Efter 10 år som ”hemliga” Supermamsen är det nu dags att berätta vem jag är. Anledningen till att jag har varit anonym är att jag har velat skydda mina barn. Nu tycker de dock att det är dags att släppa på anonymiteten. För mig har det varit väldigt viktigt att respektera mina barns önskemål och jag har själv inget behov av att synas. Det viktigaste för mig har alltid varit att försöka ge andra stöd med blogg, bok och mitt Instagramkonto. Min förhoppning är nu att jag har möjlighet att nå ut mer och stötta fler genom att visa vem jag är.
Nu när barnen låter mig ”outa” vem jag är känns det lite läskigt. Det har varit en form av skydd att vara anonym.
Jag vill betona att jag aldrig har skämts över mitt liv eller mina barn. Syftet med anonymiteten har enbart varit att skydda dem.
Jag heter Helén Englund Dock och bor i Tyresö (en Stockholmsförort). Jag arbetar på en låg- och mellanstadieskola i min hemkommun. Resten vet ni.😉 Gift, tre barn (16, 20, 23 år), 51 år, arbetar som lärare I fritidshem med behörighet i bild… Ni får gärna ställa frågor om ni vill.
Tack till er som har vetat vem jag är och förvaltat mitt förtroende. ❤️
Tack också till Kikkuli Förlag som trodde på min bokidé och gav ut boken.
Jag är inte så aktiv här på bloggen längre. Jag skriver bara här lite då och då. På Instagram @supermamsenblogg är jag mer aktiv.
Tack för att ni har hängt med mig i så många år. Häng gärna kvar! 🤗
Boken riktar sig främst till dem som har barn med (misstänkt) NPF-diagnos såsom autism och adhd och begreppet ”Pusselfamilj” syftar på familjer som har barn med NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning).
Det jag verkligen tycker om med boken är innehållets bredd. Du kan hitta tips inom alla möjliga områden och för mig även väldigt hög igenkänning i det Petra delar med sig av. Just dessa känslor av maktlöshet som man ofta känner som förälder återfinns även i min bok.
Petra är själv förälder till barn med NPF och grundare av nätverket Pusselfamiljen. Cajsa och Malin är pedagoger, NPF-coacher och författare. I boken delar de med sig av hjälpsamma tips och lägger även stor vikt vid hur vi som vårdnadshavare kan reagera och känna i olika situationer. Boken tar upp mat, sömn, konflikter, relationer, skolgången och mycket mer.
Jag försökte själv skriva boken jag hade velat ha när vi hade det som tuffast. Mitt mål var (och är) att ge andra stöd.
Pusselfamiljens bok med alla hjälpsamma verktyg hade jag också behövt innan. Jag tror att boken kan vara ett väldigt stort stöd för dem som befinner sig mitt i stormen men även för skola, vänner och anhöriga för att öka förståelsen.
Boken är lättläst och lättillgänglig. Alla fina tips är smidiga att ta till sig och prova själv. Att läsa ger lite känslan av att ha en vän som förstår hur det är, lyssnar och kommer med stöd och kloka råd. En känsla av ”Jag är inte ensam om detta tuffa liv och jag kan hitta vägar framåt” infinner sig under läsningen. Just DET är precis vad man behöver som NPF-förälder för det är verkligen ett extra utmanande föräldraskap.
Jag rekommenderar boken varmt till alla pusselfamiljer och till dem som är intresserade av NPF och vill lära sig mer. Boken kan läsas från pärm till pärm eller så kan man välja att läsa det man känner att man själv behöver stöd i just för tillfället.
Tack för boken och för att ni skrev den! Den kommer garanterat att hjälpa många! 🩷
Jag skriver väldigt sällan här på bloggen och det är ett gott tecken. I många år skrev jag något nästan dagligen. Jag hade så oerhört mycket att bearbeta. På den tiden hade vi det väldigt tufft med två barn som inte förmådde gå till skolan.
Det ”jobbiga” kom smygande men den stora kraschen kom hösten 2014. Det är för drygt 10 år sedan. På den tiden trodde jag aldrig att vi skulle kunna må bra igen. Idag mår vi bra. Givetvis har vi fortfarande utmaningar men i våra mått mätt är det väldigt bra.
