”Vi har egentligen tre barn!”

Jag är inne i en bearbetningsprocess när det gäller att vi i familjen delar upp oss. Eller egentligen handlar det om när C inte följer med oss andra fyra i familjen.

För några veckor sedan åkte vi till landet lördag till söndag. C ville inte följa med utan fick sova över hos en kompis. C var nöjd med det.
På morgonen när vi skulle åka till landet stannade vi på Mc Donalds för att äta frukost på vägen. Då stötte vi på en gammal bekant. Vi fyra satt och åt när han kom. Vi pratade lite allmänt om saker. Vi kom aldrig in på hur många barn vi har men jag kände att jag ville säga ”Vi har egentligen tre barn!”. Men jag sa inte det…

För ett par veckor sedan var hela familjen bjuden på en Halloweenfest. C valde även denna gång att stanna hemma. Vi andra fyra klädde ut oss och C tog kort på oss innan vi åkte. Det kändes så konstigt, och ledsamt på något sätt, att åka utan C. Men C var nöjd!

Igår gick vi ut på en skön promenad i höstsolen. C valde återigen att stanna hemma. Igår kväll var vi bjudna på middag hos närboende vänner. C valde även då att inte följa med.

C är ju tonåring och tonåringar är ju inte så förtjusta i varken promenader, maskerader eller tråkiga middagar. Jag kan förstå det! Problemet är att jag lägger in andra saker i det. Tankar, förväntningar, önskningar… Visionen om att ”hålla ihop familjen”. Men som jag har varit inne på förr… För vems skull egentligen? Inte för Cs skull i alla fall. Vi måste tänka på att anpassa och inte kräva för mycket av C. Jag vet att mina vänner, som har tonåringar utan diagnos, inte heller får med sig sina tonåringar så lätt. Det är ju inte synd om C som VÄLJER att vara hemma. Hen vet att hen är välkommen att följa med. C väljer det som känns bäst för hen. Det är ju klokt!

Min identitet som mamma hamnar lite i gungning när jag inte får ha med mig alla mina tre barn. Det är väl bara att vänja mig!

MEN jag har egentligen tre barn!