Curlar jag?

Jag sopar banan!

Jag sopar banan!

C har inte varit i skolan på hela veckan. Det har bara inte gått. Stor ångest och många tårar. C har känt sig misslyckad och dålig.

C har vilat hemma. Tittat på TV, spelat och försökt ta en daglig promenad runt kvarteret.

Idag kändes det extra viktigt att C kom iväg en stund. Jag är livrädd för att C ska bli hemma en hel vecka.  Sikta på måndag (”Imorgon ska jag gå!”). Misslyckas. Inte kunna gå på tisdag. Och så är vi där igen. I en snurr  av ångest…. Orkar inte det! Vill inte!

Så idag har jag försökt stärka, peppa och hjälpa C så mycket jag bara kan.
C tog faktiskt sin ta-vid-behov-medicin mot oro. C åt frukost.

Nu sitter jag i bilen på skolans parkering och väntar. C är i skolan. 🙂
Hen ska bara vara där i 30 minuter på mentorstid. Jag lovade C att vänta och köra hem hen innan jag åker till jobbet.

Om så bara en lilltå finns kvar i skolvärlden är jag glad. Lite kontakt måste C ha. Inte fastna helt i hemmasittandet.

Curlar jag? Det verkar som vissa tycker det. En 13-åring måste kunna ta lite eget ansvar.

Men min 13-åring kan inte det JUST NU. Min 13-åring behöver mer hjälp i vardagen än andra barn. Min 13-åring vill vara som alla andra men klarar/orkar inte det. Oron och ångesten tar för mycket energi men även aspergern har jag förstått  (”Ny kunskap”).

Jag struntar i om ”folk” tycker att jag curlar! Om det hjälper mitt barn att lyckas kommer jag att sopa banan varje dag! PUNKT.

Postat med WordPress för Android

Annonser

14 kommentarer

Filed under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

14 responses to “Curlar jag?

  1. Pernilla Tyrfors

    Jag är också där. Känner igen allt. Styrka till oss… Kram!

    Liked by 1 person

  2. Jag har sopat banan i många år! Så även nu på gymnasiet…ansvar och krav på rätt nivå, för varje unik dag de har är en bra medicin. Själva har vi dessutom en överläkare på BUP som stödjer curlandet. Många har negativt att säga oss som behöver stötta barn/ungdomar i mer eller mindre perioder, vilket kan även för oss föräldrar att känna sig nere för att man antingen måste förklara (eller försöka förklara) att för alla är det inte bara eller måsten. Att vara spontan eller utan framförhållning och förberedelse så blir det extra mycket av allt. Ibland önskar jag att de som inte är kontakt med NPF personer, deras föräldrar eller anhöriga skulle få prova på hur det är för en person med diagnoser. De skulle nog då ändra uppfattning ganska fort! Tack för en fin skrivelse. Fler borde läsa den…skickar den vidare!

    Liked by 1 person

  3. En extra kvast kommer här! Kram från värsta curlingmamman i cyberspace 😉

    Liked by 1 person

  4. Eva

    Åh vad jag tycker du är stark som klarar av att få henne till skolan! För oss är det helt nobben och vi har gett upp. Det blir bara värre för varje gång. Nu ska hon träffa en specialpedagog på biblioteket, 30 min till att börja med. En skillnad mellan våra är att min inte har några som helst vänner att vara med. Och orkar inte ta den kontakten, ”för de tycker jag är dum i huvudet ändå” som hon uttrycker det. Jag följer dig och er kamp! Och nej, du curlar inte!!

    Liked by 1 person

  5. Pingback: Supermamsen? | supermamsen

  6. Pingback: Roten | supermamsen

  7. Pingback: Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan | supermamsen

  8. Pingback: Ett tecken | supermamsen

  9. Pingback: Ställer vi för låga krav nu istället? | supermamsen

  10. Pingback: Då har jag lyckats! | supermamsen

  11. Pingback: Vissa tycker att jag curlar! Det skiter jag i! | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s