Etikettarkiv: anpassa skolan

april 21, 2025 · 15:22

Fritidslärare – ett komplext uppdrag

Jag tog examen som fritidspedagog årsskiftet 99/00 efter tre år på Lärarhögskolan i Stockholm. Efter det har jag även läst in ämnet bild via Lärarlyftet och är behörig i bild till och med åk 6.

Under mina yrkesår har det hänt en hel del med fritidsverksamheten. Förr hade vi allmänna råd att förhålla oss till, numera har vi läroplan och centralt innehåll. Vi ska göra pedagogiska planeringar, dokumentera och utvärdera.

Förr var vi fler pedagoger med bättre (till viss del egna) lokaler. Numera delar vi lokal med skolan och vi har en stor del av vår verksamhet i klassrum med bänkar. Bemanningen har konstant minskat genom åren.

Jag brinner för fritidspedagogik och tycker det är väldigt roligt att jobba med mina elever, både under skol- och fritidstid. Fritidspedagogiken ska utgå ifrån elevernas intressen men också hjälpa dem hitta nya intressen. I fritidspedagogik är relationen en grundsten.

Mitt uppdrag är dock komplext. Jag är utbildad för att leda grupper i åldern 7-12 år och för att undervisa i bild under skoltid. Titeln är numera lärare mot fritidshem.

I takt med att kraven på fritidsverksamheten har ökat har förutsättningarna minskat. Bemanning och lokaler begränsar ofta möjligheterna. Vi kan inte skapa en lustfylld miljö, vi kan inte ha pågående projekt som står framme eller spara ett kojbygge. Allt måste städas undan och förberedas för morgondagens lektioner.

Uppdraget är komplext. Fritidsverksamheten är frivillig vilket gör att vi sällan når alla elever. Eleverna går hem olika tider, ibland mitt i en pågående aktivitet, de kommer en onsdag men väljer att gå hem tidigt en annan onsdag vilket gör att det blir svårt att göra klart t ex skapande… Eftersom fritids är elevernas fria tid kan vi bara uppmuntra dem att delta men inte tvinga. Vi vill locka eleverna att stanna kvar på eftermiddagarna samtidigt som vi knappt räcker till när de väljer att göra det.

På loven får fritidshemmet blomma. Då är många elever lediga vilket möjliggör att vi kan åka på utflykter, låta kojor och pyssel få ligga kvar, spela spel och baka med eleverna, prata mer med eleverna och lyssna mer på eleverna.

Att lyssna in elevernas önskemål och intressen är en viktig del i fritidshemmet. Likaså att hinna ha de där viktiga och djupa samtalen med eleverna och att stötta dem i att hitta vänner och lösa konflikter.

I vardagen har jag svårt att hinna allt detta. Jag hinner med vissa stunder, vissa elever… Så borde det inte vara. Jag borde känna att jag hinner med alla elever. Behov borde inte ställas mot behov.

Tänk om jag någon vanlig skoldag kunde få gå hem från jobbet och känna mig tillräcklig.

Som på loven…

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Skola

Taggat som , , , , ,

september 22, 2024 · 15:32

Varför glöms skolan bort i politiken?

Jag känner mig väldigt frågande kring hur beslutsfattare resonerar och om hur de väljer att prioritera. Jag har flertalet gånger skrivit om bristande resurser i skolan, både under skoldagen och på fritidshemmet.
Jag har beskrivit hur vi har svårt att hinna med vårt uppdrag, att vi måste sätta elevers behov mot behov och välja vilka elever vi ska lägga krut på, att vi kämpar och gör det lilla extra på bekostnad av oss själva…

Vår skolminister Lotta Edholm beskriver hur det ska ”bli ordning i skolan”, lärarna ska ha mandat att ta hårdare tag, mobilförbud införs (som om det borde vara en regeringsfråga överhuvudtaget)… Förskoleklass ska bli årskurs 1 och skolan ska bli 10-årig. Det känns som politiker ”låtsas” att skolan är viktig och att de gärna pratar om det men deras idéer och tankar är inte verklighetsförankrade. Har de lyssnat på skolpersonal? Har de frågat oss vad som behövs?

ÄNNU EN GÅNG nämns inte fritidshemmen i skolpolitiken överhuvudtaget. Det är där eleverna är. Det är där vi vill behålla dem så de inte hittar på annat bus på eftermiddagarna. Vi vill kunna erbjuda en trygg och lockande verksamhet.

