadshavare där vi slår på varandra. Vi föräldrar blir ledsna och känner oss misstrodda och vi pedagoger känner att ingen verkar förstå hur mycket vi får kämpa för att hinna med. VI måste kämpa tillsammans! Det är inte eleverna som är problemet, det är i så fall pedagogernas förutsättningar att hinna/orka stötta dem. Det är politikerna vi måste komma åt!

Jag hade önskat en annan slutkläm på artikeln.

Förslagsvis: ”Jag vill så gärna räcka till och ge alla mina elever de anpassningar de har rätt till. Jag vill att alla mina elever ska lära sig och må bra i skolan. Jag vill räcka till för alla utan att gå under själv. Politiker! Ge oss mer resurser och bättre förutsättningar att göra vårt jobb!”

Hade Malin avslutat sin artikel på det sättet hade jag inte alls reagerat negativt utan hållit med.

(Jag är inte lika aktiv här på bloggen längre pga tidsbrist. Följ gärna mig på Instagram eller min Facebooksida)