(O)rättvisor

Kan inte sova. Grubblar.

Vad är egentligen rättvist?
Rättvist är ju inte alltid att det ska vara lika.

C har inte förmått gå till skolan. I början tjatade vi och försökte tvinga. Efterhand förstod vi att det inte var någon idé, så vi slutade tjata. C mådde bäst av att vara hemma.

10-åringen tyckte det var orättvist och sa någon dag att då tänker minsann inte hen heller gå till skolan. Vi tvingade 10-åringen för vi vet att hen kan. 10-åringen grät och kallade oss för orättvisa.

Efter ett tag slutade vi tjata på C om läxor. Hen mådde så dåligt och hade ingen ork och energi så hen slapp.

10-åringen ville inte heller göra sin läxa. Men vi tvingade hen, för hen kan.  Det tycker 10-åringen är orättvist.

För C är sittplatser viktigt. C scannar alltid av och väljer den plats som känns bäst för hen. Sen måste C ha den platsen.  Alltid.
6-åringen och 10-åringen vill ibland ha just den platsen. Men det får dom inte.  Det tycker dom är orättvist.

C behöver inte hjälpa till så mycket hemma. Hen slipper en massa saker för hen har inte orken, utan bryter ihop av krav. 10-åringen får hjälpa till med sysslor som att tömma diskmaskinen, duka osv. Det tycker 10-åringen är orättvist.

10-åringen anklagar mig ofta för att vara på Cs sida. Jag har sagt att jag är på alla mina barns sida men att de har olika förutsättningar.

10-åringen vet att vissa klasskamrater har ”special”. De får vara inne på rasten, äta speciell mat, jobba lite kortare tid osv. När det gäller dem har 10-åringen förståelse, men när det gäller C har hen inte det.

Jag vill vara en rättvis mamma. Men vad är rättvist? Jag måste hjälpa C orka med sig själv och sitt liv. För just nu balanserar C på en skör tråd. Men vad händer om mina andra två barn ramlar av sina trådar för att jag är så upptagen med C? Hur ska jag räcka till?

Postat med WordPress för Android