På fritidshemmet skulle det kunna finnas möjlighet till så mycket mer än det vi hinner nu. Vi skulle kunna fånga upp och faktiskt rädda barn. På riktigt. Rädda dem från att söka sig till fel sällskap, hinna ha samtal om viktiga saker, lyssna, stötta, lotsa, inspirera och hjälpa till med relationsskapande.

Detta läsår har vi istället blivit av med två pedagoger på min avdelning med samma antal elever som förra året. Ja, de är ett år äldre. De har dock samma behov. Flera behöver väldigt mycket stöd i sociala relationer. Vi hinner inte.

Stöket kommer inte försvinna för att vi får ta krafttag. Stöket skulle kunna minska rejält om vi fick förutsättningar att se och stötta ALLA elever. Inte sätta behov mot behov och släcka bränder.

”Läsåret 2023/24 är 501 000 elever inskrivna i fritidshem, vilket är en ökning med omkring 7 500 elever sedan föregående läsår.” (källa: skolverket.se)

Eleverna ökar och personalen minskar? Vi kanske kan ana varför det blir stökigare i skolan och varför gängkriminaliteten ökar. Jag vill att fritidshemmen lyfts in i skolpolitiken och att skolan prioriteras på riktigt!

Nu kommer ett förslag om att studielån för poliser ska avskrivas. Det är ingen dum idé i sig. Vi behöver fler poliser. Dock börjar regeringen återigen i fel ände. När ska resurser läggas på att förebygga så att det inte behövs krafttag och fler poliser? Varför skapa bränder, låta det brinna och lägga krut på att släcka?

För att få till en förändring/förbättring är det inte bara hårdare tag och fler poliser som behövs. Det måste läggas krut på det förebyggande och främjande arbetet. Att inte göra det är i längden att kasta pengar i sjön. Vi kommer att behöva fler och fler poliser.
Krafttag i efterhand kommer aldrig att släcka branden!

Dela gärna!

6 kommentarer

Under Skola

Taggat som , , , , ,

augusti 23, 2024 · 19:51

Varför ska skolan leva på mitt samvete?

Jag arbetar som lärare i fritidshem (fritidspedagog) och har gjort det i snart 24 år. Jag brinner för mitt jobb och mina elever. Jag vill hitta på fritidsaktiviteter som mina elever tycker är lärorika och roliga. Jag vill hjälpa dem framåt i sin sociala utveckling och stötta dem i relationer. Jag vill lära känna dem och ha förtroliga samtal. Jag vill att de ska känna sig trygga och sedda på fritidshemmet.

Under skoltid vill jag finnas i klassrummet som ett stöd för mina elever. Jag vill hinna se elever som behöver hjälp och hjälpa dem. Jag vill finnas där och stötta i en rastkonflikt. Jag vill ha undervisning i bild som är inspirerande och jag vill kunna lotsa elever som behöver det framåt.

JAG (och mina kollegor) VILL SÅ MYCKET!

Men som det är nu får vi som arbetar i skolan (både lärare och fritidspersonal) dåliga förutsättningar att genomföra våra uppdrag. Skolan lever på mitt (och mina kollegors) dåliga samvete.
Eftersom vi tycker om våra elever och ser vad som behövs så gör vi det som behövs på bekostnad av oss själva.

Vi hinner inte alltid få ut hela vår rast för vi möter en ledsen elev på vägen. Vi kommer inte hem i tid för vi just när vi ska gå måste plåstra om en elev (kollegorna som är kvar kommer inte att hinna så bäst jag gör det) eller så är vi mitt i ett samtal med en orolig vårdnadshavare, kanske har vi en sjuk kollega och måste jobba över…

Vår planeringstid försvinner när vi måste täcka upp för sjuka kollegor och eftersom vi vill göra ett bra jobb med och för våra elever gör vi planeringen hemma (utan betalt). Vi kan ju inte bara stå där helt oförberedda när eleverna kommer till lektionen (i mitt fall bild). Vi vill göra ett bra jobb och att inte ha en planering är stressande.

Eftersom vi inte hinner svara på mejl från vårdnadshavare på arbetstid gör vi det hemifrån. Vi vet hur viktigt det är för föräldern att få återkoppling.

Hur kommer det sig att skolan är uppbyggd på att vi som jobbar där ska göra allt utan rätt förutsättningar. Det bygger på vårt samvete. Det bygger på vår vilja att finnas där för våra elever.

Om en elev kommer till mig och blöder när jag slutat för dagen och jag vet att ingen kommer hinna hjälpa – då hjälper jag självklart!
Om jag inte hunnit planera morgondagens lektion på jobbet på grund av utebliven planeringstid – då planerar jag hemma.
Om jag möter en elev som behöver hjälp på väg till min rast i personalrummet så hjälper jag eleven och får själv en kortare rast.
Jag gör allt detta för att jag bryr mig och för att jag annars får dåligt samvete.

