Dominoeffekten

Faller en faller alla!

Det är så tydligt att hela familjen påverkas av Cs mående. Jag och maken stressar och känner oss pressade och oroliga HELA TIDEN. En konstant molande värkande oro i hela kroppen. Korta stunder kan jag låtsas att allt är bra. Tillåta mig själv att koppla av och känna mig positiv och lycklig. Men under ytan ligger oron och pockar på. Låter mig inte slappna av. Bubblar och väser…

Även syskonen påverkas (”I skuggan av C”, ”(O)rättvisor”)). Det blev så tydligt igår kväll. 6-åringen hade somnat och både C och 10-åringen satt vid sina datorer. Maken och jag satt i soffan och pratade om C. Som vanligt. Vi pratade om hur veckan har gått, hur vi ska lägga upp nästa vecka, om mötet med hemmasittarläraren på måndag, om hur vi ska förbereda C för mötet… Vi analyserade oss själva, vår barndom, vår skolgång… Vi försökte hitta likheter och kopplingar. Vi pratade om hur vi har uppfostrat C. Och som vanligt kom vi in på hur detta ofattbara kunde hända – vi har ett barn som inte går till skolan! Detta är fortfarande så svårt att greppa!

Plötsligt när vi satt där kom 10-åringen och ville ha chips. Vi pratade lite med hen och hen tog sina chips och gick tillbaka till sitt rum.

10-åringen ja… (”Mellanbarn”) OCH 6-åringen… (”Till min 6-åring”). Dom hinner vi aldrig prata om känns det som. Dom finns där i periferin någonstans. I utkanten. Jag vill räcka till och hinna med alla mina härliga älskade barn. Men C suger så mycket energi och ger så lite tillbaka.

10-åringen är labil. Hen har enorma humörsvängningar och tycker att vi är världens mest orättvisa föräldrar. 6-åringen pratar högre och högre i sina försök att få uppmärksamhet.

Ingen i vår familj mår riktigt bra. Ingen är stabil och harmonisk. Det blir verkligen en dominoeffekt. Jag och maken måste kämpa för att inte falla. Faller vi faller alla!