Ska vi köra en dålig repris? Nej! Vi stoppar och kör ett nytt bättre avsnitt!

C går i en resursskola som anpassar efter Cs behov och hen VILL och orkar gå till skolan nu. Dags att få rätt hjälp även till 11-åringen!

C började visa trötthet och en ovilja att gå till skolan i 5:an. Vår 11-åring började visa att orken tröt redan förra hösten i 4:an. Då ”skyllde” vi 11-åringens mående på att det är en reaktion på allt med C. Att 11-åringen har kommit i kläm.

C fick sin aspergerdiagnos som 13-åring. När hen var mindre hade jag mina funderingar. Jag tänkte mest på ADHD då hen ofta kaosade. I efterhand har jag förstått att kaosandet berodde på dålig förberedelse och för höga krav.

Nu mår C bättre. Hen går i en resursskola med NPF-kunskap och anpassningar. Vilken skillnad! Idag är tredje dagen den här veckan som C är i skolan. Igår var en planerat ledig dag. Jag är så lycklig över att C äntligen mår bra!

11-åringen var taggad nu inför skolstarten och sa att nu ska hen minsann orka. Hen vill verkligen orka! Enligt lärarna är 11-åringen en snabblärd och högpresterande elev. Men 11-åringen har inte orkat en hel skolvecka sedan skolan började den 22/8. Hen har varit hemma 1-2 dagar i veckan. Orken finns bara inte vissa dagar.

Igår var 11-åringen hemma. Trött och orkeslös efter skoldag i tisdags. I morse var det inga problem att få iväg 11-åringen till skolan efter vilodagen igår. Det är så tydligt att det är återhämtning som 11-åringen behöver. Vi tänker ju alltid så gällande C. Dags att inse att det gäller även vår 11-åring.

Jag har aldrig tänkt att 11-åringen skulle kunna ha en diagnos. Mina funderingar fanns ju där med C. Men inte med 11-åringen. De är väldigt olika. Om man kan kalla C för ”högfungerande” så är i så fall 11-åringen ännu mer högfungerande.

Jag funderar mer och mer på om 11-åringen kanske har ADD. Hen orkar en dag men inte nästa… Hen orkar sällan umgås med vänner efter skolan och har svårt att orka med sina fritidsaktiviteter.

Vi har en tid bokad på BUP om några veckor. Vi får se vad de säger. Sist vi var där så sa de att det är svårt att utreda när orkeslösheten även kan bero på närings- och energibrist. Vi har fortfarande inte fått ordning på maten…

Just nu känns det som vi kör en repris… Som ett karbonpapper på C (men C har aldrig haft svårt med maten).
Men nej! Jag tänker inte köra en dålig repris! Jag har mer kunskap nu och det får bli ett nytt bättre avsnitt.

Nästa vecka har jag möte med 11-åringens lärare. Vi ska prata om anpassningar.

Jag har några exempel på anpassningar i skolan 😉

• Behöver eleven hjälp med att begränsa sina uppgifter?

• Behöver eleven lättare/svårare uppgifter?

• Behöver eleven förberedas mer?

• Behöver eleven instruktioner en till en?

• Behöver eleven hjälp att komma igång?

• Vill eleven ha muntliga eller skriftliga instruktioner?

• Behöver eleven bildstöd?

• Behöver eleven ritprat och sociala berättelser?

• Behövs tidsstöd, t ex timetimer?

• Behöver eleven en stressboll eller liknande att pilla med?

• Tycker eleven det är svårt med ögonkontakt?

• Behöver eleven hjälp med att hitta en sysselsättning på rasten?

• Vill eleven hellre sitta inne på rasten? Trivs eleven ensam?

• Är det tufft i matsalen? Vill eleven äta i klassrummet? Ta med mat hemifrån?

• Är det jobbigt i omklädningsrummet? Vill eleven slippa duscha? Slippa idrott?

• Är eleven känslig för intryck? Ljud, ljus, lukter…? Behövs skärm, hörselkåpor?

• Behöver eleven sitta ensam med en pedagog och arbeta? Hur går det att lösa?

• Behöver eleven extra pauser? Hur? Vad? Ensam eller med pedagog?

• Behöver eleven ha läxfritt för att återhämta sig efter skolan?

• Behöver eleven ett anpassat schema? Slippa vissa ämnen?

• Vad är skolans plan så att eleven når kunskapskraven?

• Behövs andra läromedel? Digitalt? Inlästa böcker?

• Åtgärdsprogram! Uppföljning? Delmål? Vem ansvarar? Utvärdering?

• Behövs hemundervisning under en period?

• Behöver eleven få göra uppgifter muntligt?

Jag tänker inte låta min 11-åring krascha som C gjorde! Det spelar ingen roll om hen har en diagnos eller inte. Just nu orkar inte min 11-åring. Oavsett diagnos!

Först när 11-åringen återigen började vara hemma från skolan så kände jag mig helt knäckt. Helt uppgiven. Va faaaaaan! Ska vi aldrig få må bra? Ska det alltid vara något som strular? Jag hade ju tänkt försöka börja jobba igen senare i höst… Hur ska det gå…? Jag orkar inte mer… Tårarna rann och tröttheten kom. Maktlösheten… Frustrationen… Avundsjukan på alla ”vanliga familjer”… Irritationen på alla ytliga Facebookstatusar… Ge mig flyt någon gång! Jag fixar inte det här…

Men sen kom den igen! Energin och det där ”jävlaranammat” (är det så man säger…?) Styrkan! Jag ger aldrig upp! Jag har mer kunskap nu. Jag kavlar upp armarna och kör! Mina barn har rätt att må bra! Jag fick dessa barn får att ”någon” vet att jag kommer att fixa det! Mina barn har tur som har mig!

Här blir det ingen dålig repris! Det blir ett nytt bättre och mer spännande avsnitt! Så det så!