Tänk om skolan istället hade tillräckliga resurser. Trots att jag gör allt jag beskrev ovan har jag dåligt samvete. Jag hinner inte fånga upp alla elever som behöver fångas, jag hinner inte skapa lika goda relationer med alla mina elever på fritidshemmet, jag hinner inte tillgodose allas behov… Jag (och mina kollegor) ser vad som behövs men vi måste välja ut vilka elever vi ska prioritera. Alla kan inte få sina behov tillgodosedda.

Vi missar dem som just nu ”fungerar” bra och är ”självgående”. Tänk om dessa elever känner sig osynliga. Tänk om de faller och väljer fel väg för att vi inte såg i tid. För att vi alltid sprang någon annanstans för att ”släcka bränder”.

I slutändan leder vårt samvete till utmattning och utbrändhet på grund av stress och känslan av otillräcklighet. Känslan av att vad jag än gör så räcker jag inte till.

Vad skulle hända om vi faktiskt gick på rast oavsett om en elev behövde hjälp? Om vi gick hem trots att vi var mitt i att hjälpa en ledsen elev? Om vi bara struntade i allt extra vi gör HELA TIDEN?

Varför lever skolan på pedagogernas samvete och på vår omsorg och medkänsla? Det är en billig och väldigt orättvis lösning.

Vi kommer inte att orka i längden och elever faller mellan stolarna.

Och så undrar politikerna varför gängkriminaliteten ökar och går ner i åldrarna och färre elever når gymnasiebehörighet…

Är det verkligen så svårt att lista ut???

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Skola

Taggat som ,

mars 3, 2024 · 12:16

Jag gästbloggar hos…

NPFanpassat.se om anpassningar.
Läs inlägget här.

Nedan ligger ett par bilder med tips på hur man kan göra energikartläggning. Att kartlägga vad som stressar samt vad som ger och tar energi är ett bra sätt att komma åt vilka anpassningar som behövs.

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Pedagogiska tips!

Taggat som , , , ,

december 13, 2023 · 01:19

Kära regering,

Jag kan inte sova på grund av grubbel. Jag grubblar på en massa saker men det som snurrar mest i skallen just nu är hur ni i regeringen tänker kring vad som behövs för att ”fixa” den svenska skolan. Jag kan ärligt talat inte förstå hur ni tror att diverse förslag genom åren som betyg i tidigare åldrar, mer disciplin, kanske till och med ett ordningsbetyg, hårdare tag och det senaste ”mobilförbud” ska lösa någonting överhuvudtaget. Jag förstår att ni är bekymrade över PISA-resultatet. Redan 2016 skrev jag om att skolan måste få kosta. Det har gått sju år sedan dess och det har inte blivit bättre.

Jag undrar om ni är medvetna om hur det ser ut i dagens skola? Våra elever är fantastiska och gör sitt bästa varje dag. Jag och mina kollegor gör också vårt bästa varje dag och vi vill så mycket. Vi vill stötta Måns i leken och vara i närheten av Mia på rasten eftersom hon känner sig otrygg annars. Vi vill ge instruktioner en-till-en till Frej på lektionen så att han kan sätta igång och jobba, hjälpa Sofia att hålla fokus, ge Ivar mer utmanande uppgifter, hjälpa Therese ta små pauser för att orka med, stötta Iman med svenskan så att hon kan hänga med på lektioner och raster samt undervisa alla våra elever efter deras behov. Vi vill hjälpa Anna att ta mer mat, hjälpa Nisse att ta mindre mat, hjälpa Sune att hitta på något på rasten, vakta dörren när Nina kissar eftersom hon inte vågar låsa… Vi vill stötta i konflikter, finnas där för att lyssna…

Tror ni på allvar att er senaste basunering ”mobilfri skoltid” skulle lösa detta? Jag kan då informera er om att på min arbetsplats, en f-6-skola, är det redan mobilfritt under skoltid. Jag och mina kollegor räcker inte till i alla fall trots att vi sliter mer än lovligt och inga mobiltelefoner finns i sikte.

Även min dotters högstadieskola är mobilfri. Alla jag känner som arbetar på skolor har mobilfri skoltid. Det är redan snarare regel än undantag. Tror ni att ni kommer att hjälpa oss i vårt dagliga arbete nu?

Det finns redan följande i skollagen:

”Regler kring mobiltelefoner

Vad gäller kring elevers användning av mobiltelefoner vid undervisning?