Dottern (snart 16 år, adhd-diagnos) går ut 9:an nu och vi funderar över gymnasievalet. Hon har haft en fungerande skolgång tack och lov.
Mellansonen (nu 20 år, autism och add) tar studenten i vår efter att ha varit hemmakämpare årskurs 5-8. Studenten är något som jag förr knappt vågade tänka på.
Äldsta sonen (snart 23 år, autism) har tagit körkort och läst in grundskolebetyg i svenska på Komvux. I mars ska han troligen läsa engelska på Komvux. Han tar sig framåt i sin takt och han mår bra. Det viktigaste av allt.
Hur började allt egentligen för barnet? – Ströfrånvaro – Magont – Huvudvärk – Svårt att sova – Humörsvängningar – Trött/låg – Söndagsångest – Orkade inte gå på fotbollsträning
Hur kände jag mig? – Misstro mot barnet (Du är bara lat…) – Skuldbeläggande på barnet (Alla andra går ju till skolan… Tänk på allt du missar…) – Maktlöshet (Inget jag gör hjälper… Ingen lyssnar… Var finns hjälpen?) – Skam (över att jag inte lyckas få iväg mitt barn till skolan…) – Ifrågasättande av mig själv (Vad gör jag fel?) – Oro (Hur ska det gå för mitt barn?)
Jag önskar att du som möter oss som har barn med NPF och/eller problematisk skolfrånvaro tänker på: – Att du möter en förälder i sorg/kris. – Att du möter en förälder med ett extra utmanande föräldraskap. – Att du oftast möter en påläst förälder. Förringa inte den kunskapen! – Att föräldern vill sitt barns bästa! – Att föräldern inte curlar utan kompenserar för barnets oförmågor och svårigheter. – Att föräldern och skolan har olika perspektiv.
– Boka möten som har en tydlig agenda och leder framåt. Går det att ha mötet digitalt/via telefon? Värna om förälderns tid. – Att inte döma.
Vägen tillbaka till skolan tog tid. Ett dåligt mående kan inte stressas bort, det måste läka ut. Kraven och takten måste vara rimliga. Måendet först, sen skolan. För 20-åringen kunde vi ta det i hans takt. Vi blev inte pressade utan möttes av förståelse. Han går i skolan nu och har lärt sig mycket om sig själv.
Hans tips till andra i liknande situation som han var i är: ”– Lär känna dig själv Det kan vara svårt att göra i början. Det var först när jag fick börja plugga lite hemifrån (tack vare corona) som jag insåg vad som var mina svagheter och styrkor. För hur skulle jag veta om mina svagheter när jag inte hade pluggat på så länge? Som exempel hade jag svårt att begränsa mig i skrivuppgifter och jag hade svårt utan en deadline. Jag kunde även ha svårt att följa en uppgift om instruktionerna inte var väldigt tydliga.
– Var inte för hård mot dig själv Steg två av att lära känna sig själv är acceptans och det är en viktig del av att lära känna sig själv. För mig tog det ett tag. Det handlade om att förstå att jag kanske inte är som de flesta, utan jag kanske alltid kommer bli lite tröttare, eller ha svårt att begränsa mig, eller att jag behöver en deadline. Acceptera att du inte är som alla andra, och se inte dina svårigheter som din svaghet, utan gör det till din styrka. Att veta om sina svårigheter är värt väldigt mycket. Genom att veta om dem kan du anpassa dig till det och vara förberedd.
