Även idag hade C en bra morgon som flöt på. C var så nöjd när hen kom hem efter sina tre timmar och sa att det var bästa dagen hittills. Hen hade orkat jobba alla tre timmarna för första gången och dessutom ätit lite i matsalen för första gången. C har följt med till matsalen tidigare, men inte ätit något. Jag kunde verkligen se på C att hen var nöjd. Ögonen glittrade och kinderna var rosiga efter promenaden hem från skolan. C gick dessutom ut med hunden vi passar direkt efter hen kom hem. Underbart! 🙂 Jag kramade C hårt och påminde om framstegen. Förr tyckte C att en timme i skolan var för mycket.
10-åringen är däremot hemma med magont idag igen. Hen mår inte jättedålig men är trött. Ont i magen till och från. Hen har dock ätit bra idag både till frukost och lunch.
Idag är det tillfälle tre av fyra på syskongruppen på Aspergercenter. Vi hade bestämt att 10-åringen skulle vara hemma från skolan och vila, men gå på kursen. När det blev dags att åka så vägrade hen. Hen skrek ”Jag tänker inte gå någon jävla kurs bara för att C är puckad! C sitter ju ändå bara vid sin dator så varför ska jag lära mig förstå hen! Jag hatar mitt liv!”
Vilken reaktion! 😦 Först försökte jag övertala 10-åringen att gå i alla fall. Väldigt dumt av mig. Men jag ville så gärna att 10-åringen skulle gå den här kursen. Få tillfälle att träffa andra syskon, känna sig mindre ensam i detta svåra.
Jag hade byggt upp en vision av hur 10-åringen går på kursen fyra torsdagar och sen efter kursen har hen och jag lite egentid. Går ut och äter, bowlar eller går på bio. Men det har inte alls blivit så. 10-åringen har varit väldigt negativ, trots att hen från början ville att jag skulle anmäla hen till kursen.
Jag är så trött på att kämpa hela tiden. Det känns som om vi aldrig har en dag som bara flyter på bra. Det är alltid något som gör att jag får ångest och känner mig ledsen och pressad/stressad/orolig. Alla dessa jobbiga energislukande känslor…
Det har på sistone skrivits en del om den enorma press föräldrar till barn med NPF känner. Denna artikel säger mycket:
http://www.svt.se/opinion/om-barn-med-npf
Vi har en extrem press på oss hela tiden. Vi måste vända ut och in på situationer för att det ska fungera. Vi måste slåss för att våra barn ska få det stöd som de har rätt till. Vi måste försvara oss mot samhället/skolan som tycker att vi är svaga föräldrar som måste ha gjort något fel ”För annars skulle barnen inte bete sig så!”. Vi går på otaliga möten. Vi läser på om allt. Vi kan inte bara komma hem från jobbet och koppla av. Inte konstigt att vi är så många som är sjukskrivna… Det måste göras något för att fånga upp oss. Det kostar garanterat mer att ha oss sjukskrivna än att ge oss stödet innan vi kraschar.
Några av de böcker jag läser…
Nu känner jag lite oro för att dagens framsteg för C ska bli på bekostnad av morgondagen. Hoppas att hen inte använde all sin energi idag. Men jag ska försöka att inte ta ut något negativt i förskott.
Snälla! Ge mig en helt ångestfri dag!
Snälla! Ge mig en hel dag med flyt!
(bilden är från Messenger)
supermamsen 