Vid undervisning i de obligatoriska skolformerna, fritidshemmet, gymnasieskolan samt anpassade gymnasieskolan får mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning bara användas om:

  1. det sker enligt lärarens instruktioner i syfte att främja elevernas utveckling och lärande, eller
  2. om användningen utgör extra anpassningar eller särskilt stöd.

Det innebär att privat användning av mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning som huvudregel inte är tillåten. Det gäller oavsett om det är elevens egen utrustning eller om skolan tillhandahållit utrustningen. Annan elektronisk kommunikationsutrustning än mobiltelefoner kan till exempel vara smarta klockor, datorer, surfplattor och andra digitala medier.

Om det finns särskilda skäl får rektorn eller en lärare tillåta en enskild elev att använda en mobiltelefon eller annan elektronisk kommunikationsutrustning även i andra fall än inom ramen för lärarens instruktioner, extra anpassningar eller särskilt stöd. Denna möjlighet ska dock tillämpas restriktivt och innebär inte att undantag kan göras för hela undervisningsgrupper.

Skollagens bestämmelser om användning av mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning vid undervisning gäller inte för komvux.

Källor: 5 kapitlet 4 a § skollagen och proposition 2021/22:160 Skolans arbete med trygghet och studiero, sidan 230-231. Trygghet, studiero och disciplinära åtgärder – Skolverket

Vi som arbetar i pedagogisk verksamhet vet redan om detta. Således tar vi redan de beslut som vi anser är rätt för våra elever. Litar ni inte på vår profession?

Det känns lite som ett hån att ni basunerar ut att nu minsann ska vi pedagoger få stöd och det stora problemet  ”mobiltelefoner” ska bort. Får vi bara bort telefonerna (som redan är borta på i princip alla skolor) så fixar vi den svenska skolan.

Hur svårt kan det vara för er att se sanningen i vitögat? DET BEHÖVS RESURSER! Ni kan inte fortsätta urholka skolan och sen försöka fixa det med disciplin och regler. Våra elever vissnar då. Det behövs bättre förutsättningar för oss pedagoger! Det behövs FLER PEDAGOGER. Så enkelt är det. Då växer våra elever.

Jag är uppriktigt ledsen och oroad över att ni inte gör rätt satsningar och prioriteringar när det gäller skolan. Hur länge ska ni låta detta fortgå? Jag tvivlar inte på att även ni vill att den svenska skolan ska gynna alla elever däremot är jag mycket tveksam kring de metoder ni väljer för att nå målet.

Hälsningar
Supermamsen, pedagog och NPF-förälder

2 kommentarer

Under Anpassningar, Förståelse, Skola

Taggat som , , , , ,

april 2, 2022 · 11:02

Världsautismdagen – Kunskap om autism

Idag den 2 april är det Världsautismdagen. Dagen är instiftad av FN (Förenta Nationerna) för att uppmärksamma autism runt om i världen.

Om autism:

”De gemensamma kännetecknen för autism finns i två huvudgrupper. I diagnoskriterier beskrivs de som:

  • varaktiga begränsningar i förmågan till social kommunikation och socialt samspel
  • begränsade, repetitiva mönster i beteende, intressen eller aktiviteter.

Det är också vanligt med över- eller underkänslighet för sinnesintryck som ljud, ljus, dofter och känsel. Sådan känslighet kan påverka vardagen mycket och är viktig att känna till och ta hänsyn till.

Tecken på autism ska finnas sedan tidig barndom, men behöver ibland inte vara tydligt märkbara förrän i skolålder eller senare när förväntningar på den sociala förmågan överstiger personens faktiska förmåga. Det finns också de som inte får autismdiagnos förrän i vuxen ålder. För att en autismdiagnos ska ges behöver det finnas tydliga tecken i båda huvudgrupperna. Symtomen ska sammantaget leda till en tydlig nedsättning av fungerande i skola, arbete eller andra viktiga livsområden.” (Källa: https://www.autism.se/om-autism/autism/ )

Att ha autism kan innebära stora utmaningar i vardagen. Diagnosen sätts inte lättvindigt utan det krävs en gedigen utredning.

Innan Calle (nu 20 år) fick sin autismdiagnos som 13-åring visste jag inte så mycket om autism. Framförallt visste jag inte att diagnosen är så bred. Calle föddes med autism (såklart! Det är INTE en sjukdom). Således hade vi missat att Calle har autism i 13 år.  Vi förstod inte varför Calle, som vi såg det då, ”kaosade”, trotsade, försökte förhandla, inte orkade… Nu har vi vetat i snart 7 år att det handlar om att Calle har svårt för övergångar, är kravkänslig och oflexibel.