– Du har tid När jag tittar tillbaka på när jag var hemma så kommer jag ihåg hur jag kände mig misslyckad, ledsen och hade dåligt samvete. Misslyckad som person, för att jag inte klarade av att gå till skolan som alla andra gjorde. Ledsen för att jag misslyckades konstant och missade vännerna i skolan och missade även allt lärande vilket var något jag tyckte om. Dåligt samvete för att jag kände mig som en besvikelse för mina föräldrar, eftersom jag gjorde deras liv svårare och var en besvikelse till son. Stress. Enligt de flesta så var jag nog inte tillräckligt stressad. De flesta tyckte nog att jag borde skynda mig tillbaka innan jag sabbar hela min framtid. Trots att jag såg ut att vara allt annat än stressad, så var det en överväldigande känsla inombords. Under hela min tid hemma fick jag höra från omgivningen att jag slarvar bort min framtid, att jag aldrig kommer komma in på gymnasium, att mitt liv kommer bli jättesvårt och att jag kanske aldrig kommer att få ett jobb. Jag har nu på senare tid insett hur onödigt det var. Om det finns en person som läser detta som har svårt att passa in i skolan, eller har svårt att ta sig dit, och om stress över framtiden är en stor faktor till att du mår dåligt. I sådana fall skulle jag vilja plocka bort den faktorn helt och hållet. För den gör ingen nytta. Det som man aldrig får höra är hur många andra vägar som finns än att bara gå från 1:an till 9:an och sedan gymnasiet tre år.”
Vägen tillbaka kan se olika ut. I Sverige finns tack och lov många möjligheter att studera vidare på olika sätt.
Med 23-åringen hade vi inte samma tur (det borde inte handla om tur, men det gör det). Vi blev pressade att stressa och pressa honom och han fick aldrig läka. Han har ännu idag endast ett grundskolebetyg.
Att det finns resurser, kunskap, bemötande och förståelse i skolan är viktigt. Riktigt viktigt. Det kan faktiskt rädda någons liv.
Nu står vi här trots allt. Vi har fått kämpa mycket. Jag vet att många tyvärr är i den situationen nu som vi var i då.
Jag önskar innerligt att framtiden blir bättre och att mer resurser läggs på förskola och skola för att förebygga utanförskap.
Jag har läst boken ”Aktiv samverkan för ökad skolnärvaro” av Sirkka Persson och Max Hjorton (red) utgiven av Lärarförlaget 2024. Boken är en antologi av författare med kunskap inom olika professioner som möter elever som befinner sig i problematisk skolfrånvaro.
Jag älskar den här boken! Som mamma till tre barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (autism och ADHD) varav två har haft problematisk skolfrånvaro kan jag bara säga att jag hoppas att alla instanser som arbetar med barn och unga på något sätt läser den här boken.
Mina barn är nu 15, 19 och 22 år. De två äldsta har varit hemmakämpare. 22-åringen föll ur skolan ht-14 i årskurs 6 och 19-åringen i årskurs 5. Boken bekräftar på så många sätt att vi föräldrar genom åren har gjort rätt. Boken gör mig dock arg för att vi bemöttes så fel. Tänk om vi hade mötts av den kunskap och förståelse som finns i den här boken. På s. 132 lyfts vikten av att lyssna på vårdnadshavarnas upplevelser. Det var ingen från skolan som lyssnade på oss utan sa att frånvaron var ett hemmaproblem.
Jag vill skriva så mycket om boken att det skulle kunna bli en egen bok men jag försöker istället att lyfta några saker. På s. 32 i boken står det om vikten av att involvera eleverna i arbetet mot en skolåtergång. Detta upprepas på olika sätt genom boken. När jag tog med mig min 22-årings tankar till olika skolmöten när han gick i årskurs 6 sa skolan ”Han är ett barn och ska inte bestämma. Han ska göra som vi säger!”. Behöver jag säga att våra planer för honom inte höll? På s. 52 står det ”Känslan att ha makt och valmöjligheter över sitt liv är något som generellt bidrar till motivation”. Han kände att han hade liten eller ingen makt.
Vi föräldrar fick göra egna kartläggningar (tur att jag är pedagog) eftersom skolan inte såg några problem I skolan. På s. 105 står det ”När vi har en elev med problematisk skolfrånvaro behöver vi påminna oss om att det är vår elev, även när hen befinner sig hemma på heltid”. Skolan kunde inte se att kraschen hemma efter skoldagarna hade att göra med saker som hände I skolan. Vi blev lämnade att kartlägga själva. Jag var detektiv på olika sätt för att försöka hjälpa mina barn.
