Jag har läst boken ”Greger försvann” av Veronica Sarge Cech (solentro.se). Det är en kort (31 sidor) berörande berättelse med oerhört mycket djup. Jag blev väldigt berörd av boken.
Bokens syfte är att starta upp en diskussion om barn som inte får den skolgång de förtjänar. Hur man som förälder känner frustration och hjälplöshet när ens barn inte får det stöd hen har rätt till. Känslan när man på grund av skolplikt tvingas skicka sitt barn till en skola där barnet inte mår bra.
Som förälder känner man sig ibland otillräcklig och boken berör på olika sätt just det. Varför tvingade jag mitt barn till skolan när mitt barn inte mådde bra där? Kunde jag ha gjort mer?
Jag tror att boken kan leda till viktiga samtal om vad som är viktigt egentligen och till vilket pris.
Etikettarkiv: tillgänglig skola
Om boken ”Greger försvann”
Under Boktips, Diagnos, Hemmasittare
Kära skola,
Jag som skriver det här är mamma till tre barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Två av mina barn har dessutom hög skolfrånvaro. Jag arbetar som lärare i fritidshem.
Anledningen till att jag skriver detta är att jag börjar bli uppriktigt trött på att det görs orosanmälningar till socialtjänsten om och om igen för mina äldsta barns skolfrånvaro. Min 18-åring har autism nivå 1/asperger och har haft omfattande skolfrånvaro sedan årskurs 6. Han har inga betyg alls från grundskolan. Min 15-åring har ADD och fick under våren även autism nivå 1/asperger. Han har också haft hög frånvaro sedan mellanstadiet.
Sedan MELLANSTADIET. Inte lågstadiet.
Min yngsta, 11 år, har ADHD. Hennes skolfrånvaro är ”normal”. Hon ska börja årskurs 5 efter sommaren.
När barnen började i mellanstadiet ändrade inte vi föräldrar på något hemma. Vi fortsatte väcka våra barn varje morgon och fixade frukost. Vi hjälpte dem iväg till skolan. Vi hjälpte dem med läxor. Vi höll på våra rutiner kring speltid och sovtid. Vi tyckte inte plötsligt att skolan var oviktig. Vi struntade inte plötsligt i skolplikten. Vi fortsatte packa gympapåsar, skicka med frukt och matsäckar. Vi gjorde som vi alltid har gjort.
Däremot reagerade våra äldsta barn på de förändringar som skedde I SKOLAN på mellanstadiet. Det blev fler lärare, fler ämnen (såsom hemkunskap, språk osv), fler lokalbyten, mer läxor, större eget ansvarstagande, svårare att förstå uppgifter, högre krav både kunskapsmässigt och socialt. Mina killar kämpade länge med att fixa detta men till slut orkade de inte utan blev utmattade. Deras diagnoser gör att de behöver mer stöd och struktur än skolan kunde erbjuda. Miljön tröttade ut dem. Klasserna var stora. Matsalen var rörig. Det var livat på skolgården. Det blev en ny och annan social jargong med kompisar.
När skolfrånvaron ökade så gjordes orosanmälningar till socialtjänsten. Detta trots att vi hade påtalat behovet av anpassningar för att våra barn skulle orka med skolan. Detta hade vi även papper på från BUP. Jag kan förstå om skolan måste göra en första anmälan vid hög skolfrånvaro för visst finns det fall där hemmet fallerar och dessa fall får inte missas. Däremot känns det kränkande att skolan gör en anmälan varje termin. Om vi har blivit utredda och granskade en gång av socialtjänsten borde inte nya anmälningar behövas varje termin om oron endast, som i vårt fall, rör skolfrånvaro.
Varje anmälan har lett till INGENTING. Eller jo, det har lett till att jag och min man har känt oss misstrodda av skolan vilket skadar relationen med skolan, det har lett till att våra barn känner stress och oro, det har lett till att jag och min man måste vara borta från jobbet för att gå på möten, det har lett till att socialtjänstens tid läggs på oss. Socialtjänsten har sagt gång på gång att vi är resursstarka och samspelta föräldrar. De kan se att vi gör det vi ska för att stötta våra barn i hemmet och med skolgången. Socialtjänsten kan inte hjälpa oss för de har inga insatser som vi behöver eller som passar. Det som behövs är att hitta ett sätt för våra killar att ”göra skola” på ett sätt så att de håller över tid. De behöver tydliga begränsade uppgifter och instruktioner, få arbeta i liten grupp vissa pass, eventuellt hemmastudier vissa dagar (vilket har fungerat jättebra i pandemitider), sambedömning i ämnen och så vidare. De kan inte klara skolan på det sätt som de har försökt. De behöver något annat. Detta är ingenting som socialtjänsten kan lösa. Varför tror skolan att socialtjänsten ska kunna lösa detta och anmäler om och om igen? Våra barn skolkar inte.