Något jag framförallt har lärt mig är att Calle (och andra med autism) är ojämn. Han har svårt för vissa saker men det går hur bra som helst med andra. I skolan höll Calle ihop i många år men han orkade inte hålla ihop hemma. Detta ledde till att Calle till slut kraschade och började vara hemma från skolan. Vi förstod inte hur mycket Calle kämpade för att klara av skolan. Skolan var inte alls anpassad efter Calles behov.

Vi människor är ofta väldigt snabba att döma varandra. När vi dömer andra dömer vi ofta efter hur vi själva är eller kanske en ”mall” över hur en ”människa bör vara”. En kollega som inte följer med på AW är tråkig, en människa som inte vill ta plats i en grupp är asocial osv.

Pandemitiden som har varit har lett till ökade möjligheter till både skolarbete och arbete hemma. För vissa människor har denna möjlighet höjt livskvalitén. Äntligen har livet varit lite mer på deras villkor och anpassat efter deras behov. Sorgligt att det krävdes en pandemi. Nu försvinner pandemilagen och många arbetsplatser väljer att behålla flexibiliteten och möjliggöra hemarbete medans andra väljer att återgå till ”det vanliga sättet att arbeta på”. Varför? Vi måste behålla det som så många människor mår bra av. Möjligheten att själva få välja. ”Många personer med autism upplever att distansarbete gör att de äntligen får spela på samma planhalva som sina kollegor. De slipper småprata vid fikat eller innan mötet och kan fokusera fullt ut på jobbet.”  (Källa: https://www.prevent.se/arbetsliv/mer/2022/jag-sparar-massor-av-energi-pa-att-arbeta-hemifran/ )

Hanna Danmo har själv Aspergers syndrom och är skribent på Autism- och Aspergerförbundets tidning. Här är hennes tips till arbetsgivare som har medarbetare med autism:
”Ta reda på så mycket du kan om diagnosen och försök sätta dig in i hur det fungerar att ha autism. En arbetsplats har ofta många underförstådda regler som de flesta förstår per automatik, men för en person med autism kan det vara stor hjälp att få dessa regler nedskrivna för att slippa missförstånd.  
Ha förståelse för att en person med autism: 

  • kan behöva anpassningar, till exempel tekniska eller sociala. Fråga! Det varierar mycket från person till person. 
  • kan vara bokstavligt tolkande och ibland kan märka ord eller vara väldigt frågvis
  • kan behöva en avskild yta att jobba på, gärna ett eget rum 
  • kan må bra av att få jobba på distans några dagar i veckan
  • kan ha jobbigt med sociala situationer som tar mycket energi till exempel fikaraster och luncher. ” 
    (Källa: https://www.prevent.se/arbetsliv/mer/2022/jag-sparar-massor-av-energi-pa-att-arbeta-hemifran/ )

Att anpassa skolan för elever med autism är en förutsättning för att de ska klara av och orka med skolan. Alltför många elever med autism blir utmattade i en skola som inte är tillgänglig och anpassad efter deras behov. Struktur och tydlighet, bildstöd, möjlighet till lugn miljö och olika hjälpmedel såsom skärmar och hörselkåpor är små saker som kan göra stor skillnad. Det kan även vara så att elever behöver ett anpassat schema, läxfritt osv för att spara energi.

Emil (nu 17 år) fick sin autismdiagnos när han var 15 år. Han kom tillbaka till skolan efter ett par år hemma tack vare bra anpassningar. Tipsen nedan kommer från detta blogginlägg jag skrev i maj 2021.

Några tips till pedagoger:

  • Ge begränsade uppgifter och korta instruktioner!
    Vad förväntas av eleven? Var tydlig!
  • Hur lång tid borde aktuell uppgift ta? En vecka, en lektion…?
  • Vad ska eleven göra först? Vad ska eleven prioritera?
  • Hur ser ett ”lagom” långt svar ut? Är det en sida eller fem? Vilket typsnitt och vilken storlek?
  • Instruktion: ”Skriv två sidor och ha med en bild.”
    Vilket typsnitt och vilken storlek? Ska bilden räknas in i de två sidorna eller är det utöver? Var mer precis i instruktionerna.
  • Ska boken läsas från pärm till pärm eller bara vissa sidor?
  • På tavlan: ”Räkna s. 135-139 i matte”. Allt idag? Eller ska det vara klart under veckan? Var tydlig!
  • Är det någon schemaändring? Berätta i förväg om möjligt.
  • Behöver eleven pauser?