22-åringen gick i årskurs 7 på kommunens ”hemmasittarskola”. Där skulle skolträning ske i ett mindre sammanhang i små steg. Problemet var bara att dessa små steg var samma steg för alla 6-8 elever som gick där. Tiden skulle ökas i en viss takt och sen skulle man träna på att äta i matsalen som tillhörde en stor högstadieskola bredvid. Där låste det sig för min 22-åring. Jag försökte prata med läraren på skolan så att han skulle slippa matsalen men det fick han inte. Det slutade med att han blev helt hemma igen efter flera veckor av framsteg. På s. 74 står det ”Om vi inte vet vad som väcker ångest riskerar våra insatser att bli felriktade. Det blir till exempel inte hjälpsamt att exponera ett barn för att vara i matsalen om hen är känslig för intryck och reagerar starkt på ljuden och lukterna där”. Tänk om han hade fått slippa matsalen och istället fått fortsätta lyckas… Då kanske vi inte hade haft en 22-åring med endast ett grundskolebetyg (som han läste in på Komvux i våras).
Det finns olika saker som vidmakthåller skolfrånvaro och en sådan sak är enligt boken vad kompisar ska säga. Det känner jag igen från mina killar. Även att de båda slutade på fotboll i samband med att skolfrånvaron ökade. Man kan ju inte gå på träning om man är hemma ”sjuk” från skolan.
På s. 111 står det ”Vi talar inte om elever som skolkar för spänningen eller nöjes skull, utan det handlar om elever som vill vara i skolan men av olika orsaker inte klarar av det”. Tyvärr såg skolan det som att min 22-åring trotsade och skolkade. Rektorn sa till och med i årskurs 6 att vi borde ha avbokat familjens skidresa på våren för att markera att om han inte går till skolan ska han inte belönas med något kul. Även 19-åringen blev i början bemött fel av skolan även om hans upplevelser har varit bättre. Han bad dock i högstadiet om att få plugga hemma men kommunens ”hemmasittarexpert” sa ”Nej, skola ska ske i skolan!”. Sen kom pandemin som en räddande ängel och då fick han plugga hemma vilket sedan ledde till skolåtergång (jag menar inte att förringa allvaret i pandemin, det var inte kul, men bra för skolgången).
Boken lyfter vikten av samsyn och samarbete mellan vårdnadshavare och olika instanser – ett lagarbete. ”Att spela som ett lag innebär att den gemensamma prestationen är viktigare än att var och en får glänsa” (s. 21). Det är viktigt med en förståelse för varandras olika uppdrag. Vår erfarenhet är att vi har blivit bollade mellan olika instanser och ingen har tagit ansvar. Skuld har lagts på oss föräldrar och mycket arbete har också lagts på oss. Efter ett SIP-möte (Samordnad Individuell Plan) åkte vi hem och kände oss övergivna.
Att bokens olika delar är skrivna av olika professioner (rektor, lärare, socionom, psykolog, vård och omsorg, fysioterapeut) ger ett djup till ett komplext ämne där alla delar bildar en helhet. Olika professioner, samsyn och aktiv samverkan behövs för att få till en fungerande skolåtergång.
Boken rekommenderas varmt. Den är lättillgänglig och lättläst. Tack för att ni skrev boken!
Ibland kommer jag på att jag nästan inte vet VAD som är anpassningar längre. Anpassar vi?
Jag har insett att vissa saker gör/anpassar vi så automatiskt att jag inte ens tänker på det som anpassningar.
När vi skulle åka till landet för några veckor sedan och killarna (19 och 22 år) skulle vara hemma själva en dryg vecka (för första gången) förberedde vi genom att handla all mat till dem och gick igenom vad de kunde äta samt gjorde en lista med vilka maträtter som fanns att välja på. De kunde sätta kryss i en ruta när de hade tillagat en viss rätt för att kunna se vad som fanns kvar.
För mig var det självklart att göra så. Jag tänkte inte på det som en anpassning utan bara något jag skulle göra. Gör inte andra föräldrar så?