Vissa kommuner (min till exempel) har en frånvarotrappa där orosanmälan till socialtjänsten ingår i ett visst steg. Det verkar inte som socialtjänsten är så förtjusta i den trappan. Den senaste anmälan nu i början av sommaren gjordes av kuratorn på skolan bakom ryggen på oss (den precis innan jul hade vi i alla fall fått information om av skolan). Kuratorn har aldrig träffat min 15-åring och inte oss föräldrar heller. Min 15-åring har tack vare covid-19 fått plugga hemma under våren vilket har lett till betyg i två ämnen. Vi har haft bra och tät kontakt med mentor, specialpedagog och biträdande rektor som beviljade hemmastudier. Och så gör kuratorn en anmälan! Min undran är om kuratorn bara sitter med en lista med frånvaroprocent och per automatik bara anmäler alla över en viss procent. Kuratorn verkar inte ha haft koll på att hemmastudier var beviljat och har lett till två betyg. När en orosanmälan kommer in måste socialtjänsten boka in ett möte med oss inom två veckor. Vi hade mötet och det ledde inte till utredning då socialtjänsten kunde se vårens framsteg och undrade om hemmastudier i större utsträckning skulle vara möjligt även i höst. Ett onödigt möte. En onödig anmälan. Igen.
En annan undran jag har är varför dessa anmälningar görs precis innan jullov och sommarlov. Frånvarolistor sammanställs då och skolan får panik. OM en anmälan ska göras är det i ärlighetens namn inte så snällt att göra den precis innan ett lov (om det inte finns en direkt fara för barnet). Dels för att vi som kämpar för våra barn verkligen behöver lov, men också för att socialtjänsten går på knä då. En orosanmälan om skolfrånvaro borde väl göras i september/oktober och mars så att det åtminstone finns en rimlig chans att hinna göra något åt frånvaron innan lovet i så fall.
En annan sak är lotteriet på socialtjänsten. Har man tur möter man någon med kunskap om NPF. Har man otur möter man någon som har noll kunskap och förståelse och bara går på skolans linje. Vi har haft tur men det borde inte behöva handla om tur. Jag anser att så fort NPF finns med i bilden borde det finnas personal med spetskompetens om detta på socialtjänsten.
Vad vill jag säga med allt detta… Jo, jag känner mig nästan trakasserad av dessa orosanmälningar. Ska det behöva vara så här? Eller kan skolan se till att ”göra skola” för mina barn som fungerar? En tillgänglig skola anpassad efter deras förmåga och ork. Kan skolan sluta tro att vi brister i vårat föräldraskap och behöver stöd? Vi behöver inget stöd! Våra barn behöver stöd I SKOLAN. De vill gå dit om det blir på villkor som de kan klara av.
Med hopp om en förändring!
Hälsningar
SUPERMAMSEN
Share this:
Under Hemmasittare, Skola, Socialtjänsten
Nästan mållös
Jag är nästan mållös, men bara nästan. Jag vet nästan inte vad jag ska skriva, men bara nästan. Om det är någon gång jag har känt att jag måste skriva så är det nu. Trots att det är sent på fredagskvällen.
Jag är så arg, ledsen, frustrerad, chockad och besviken. Jag är med i flera olika grupper på Facebook för föräldrar till barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och hemmasittarproblematik. I dessa grupper har jag läst ett par inlägg där föräldrar har berättat att deras barn som har OFRIVILLIG skolfrånvaro har fått någon form av utmärkelser/medaljer som driver med just deras frånvaro från sina lärare. Utmärkelser kan t ex vara ”Klassens A”, ”Klassens Svar på tal”, ”Klassens pratmakare” osv. Dessa elever som har hög frånvaro har då istället fått en utmärkelse förknippad med just frånvaron. Som om den är något att skämta om! Som om eleven har valt att vara hemma!
Vissa är hemma av andra skäl såsom dåligt mående av olika orsaker. Det är dock sällan elevens aktiva val att vara hemma. De är hemma för att de inte mäktar med.
Det finns givetvis skolkare, elever som mer eller mindre struntar i skolan. Den största gruppen som är hemma är dock elever med NPF. Detta är elever som vill klara av att gå till skolan men som inte förmår för att miljön inte är tillgänglig på deras villkor. De kämpar så för att klara av det som alla ska klara av – skolan.
Mina två killar (nu 15 och 18 år) med problematisk skolfrånvaro har aldrig skolkat. De har pratat med oss föräldrar om att de mår dåligt i skolan, att de har ont i magen, att de inte orkar. Problemet har varit att de har hållit ihop i skolan och inte visat sitt dåliga mående där. Detta ledde till att skolan inte trodde på vår bild av hur de mådde i skolan utan istället skuldbelade oss föräldrar när våra barn fick mer och mer skolfrånvaro. Skolan gjorde inga anpassningar utan trodde att vi överdrev när vi beskrev våra barns behov av anpassningar (trots att den ena har asperger/autism nivå 1 och den andra har ADD). Framförallt var det så med äldsta sonen som nu har varit hemma i 6 år.
Det gör ont i hjärtat när dessa barn hånas för att skolsystemet och skolmiljön inte är anpassad efter dem. Riktigt ont.
Jag blir så besviken på min yrkeskår ”pedagog” där vissa (tack och lov inte alla!) har så dålig förståelse för elever med problematisk skolfrånvaro. Alla elever som KAN gå till skolan gör det. De som inte går dit förmår inte och det finns en anledning till det.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att min bok ska läsas av pedagoger och rektorer så att förståelsen för hemmasittare med NPF ökar.
Jag vill skicka en stor kram till alla mina medföräldrar som kämpar för sina barns skolgång och till alla elever med NPF som kämpar med att orka med skolan och få det stöd de har rätt till ❤
Share this:
Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare
