Om boken ”Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro”

Nu har jag äntligen läst boken ”Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro” av Maria Bühler, Annelie Karlsson och Terése Österholm (Studentlitteratur, 2018). Jag har velat läsa den länge men inte tagit mig tid.

Det här är en bok som jag önskar hade funnits redan 2014 och att jag hade hunnit läsa den innan min äldsta son kraschade i skolan 2015 i årskurs 6. Jag önskar ännu mer att hans pedagoger och skolledare hade läst den.

Två saker genomsyrar boken: en fin människosyn och medmänsklighet. Boken är skriven av tre kvinnor med stor kunskap om detta ämne och en glöd för att skapa en förändring/förbättring av synen på hur man bör bemöta elever med problematisk skolfrånvaro och deras vårdnadshavare. Boken ger olika förklaringsmodeller till orsaken till problematisk skolfrånvaro. Olika synsätt lyfts och det ena sättet som handlar om att orsaken finns i hemmet och att barnet behöver förändra sitt beteende är precis det som vi har haft oturen att möta.

Boken förespråkar istället vikten av att skolan har ett förebyggande förhållningssätt, ett lågaffektivt förhållningssätt. ”Det lågaffektiva förhållningssättet utgår från att människor som kan uppföra sig gör det, och när det inte blir rätt är det omgivningen som behöver förändras så att det blir möjligt för individen att lyckas” (s. 14). Boken ger tips och råd kring hur man kan hantera problematisk skolfrånvaro utifrån begreppen hantera, utvärdera och förebygga.

I boken lyfts den gamla synen att separationsångest mellan mor och barn kunde anses vara orsaken till att vissa barn inte vill gå till skolan. Jag blev uppriktigt arg när jag läste det men inte förvånad. Jag har bara en fråga då: hur kommer det sig att barnet plötsligt skulle börja få separationsångest först i t ex mellanstadiet men inte innan dess? På s. 25 lyfts olika möjliga orsaker till frånvaro utifrån en studie.  Jag kan i alla fall säga att mina barn varken har stannat hemma för att få uppmärksamhet eller spela dataspel. De har varit hemma för att de inte har mått bra i/av skolan.

Som förälder till barn med problematisk skolfrånvaro har jag fått ta emot mycket misstro och skuld från omgivningen. Boken lyfter bort skulden från mig. ”Skolan behöver hitta sätt att göra skolan tillräckligt intressant, trygg och anpassad för att eleven ska orka och våga komma. Det är skolans problem när skolans elever inte kommer dit.” ”Föräldrar behöver kunna gå till sina jobb, skolan behöver kunna lösa de problem som uppstår i skolmiljön.” (s. 30) Ansvaret för frånvaron läggs där det hör hemma – på skolan!

Boken tar upp belöning och straff och att utebliven belöning kan ses som ett straff. Jag kommer aldrig att glömma när min sons rektor tyckte att vi skulle ställa in skidresan för hela familjen om inte sonen kom till skolan ”Han borde lära sig att om han inte kommer till skolan kan han inte åka på semester!” Skulle han straffas för att han mådde dåligt för att skolan inte gjorde tillräckligt med anpassningar? Det är viktigt att lägga ansvaret där det hör hemma och det är på skolan, inte på barnet eller föräldrarna. Tänk om rektorn hade hunnit läsa den här boken! Jag är övertygad om att han hade bemött oss på ett helt annat sätt då.

Vikten av att kartlägga och att bygga tillit belyses på olika sätt. Det är också viktigt att eleven själv får vara delaktig i sin återgång. Vi får följa exempel på hur man kan arbeta på ett lågaffektivt sätt med skolfrånvaro. Att jobba med framgångsfaktorer är avgörande. En återinskolning ska utgå ifrån elevens intressen och förmågor.

Elever med npf (t ex autism och adhd) blir ofta snabbt trötta av skolmiljön, hålla koncentrationen osv. Det betyder att skolan kan ta mycket energi från dem. På s. 116 står det ”Många, både föräldrar och skolpersonal, blir rädda att barn som stannar hemma någon dag eller två kommer fortsätta att vara hemma, och vill snabbt få tillbaka eleven till skolan igen. Men ibland behövs vila i några dagar.” Just exakt detta är så svårt tycker jag. Det gäller att ha is i magen och låta barnen vila när de signalerar att de har behov av det.

På s. 115 står det om föreställningen att man ska göra hemmiljön tråkig så att barnet vill gå till skolan. Precis det har vi mött. En gång skulle skolsköterskan göra hembesök hos oss för att bygga relation och ge stöd. Hon stegade in i sonens rum och drog ut sladden till datorn som han satt vid. Jag kan säga att både sonen och vi föräldrar fick noll förtroende för henne. Barnen går till skolan om dom kan. Det handlar inte om att de behöver ha tråkigt hemma. De behöver byggas upp för att må bra igen.

Den här boken är intressant och väldigt viktig. För mig har den varit bitvis tung att läsa för jag kände igen mig så mycket i olika beskrivningar om hur både mitt barn och vi föräldrar har blivit felaktigt bemötta. Jag hoppas nu att hela landets skolor läser denna bok och att den ingår som obligatorisk litteratur på alla lärarutbildningar. Detta förhållningssätt till problematisk skolfrånvaro kan rädda både elevens hälsa och skolgång.

Boken har fått hänga med överallt i sommar. Det är ingenting man läser på en dag eller två. Tankar uppstår och bearbetas. Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om denna bok.

Tack till författarna för en viktig bok som rekommenderas varmt!