För digitala uppgifter:

  • I drive/classroom eller liknande: Ha en namngiven mapp med uppgiftens rubrik/ämne.
  • Fyll på med en uppgift i taget.
  • Rensa/flytta sådant som inte är aktuellt.
  • Ge tydliga och korta instruktioner.
  • Ge bara den information som behövs.
  • När ska uppgiften vara klar? Ha alltid en deadline.
  • Vad kan jag göra om jag ”fastnar”/inte klarar uppgiften?
  • Hur ska uppgiften lämnas in/redovisas?

Vi måste bli bättre på att acceptera och respektera varandra. Jag hoppas att fördomar minskar och ödmjukheten och förståelsen ökar. ❤

1 kommentar

Under Anpassningar, autism, Förståelse, Skola

Taggat som , , , , , ,

januari 7, 2022 · 16:21

Lösenordsskyddad: ”Curlade” elever?

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Skola

Taggat som , , , , , , , , , ,

november 25, 2021 · 22:09

Muren

Under årskurs 5 och 6 byggdes en mur mot skolan för två av mina tre barn. För mitt äldsta barn (nu 19 år) började det med bristande stöd och för höga krav. Detta ledde till stress och utmattning. Bristen på anpassningar ledde till mer och mer misslyckanden vilket i sin tur ledde till sämre självkänsla. Frånvaron ledde sedan till ett utanförskap då han inte träffade kompisar längre och slutade gå på sina träningar. Efterhand som frånvaron ökade växte ångesten och han hade sedan inte heller någon trygg relation med personal på skolan. Uppgivenheten växte och känslan ”Jag kommer aldrig att klara skolan!” befästes. Tilliten till skolan försvann och tilltron till den egna förmågan blev obefintlig.

När muren väl är byggd är den oerhört svår att riva. Bit för bit måste rivas ner. Vila och läka från stress och utmattning kan vara steg 1, steg 2 kan vara att bygga relation med någon på skolan (vilket förslagsvis kan ske digitalt eller på annan plats än just skolan). Steg 3 kan vara att ta små steg tillbaka in i skolan och vara där korta pass med anpassningar och stöd. Det tar tid att bygga upp tilliten till skolan igen och det tar ännu mer tid att börja lita på sin egen förmåga. I vilken ordning tegelstenarna ska tas bort är givetvis individuellt, liksom själva byggandet av muren.

Vissa verkar tro att man kan riva hela muren direkt och bara hoppa in i skolan utan problem som om ingenting hade hänt. Det går inte. Dessa barn är skadade och behöver tid för läkning. Givetvis hade det bästa varit om muren aldrig hade byggts. Skolor behöver förebygga och sätta in stöd och anpassningar i tid. Detta är dock inte lätt då det kan vara svårt som pedagog att se och uppfatta signalerna. Ofta håller dessa barn ihop i skolan. Jag vet själv hur svårt det kan vara att se och förstå. Då är det väldigt viktigt att lyssna på vårdnadshavarna som ofta ser och uppfattar signalerna långt före vi pedagoger gör det.

I julklapp önskar jag mig mer resurser till skolor så att vi slipper utmattade barn och murar som är svåra att riva. ❤

(Du kan läsa mer om vår resa i min bok där det även finns fler illustrationer.)

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , , ,

oktober 2, 2021 · 08:43

Om elevsyn

Debattartikel i Skolvärlden den 29 september 2021

I ”Skolvärlden” publicerades den 29 september 2021 en debattartikel av språkläraren Malin Nyberg. Titeln på artikeln är ”Jag fostrar morgondagens rockstjärnor – på 50 minuter”. Flera av mina vänner som har barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) har delat artikeln i sina sociala medier och de har känt sig ledsna, uppgivna och arga.

Författaren Malin lyfter i artikeln alla de anpassningar som kan krävas i ett klassrum för att alla elever ska få en individanpassad undervisning och en tillgänglig skola efter sina behov. Hon nämner många bra anpassningar som underlättar väldigt mycket för elever och skapar förutsättningar för dem att klara av skolan. Efter det skriver hon:
”Det är så här det ser ut runt om på Sveriges skolor. Det är så här Skolverket vill att vi ska arbeta. Vi ska anpassa undervisningen efter varje individ. På femtio minuter ska en enda lärare lyckas anpassa undervisningen på lika många sätt som det finns elever i klassrummet, samtidigt som undervisningen ska vara strukturerad och det ska råda studiero i klassrummet.”