Vi försöker alltid att förhandsinformera och förbereda våra barn angående olika saker. Vår 22-åring vill till exempel veta direkt på morgonen om han ska hjälpa till med något den dagen (som tömma diskmaskinen, det går inte spontant) eller om vi ska iväg. Det går till exempel inte att övningsköra utan att han vet om det i god tid. Helst dagen innan. Förbereder inte alla föräldrar sina barn på det sättet?
Vi lagar olika maträtter nästan varje måltid eftersom två av våra tre barn (19-åringen och 15-åringen) har ett selektivt ätande. Vi måste tänka på att ha vissa saker vid sidan om, tillaga något extra och även tillåta chips, godis, choklad och bullar nästan dagligen för att barnen som har det tufft med ätandet ska få i sig något. Lagar andra föräldrar endast en maträtt och har onyttigheter bara på helgen?
Vi föräldrar lagar dessutom all mat. Är det så för alla som har barn i den här åldern?
Vi behöver påminna och hjälpa två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) att städa sina rum. Kanske gör alla föräldrar det?
Vi stöttar två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) mycket med skolarbetet. Det måste alla föräldrar göra va?
Det kanske är tur att vi är så inne i det att vi inte ens förstår att vi anpassar. Jag vet inte vad som är ”normalt” att göra för barn i våra barns ålder och vad av det vi gör som är merjobb. Detta är bara en liten del av det vi faktiskt gör. Sen pratar jag med någon utomstående som blir förvånad över allt vi gör.
Ibland är det svårt att veta hur höga krav vi kan ställa på våra barn. Vi provar oss fram. Ibland ställer vi för höga krav och ibland troligen för låga… Det är en svår balansgång.
Barn som är hemma från skolan kallas för ”hemmakämpare”. Det finns även ”hemmakämpare” på sommarlovet. De ensamma barnen som inte har en aktiv sommar med vänner. ❤️
MrsHyper gästbloggar om hemmakämpare på sommarlovet och ger även tips på hur du som förälder kan stötta ditt barn.
”Hemmakämpare” på sommarlovet
Till och från har något eller båda av mina barn varit ”hemmakämpare” under sommarloven. Det är smärtsamt att vara förälder när barnen blir ensamma utan att de valt det själva. Barnen vill ju inte göra oss föräldrar ledsna och berättar inte vad de tänker eller känner. Men som mamma har jag ändå kunnat se den ”ensamma smärtan” i deras ögon. Och jäklar vad det gör ont.
Jag gick i terapi under många år och det var livsnödvändigt för mig och för familjen. Jag ville inte att min smärta och oro skulle föras över till barnen, så jag behövde stärka mig själv för att kunna vara både förstående och en glad mamma. Hur skulle jag annars; orka hitta på massa roliga saker och att även våga vila hemma utan att drabbas av FOMO* (Fear Of Missing Out).
Jag har listat några tips som jag använt mig av under åren. Jag har fått anpassa efter ålder och mående. Jag har skrivit barnet här nedan – men det gäller ju även tonåringen eller en ung vuxen.
Visa förståelse: Närma dig ditt barn med empati och förståelse. Säg något i stil med, ”Jag har märkt att du inte går ut så mycket och jag vill bara veta hur du mår och vad du tänker på.”
Lyssna aktivt: Låt ditt barn uttrycka sina känslor och tankar utan att avbryta. Barnet kan ha rädslor eller osäkerheter som barnet inte har delat med dig ännu.
Små delmål: Hjälp barnet att sätta upp små, hanterbara mål. Till exempel, börja med att gå ut för en kort promenad för att köpa en glass eller besöka en närliggande park.
Aktiviteter: Försök att hitta aktiviteter som barnet tycker om och som kan locka utanför huset. Att göra något kreativt eller använda barnets intresse, som att besöka en bokhandel, djuraffär eller en annan plats relaterad till en hobby.
Sociala skills: Utveckla sociala färdigheter genom att öva/leka olika scenarier hemma. Det kan göra att man blir mer bekväm i sociala situationer. Lika bra för barn som för vuxna.
Föreningar och grupper: Finns det lokala grupper eller klubbar som kan intressera, såsom konstklasser, sportklubbar eller ungdomsgrupper där man kan träffa nya människor i en strukturerad miljö.
