Toppar och dalar

Igår hade C en av de värsta ångestattackerna hittills. Vi hade åkt  bil i 6 timmar och kommit fram till stugan vi ska låna i en vecka.

C har varit i stugan förr, när hen var 8 år var vi här senast.  C minns stället och vill egentligen vara här. Men igår blev det för mycket.

När vi hade ätit middag i stugan och hela familjen skulle gå på en kvällspromenad så bröt C ihop totalt. Hen ville hem. Hen grät och skrek. Låg på golvet och bankade.  Ålade. Skrek att hen inte ville vara här. Att vi måste åka hem!

Jag visste inte hur jag skulle hantera C. Som tur var hade maken och syskonen gått i förväg så de slapp se sitt storasyskon bryta ihop.

Jag försökte krama C, prata med hen. Men jag nådde inte fram. Tillslut skrek hen ”Ge mig nycklarna till bilen! Jag sätter mig och väntar där tills vi kommer hem! Jag känner mig tryggast hemma! Jag mår bäst där! Jag vill hem!!!”

Jag låste upp bilen och C gick och satte sig där. Jag gick in i stugan och grät så jag hulkade. Hur ska jag kunna hjälpa mitt barn? Jag hörde hur maken och syskonen närmade sig huset efter promenaden. Snabbt torka mina tårar och på med ett leende. Syskonen frågade varför jag och C inte kom. Jag svarade att C var trött. 10-åringen tittade på mig med en blick som sa ”Jag vet nog vad som hände mamma”.

Efter en stund lugnade hen ner sig och jag lyckades få med mig hen in i stugan och vi tittade på film hela familjen.

Gjorde vi fel som tog med hen hit? Att vi utsätter hen för dessa påfrestningar… Jag vill att C ska se och uppleva saker. Hen kan ju inte bara vara hemma. Hen måste träna på att klara av att byta miljö. Hen ska börja 7:an i ny skola i höst. Hur ska det gå?

Idag har det varit bättre. Vi har varit på stranden. C har mått okej. Men vi får peppa och lugna hen hela tiden. Vi kan inte slappna av. Så är vår semester. Vi är på helspänn. Vi måste ligga steget före. Men vi har iallafall inga tider att passa. Och vi behöver inte pressa C med skola.

Sovdags! Imorgon är det nya utmaningar.

Postat med WordPress för Android