Jag är pedagog (lärare i fritidshem) och jag är mycket i klassrum. Jag har också egna halvklasser i ett ämne. I de klassrum jag vistas i, själv eller med en klasslärare, finns det bildstöd på tavlan över dagen, det finns hörselkåpor till dem som behöver det, det finns material som t ex stressbollar till dem som behöver det, det finns angränsande smårum där vissa elever får sitta, någon elev får gå först på rast/upp till maten osv och någon får gå sist, några elever sitter långt fram för att hänga med i instruktioner, andra sitter långt bak för att få en överblick… Jag kan rabbla fler saker men nöjer mig så. Är allt detta ett problem? Är det curling?

Artikeln avslutas med:
”Precis som när en rockstjärna anländer till en ny scen och kräver att logen ska inredas i vitt, att kaffet ska malas med torrostade bönor direktimporterade från Colombia och att de tända ljusen ska dofta lavendel och inget annat, på samma sätt ska läraren tillgodose ALLA elevers behov och önskningar – på femtio minuter.

Jag jobbar som lärare och min uppgift är att fostra morgondagens rockstjärnor.”

Jag blir väldigt beklämd över Malins syn på de elever som behöver dessa anpassningar. Vad har hon för elevsyn? Människosyn? Jag kan hålla med om att det kan kännas stressigt ibland och svårt att räcka till. Eleverna har dock rätt till en tillgänglig undervisning.  Hur menar hon annars att dessa elever ska få sin utbildning?

Om man som lärare har en tydlig struktur fungerar det att ha anpassningar. Eleverna lär sig vad som gäller. De som ska stanna i klassrummet innan rasten och gå sist vet om det och sitter och ritar eller läser. De som ska gå först springer ut. Eleven som behöver hörselkåpor går och hämtar det osv. Om man skapar rutiner är det inte ett problem. Eleverna vet vad som gäller. Att jämföra elevernas behov med bortskämda rockstjärnor är verkligen kränkande och förringar deras svårigheter och behov.

Är det ibland svårt att räcka till som pedagog? Ja! Det är det absolut!
Beror det på att vi fostrar rockstjärnor? Nej! Det beror på att eleverna har rätt till en tillgänglig undervisning efter sina behov.
Behövs mer resurser i skolan? Absolut!

Nu ser det dock ut som det gör och vi kan bara göra vårt bästa med att stötta alla elever och hitta fungerande strategier. Många anpassningar kan man göra på gruppnivå.

Jag vet inte hur Malin tänker sig att skolan ska se ut eller var hon tänker sig att eleverna med olika svårigheter ska få sin undervisning.

Artikeln påminner mig om en kommentar Linnéas dåvarande lärare sa när Linnéa gick i 1:an. Vi hade precis haft återgivning om Linnéas adhd-diagnos. I slutet av återgivningen sa läraren ”BUP och föräldrar ställer ofta orimliga krav på anpassningar.”

Jag vill avsluta med att fråga ”Är det orimligt att kräva det eleven behöver för att klara skolan?”

Efter att ha fått några kommentarer om detta inlägg på Facebook vill jag förtydliga:
Jag ifrågasätter inte att man som pedagog kan känna sig otillräcklig och stressad. Så känner jag själv många gånger. Detta är dock inte elevernas fel. De är inte ”bortskämda rockstjärnor” som kräver saker för att vara jobbiga. De behöver vissa anpassningar för att klara sin skolgång. Jag anser att Malin slår åt fel håll. Ilskan bör riktas mot beslutsfattare. Det behövs mer pengar och resurser. Om frustrationen riktas fel blir det läger mellan pedagoger och vårdnadshavare där vi slår på varandra. Vi föräldrar blir ledsna och känner oss misstrodda och vi pedagoger känner att ingen verkar förstå hur mycket vi får kämpa för att hinna med. VI måste kämpa tillsammans! Det är inte eleverna som är problemet, det är i så fall pedagogernas förutsättningar att hinna/orka stötta dem. Det är politikerna vi måste komma åt!

Jag hade önskat en annan slutkläm på artikeln.

Förslagsvis: ”Jag vill så gärna räcka till och ge alla mina elever de anpassningar de har rätt till. Jag vill att alla mina elever ska lära sig och må bra i skolan. Jag vill räcka till för alla utan att gå under själv. Politiker! Ge oss mer resurser och bättre förutsättningar att göra vårt jobb!”

Hade Malin avslutat sin artikel på det sättet hade jag inte alls reagerat negativt utan hållit med.

(Jag är inte lika aktiv här på bloggen längre pga tidsbrist. Följ gärna mig på Instagram eller min Facebooksida)

6 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Skola

Taggat som , , , , , , , ,

september 1, 2021 · 20:59

Goda exempel och framgångsfaktorer

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Ofta läser jag inlägg om saker som inte har fungerat när det gäller skolan för olika barn. Nu vill jag lägga fokus på det SOM FUNGERAR!