Våga söka professionell hjälp: Sök upp en terapeut eller kurator. De kan stötta med strategier för att hantera social isolering och bygga upp självförtroende.
Lovebomba: Beröm och uppmuntra när barnet tar steg utanför sin komfortzon. Det bygger upp självkänslan.
Familjeaktiviteter: Planera familjeutflykter eller aktiviteter som ni kan göra tillsammans. Det skapar en säker och stödjande miljö för barnet, eller den unge vuxne, att utforska världen.
Inget sker över en natt. Var tålmodig och fortsätt visa ditt stöd och kärlek.
På MrsHyper’s YouTube-kanal kan du se korta videosnuttar om allt från frukost till att resa med adhd-medicin och då och då dyker en föreläsning upp live. Prenumerera på kanalen så missar du inga nya inlägg.
Åren går. Jag startade den här bloggen sommaren 2015 när jag kände mig totalt misslyckad som mamma. Namnet Supermamsen kommer ifrån att min äldsta son ”Calle” ofta kallade mig för Mamsestruten. Jag valde då det ironiska namnet Supermamsen. Jag kände mig allt annat än super. Här är mitt allra första blogginlägg. På den tiden skrev jag ”hen” om mina barn istället för han/hon eftersom jag inte ville avslöja deras kön.
Sommaren 2015 fick Calle en autismdiagnos efter att ha varit hemma från skolan i 8 månader. Emil fick 2017 diagnosen adhd huvudsakligen ouppmärksam form (add) och även autism nivå 1 våren 2020. Emil har även ett selektivt ätande. Linnéa fick 2017 diagnosen ADHD kombinerad form. Hon har också ett selektivt ätande. Vi fick lite att bita i! 😉
Mina barn har hunnit bli stora nu. De är 22 (”Calle”), 19 (”Emil”) och 15 år (”Linnéa”). När jag startade bloggen var de 13, 10 och 6 år. Mycket har hänt sedan dess. De första åren var det mest tuffa saker för att sedan vända och börja lätta igen.
Calle har gjort fantastiska framsteg den senaste tiden. Det började med att han i höstas gick en kurs om autism på Habiliteringen med oss. Det var fyra tillfällen då han fick lära sig om diagnosen och reflektera kring sig själv och sina behov. Väldigt nyttigt. Sen gav vi oss in i processen att söka aktivitetsersättning. Tanken var först att söka aktivitetsersättning på 50% och söka jobb på 50%. När han blev intervjuad av Försäkringskassan om aktivitetsersättningen frågade kvinnan om han inte skulle studera på 50% istället för att jobba. Det öppnade en ny tanke som inte har funnits på flera år. Efter att han föll ur skolan på höstterminen i årskurs 6 (2014) har han gjort otaliga försök att ta sig tillbaka till skolan. Han gick på kommunens ”hemmasittarskola” i åk 7 och på resursskola i åk 8 och 9 men tog sig inte dit speciellt mycket pga. låsningar. Efter det försökte han sig på IM (individuellt val) för att läsa in grundskoleämnen. Det gick inte heller. Sen fick han via kommunen stöd med praktik och utbildning. Det fungerade ett tag men sen föll han ur. Efter det har han fått stöd av kommunen på olika sätt, gått kurser via Arbetsförmedlingen mm.
Nu på våren har han läst svenska på grundläggande nivå på Komvux på 50% och han får fått sitt allra första grundskolebetyg, ett C i svenska. Detta är det första som Calle har fullföljt sedan kraschen i årskurs 6. Det har tagit många år att få ett bättre mående efter ”skolskadan” men till slut gick det. Nu ska han söka en ny kurs till hösten.
Emil som var hemma åk. 6-8 (mycket även i åk 5) har till sommaren klarat av andra året på gymnasiet på sitt förstahandsval. Han har nästan 100% närvaro och fina betyg. Om ett år tar han studenten.
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen! Alla ni som är mitt i kaoset – håll ut! Livet kommer att lätta!
