Jag vill vara en supermamma! Men jag orkar inte alltid vara det…
Jag vill så gärna skapa bra förutsättningar för mina tre barn. Jag vill bygga upp deras självkänsla och att de ska känna sig trygga. Jag hjälper dem, curlar ibland, pratar med dem, lyssnar på dem, gosar med dem, tröstar dem, älskar dem… Jag försöker vara lugn, låg-affektiv, pedagogisk och tålmodig. Jag försöker låta bli att höja rösten. Jag försöker låta bli att skuldbelägga och anklaga. Jag försöker se saker ur mina barns perspektiv. Jag vägleder dem och lär dem saker om livet.
Jag ringer skolan och försöker få dem att förstå vad mina barn behöver stöd med. Jag går på olika möten för att skapa förutsättningar för att hjälpa mina barn… Jag messar och jag mailar – överallt känns det som – för att vi ska göra framsteg. Jag läser böcker, bloggar och andra tips. Suger in all information. Bearbetar och FÖRSÖKER göra ”rätt”.
Men….
Ibland brister jag.
Ibland skriker jag.
Ibland skuldbelägger jag.
Ibland anklagar jag.
Ibland har jag noll tålamod.
Jag är bara människa. En människa som lever med mycket psykisk press och oro. Som vaknar klockan 4 på morgonen alldeles för ofta och börjar grubbla och kan inte somna om. En människa som knappt har näsan över vattenytan.
IBLAND ORKAR JAG INTE VARA EN SUPERMAMMA!
Orkar du?
supermamsen 
Nej! Ibland orkar jag inte heller , jag känner mig bara snurrig av all information jag försöker ta in för att göra det bästa för mina barn o vår situation med vår ännu ej diagnostiserade barn! Det va i ett sådant här uppgivet tillfälle jag hittade din blogg o det va som jag själv hade skrivit den ( förutom attmitt barn ännu ej skolvägrar förutom skolavslutning etc 11 år nu och vi har haft det som ni med morgnar o stressen när vi skall iväg etc etc faktiskt kännt mig som en gisslan i mitt eget hem ibland!! Hur dumt det än låter är jag lite lättad att läsa om andra som har det samma men ändå inte glad o önskar av hela mitt hjärta att alla ni o vi som har det så någongång får ro o harmoniskt med våra älskade men ack så svåra barn
GillaGilla
Hoppas ditt barn orkar hålla kvar en fot i skolan. Den sits C har hamnat i är fruktansvärd.
Hoppas ditt barn får stöd!!!
Jag känner som du… Finner stöd i att vi inte är ensamma om denna situation men samtidigt ledsen och uppgiven när jag förstår att vi är så många som kämpar.
Kram!
GillaGilla
Ping: Imorgon börjar spelet igen | supermamsen
Ping: Familj i kris | supermamsen
Ping: Hela familjen behöver vila! | supermamsen
Ping: Att tappa fotfästet | supermamsen
Ping: Äktenskapet | supermamsen
Ping: Letar ljusglimtar | supermamsen