Den 29 augusti skrev jag inlägg på Facebook och Instagram där jag bad läsare skriva ner goda exempel och framgångsfaktorer som har fungerat för deras barn. Jag ville ha goda exempel på när anpassningar har fungerat och när så kallade ”hemmasittare” har lyckats få mer skolnärvaro. Syftet var att skriva detta blogginlägg. Jag delar utvalda citat anonymt. Tack till alla som har bidragit! Allt får inte plats i detta inlägg tyvärr.

”När skolans rektor säger att skolan inte är allt, att välmåendet är viktigast. Att skolan och betygen kan man alltid ta igen senare i livet.”

”När den lärare mitt ena barn haft under mellanstadiet följde det som står skrivet – att det är behoven och inte diagnosen som styr stödet. Hon tillhandahöll tillgänglighetshjälpmedel (fidget-toys, avskärmningsskärmar, hörselkåpor osv) för hela klassen. Den som behövde fick hämta, använda, sprita av och lämna tillbaka saker. Ingen behövde känna sig konstig eller utpekad.”

”När skolan, dvs pedagoger och andra vuxna tog sig tid att lyssna på barnet/ungdomen så vände det. När man byggde relation, genom saker hen var intresserad av, utanför skolbyggnaden och att lägga en planering som är så långsiktig för vägen tillbaka att mitt barn tillslut sa; nej NU tycker jag att jag kan vara i skolan någon timma om dagen faktiskt, jag vinner ju ändå över er i bowling hela tiden.”

”…lärarna på mitt barns särskilda resursskola tog äntligen till sig av vår önskan att undervisningen skulle anpassas efter hens intressen. Hen är nämligen oerhört kravkänslig och kan i princip inte göra något som hen inte är intresserad av eller förstår meningen i. Så under senare delen av vårterminen fick hen tex läsa en bok skriven av en transperson (intresse för hbtq+). Ledde i förlängningen till godkänt i svenska.”

”När jag tog upp saker som vi upplevde inte fungerade hade skolan redan sett samma saker och satt in åtgärder.”

”Min äldsta son är ett skolexempel på hur bra livet kan bli med autism och lättare begåvningsnedsättning. Han flyttade hemifrån vid 19 års ålder, till egen lägenhet med boendestöd och god man. Senare bar det iväg 25 mil bort till kärleken- först egen lägenhet med samma stöd som innan. På detta fick han jobb med aktivitetsstöd. Förlovning-sambo och senare giftermål 2016. Vägen dit har varit fylld av rätt människor i rätt tid.”

”Vår kille på 9 år blev skoltrött och mådde inte speciellt bra i slutet på förra terminen. Istället för att ha dåliga dagar i skolan valde hans resurs att ta med honom på olika utflykter. De var bl.a. till skateparken och hem till henne för att baka. Han mindes skolan som något positivt och såg fram emot att börja höstterminen. ”

”Sonen på 8 år har inte kunnat vistas i skolan på över ett halvår (mycket frånvaro sedan förskoleklass). Han får (efter påtryckningar från mig) en resurs som första dagen gör så gott intryck på honom att han följer med henne in på skolans område, till kapprummet”

”Vid byte av rektor och specialpedagog i åk 2 fick min dotter äntligen två stycken som lyssnade på henne och på oss. Som tog sig tiden att verkligen lyssna och se och förstå vad som faktiskt är viktigt, att skapa goda relationer.”

”När min dotter fick anpassat schema med kortare skoldagar och fick välja själv om hon skulle vara ute på rasterna eller om hon ville vara inne med en kompis.”

”När rektorn säger till sonen att det aldrig är försent på ett möte i januari i åk 9 när han varit hemma nästan hela hösten. Efter anpassningar och eget schema går han ut 9an med 14 godkända betyg”

”Men viktigast av allt, hon fick gå hem från skolan när hon ville om hon bara tog sig dit. För att hon inte skulle känna någon press. Vi gav bara positiv förstärkning och nämnde inte det som gick mindre bra.”

”…stor trygghet och tillit till oss vuxna”

Alla dessa exempel visar på att allt börjar med att bygga en trygg relation. Gemensamma nämnare för många är vikten av att möta förståelse. Många skriver även att det är viktigt att utgå ifrån elevens intressen och ställa rimliga krav. Helt enkelt att visa medmänsklighet och intresse, att försöka förstå och att anpassa efter varje individs behov.

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Förståelse

Taggat som , , , , , , ,