Idag har jag äran att ha Lotta Borg Skoglund som gästbloggare. Lotta är läkare, forskare, författare och föreläsare med ADHD i fokus. Jag ”upptäckte” Lotta när jag läste Lottas bok ”Från duktig flicka till utbränd kvinna”. Som mamma till en 15-årig flicka med ADHD brinner jag för att flickor och kvinnor med ADHD ska få rätt stöd och ett hälsosamt liv. Läs Lottas text nedan och dela gärna vidare.
ADHD hos flickor och kvinnor: Nu tar vi tillbaka makten!
Vår forskning visar att vi flickor och kvinnor med ADHD får vår ADHD-diagnos fyra år senare än pojkar och män. Åren innan diagnosen har vi sökt massor av vård för både kroppslig och psykisk ohälsa och vi har fått mängder av olika mediciner utskrivna. Det värsta är att, för många, verkar det inte se så mycket ljusare ut efter diagnosen heller. Helt uppenbart är det något som saknas. Så vad behövs för att förbättra hälsan, vardagsfunktionen och livskvaliteten för flickor och kvinnor med ADHD?
Låt inte andra definiera och styra ditt liv!
En stor del av den samsjuklighet som drabbar personer med ADHD har kunnat förebyggas med rätt stöd och insatser. Men tänk om vi lägger för mycket både hopp och förväntan på vad vården ska kunna hjälpa oss med? Kan det vara så att alla dessa evighetslånga köer och fruktlösa möten inte ens kommer leda till det vi hoppas på och behöver? Vad skulle hända om vi tänkte om, hoppade ur kön och tog tillbaka makten i våra liv? I väntan på att forskningen om hur hormonella faktorer påverkar ska komma i kapp finns det massor vi kan göra själva. Målet med mitt arbete idag är att ge alla flickor och kvinnor bästa möjliga förutsättningar till god kroppslig och psykisk hälsa och en ökad livskvalitet.
Behov och utmaningar
Vi har pratat med hundratals flickor och kvinnor med ADHD som alla berättar att de:
Känner sig övergivna av vården och ensamma i sina upplevelser.
Saknar kunskap om hur deras ADHD-symtom och medicin påverkas av hormonerna genom livet.
Kämpar med att förstå hur känslor, energinivåer, kost, träning och sömn hänger ihop och påverkar varandra.
Lösningen: Självkännedom och egenvård
Vi har utvecklat Letterlife, ett digitalt verktyg skapat av och för kvinnor med ADHD. Plattformen erbjuder stöd, förståelse och verktyg för egenvård, med målet att öka livskvaliteten och minska vårdboendet.
Men vad är Letterlife? Det är en community av kvinnor med ADHD där vi delar med oss av våra erfarenheter, får experthjälp direkt i telefonen och där vi kan följa och få personlig feedback och support på hur hormoner, mediciner och viktiga livsområden hänger ihop.
Kunskap är makt
Så vården idag kommer kanske inte ha möjlighet att ge oss det vi behöver och borde få. Det suger verkligen! Men vi måste göra något i väntan på att forskningen ska komma i kapp. Bara genom att öka förståelsen för att alla hjärnor är olika och att alla, oavsett om vi har en diagnos eller inte, kan vi se att alla har sin egen speciella funktionskarta med våra unika styrkor och sårbarheter. Så med mer kunskap kan vi återta makten. Kanske behöver vi acceptera att det är vissa saker vi aldrig kommer att göra och uppnå. Men vi kan också välja att fokusera på våra styrkor och kämpa för rätten att få jobba mer i enlighet med dem. Oavsett diagnos. Jag brinner för att tillsammans med flickor och kvinnor med ADHD, ADD och autism kan skapa något för alla som har ADHD och alla som tror att de kanske har det. Målet är att ge alla flickor och kvinnor de bästa förutsättningarna till en bra kroppslig och psykisk hälsa och ökad livskvalitet. Alla i ett samhälle tjänar på att flickor ochkvinnor med ADHD får det bästa möjliga stödet för att leva ett hälsosamt liv. För det är genom flickor och kvinnors hälsa som vi som vi kan påverka ett samhälle positivt i generationer framåt!
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 