”En timme är för mycket!”

Jag försöker tänka så!

Idag gick det åt pipan! Vi hade bestämt att C skulle gå två lektioner idag. Även idag märktes det på C att det inte skulle fungera när jag väckte hen. Så vi bestämde att en lektion skulle C gå idag. På Skolans val. Jag påminde C att om hen inte kommer iväg idag så blir det datafritt tills C har varit i skolan igen.

C gick motvilligt upp men fick inte i sig någon frukost. C vägrade ta sin ta-vid-behov-medicin mot oro. Jag blir tokig på den ungen ibland. Så envis! Maken åkte i väg till skolan med syskonen.

Nu var det bara C och jag hemma. Tillsammans i ett vakuum av ångest. C började sparka i soffan. C skrek att hen känner sig hotad och pressad av oss. Att om vi tar bort datorn tänker C ALDRIG gå till skolan igen. Någonsin! C puttade mig. Gormade! Grät! Skrek att jag inte förstår hur hen mår. Skrek att hen gör sitt bästa hela tiden och att vi aldrig är nöjda. Skrek att vi gör så att hen känner sig misslyckad och värdelös! Oj vad jag kände mig tom och ledsen inombords. Jag vill hjälpa och bygga upp mitt barn men istället ökar jag Cs känsla av att inte lyckas (”När C faller”).

Hemmasittarläraren sa till oss att vi måste vara konsekventa. Har vi sagt att det ska vara datafritt så SKA DET VARA DATAFRITT. Det gick inte att ta elkabeln och åka till jobbet och lämna en gråtande skrikande C.  Så jag är hemma idag och försöker se till att C får en okej dag utan sin dator (”Bojen”, ”Den där datorn…”).

Jag försöker vara klok men sen när det bränner till brister jag och säger fel saker till C i alla fall. Det är så svårt!

I måndags var C i skolan i en timme. En timme är INGENTING! Jag kan förstå att det är mycket för C… Men att det ska vara så svårt är obegripligt. Jag jobbar så hårt på att försöka förstå. Jag vill låta detta ta tid och hålla mig lugn men jag känner hela tiden en stress att vi måste öka skoltiden, skynda på lite… Framförallt inte låta C vara hemma en hel vecka. Jag är livrädd för förra läsårets vardag.

För en stund sedan ropade C på mig och sa att om hen får spela nu kommer hen garanterat gå till skolan imorgon. Annars ska vi ge hen en datafri månad och inte köpa ett Friskis & Svettis-kort som C vill ha. Detta om något bevisar ju att C är databeroende. Jag sa ”Nej!” och nu ligger C i soffan och gormar.

Nu ropade C igen att jag vill att hen ska må dåligt och vara orolig. Att datorn tar bort oron och att om jag inte låter C spela så är det JAG som gör att C mår dåligt.

Jag vet att jag gör rätt. Tror jag…

Men hur länge ska jag orka…?