Mycket på en gång

Våren är här!

Våren är här!

Min C går ju just nu på en ”hemmasittarskola” där de har elever med problematisk skolfrånvaro från hela kommunen (barn både med och utan diagnoser, ca 8 elever). C tillhör en annan högstadieskola som jag kallar för hemskolan. C började där i höstas i åk 7 men har knappt satt sin fot där. Hen var där några lektioner i augusti.

Hemmasittarskolan finansieras av kommunen så Cs högstadieskola har fått Cs skolpeng trots att C inte har varit där. Lärarna har inte behövt bedöma C, de har inte lagt energi alls på C, inga samtal osv…

C har nu ett rejält bakslag på hemmasittarskolan. Förra veckan hade hemmasittarläraren möte med rektorn (ny rektor efter sportlovet och inte alls insatt i vår situation) på Cs hemskola för att be om mer hjälp åt C. Då sade rektorn ”Vi kan inte hjälpa C om hen inte är här! Om hen har så stor frånvaro gör vi en orosanmälan till Socialtjänsten!”.

Hemmasittarläraren försökte avstyra det då vi gick den svängen i höstas utan resultat.
Har inte skolan någon skyldighet alls att hjälpa eleven TILL skolan??? Bygga upp en relation i hemmet? Jag blir tokig!!!

Jag ringde LSS förra veckan och de sa att de bara hjälper barn på fritiden och inte med skolan.
Vad 17 ska man göra??? MOMENT 22!

Hemmasittarläraren sa att det kanske är bättre om C blir av med sin plats på hemmasittarskolan (det är kö dit) för då måste hemskolan kliva in och ta sitt ansvar. Jag är rädd för att C ska krascha helt då igen och känna sig misslyckad. Jämfört med förra året har C gjort framsteg.

Jag vill att C ska få gå den gröna vägen!

Jag vill att C ska få gå den gröna vägen!

Då sa hemmasittarläraren att det nog är bättre att ta en krasch nu och sen förhoppningsvis få mer stöd, än att ta en krasch sen när C märker att alla kompisar går ut 9:an och C inte har kommit någonstans i livet. Jag vet inte….
Jag vill så gärna hjälpa mitt barn!

Helgen har varit VÄLDIG intensiv. I fredags hade vi övernattningsgäster. Det var min kusin med familj som kom på besök. Även min syster med familj kom och åt middag med oss. Det var jättetrevligt! C satt med vid middagen och umgicks och var social. C satt även med vid lördagens frukost. Min kusin sa att det inte märks någonting av Cs diagnos och inre kaos. Jag håller med! Det gör inte det. C håller ihop men det tar på krafterna. I lördags skulle vi på middag hos vår ”vän-familj”. Den familjen har barn i samma åldrar och samma kön så det är perfekt. C är trygg med dem och har sovit hos dem flera gånger. Men i lördags när vi skulle dit fick C panik. Hen lade sig på golvet och skakade. Sa att hen inte orkade. Maken och syskonen gick (det är en kvarts promenad dit). Jag stannade med C. Jag hade faktiskt räknat med en krasch.

C tog en kudde och tryckte den över ansiktet och sa ”Mamma kan du trycka så att jag slutar andas! Mitt liv suger! Jag klarar ingenting! Jag vill gå dit men jag kan bara inte!”. Jag lugnade och klappade C och berättade för C att jag redan hade ringt till Cs kompis tidigare på dagen och sagt att det hade varit ett intensivt dygn med gäster och att C troligtvis inte skulle orka komma. Kompisen förstod och sa att de kunde spela och prata via SKYPE som vanligt istället.

Jag sa till C att hen måste lära sig sina begränsningar och inte vara så hård mot sig själv. Att det inte är konstigt att C inte orkar efter ett så intensivt dygn med gäster och socialt umgänge och mindre sömn.

C lugnade ner sig. Jag gjorde iordning en skål med chips och blandade lättdryck till C. Sen fixade jag en tallrik med mat som hen kunde ställa i mikron sen. Vi ringde upp kompisen och de började spela och prata på SKYPE. Jag lämnade en lugn C vid datorn.

Vi hade en trevlig kväll hos våra vänner och C var också nöjd! För några år sedan hade jag inte kunnat föreställa mig att vi skulle ha ett sådant här liv. Men så är det och det är bara att acceptera och anpassa så att det fungerar!

C frågade mig igår hur hemmasittarlärarens möte med rektorn hade gått. Jag berättade att vi inte är så säkra på om hemmasittarskolan är rätt plats för C. Att hen kanske behöver mer hjälp än de kan erbjuda.
Då sa C  ”Jag SKA gå där! Jag ska gå varje dag den här veckan! Ni ska få se att jag kan!”.

I morse kom C iväg utan problem och ska vara där i två timmar. Jag är fortfarande chockad! Jag är också rädd för att C kommer att fixa den här veckan och sen falla hårt, för jag tror att det blir för mycket. Vi får se… C måste lära känna sig själv och sina begränsningar.

Min 10-åring, som var glad i slutet av förra veckan, hade en ny krasch i morse och är hemma. Hen säger att hen mår dåligt. Jag vet inte vad jag ska tro…

Den här veckan har vi många möten inbokade. Vi ska till BUP på läkarbesök med 10-åringen, vi ska till BUP och träffa en arbetsterapeut och få tips och råd till C, vi ska på elevhälsovårdsmöte för 10-åringen och vi ska på en föreläsning som heter ”Stress i ett utmanande föräldraskap”. Passande va? 😉

Det är lite mycket på en gång…
Jag försöker hitta kraft i att våren är här! Och så fortsätter jag gå på min mirakelkur KÄRLEK!
20160410_100328-1.jpg       20160410_104634-1.jpg

Annonser

6 kommentarer

Filed under Anpassningar, Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Vardag

6 responses to “Mycket på en gång

  1. Susanne

    Du/ni gör ett toppen jobb💜
    Har varit i samma situation och det gör så ont att ”man” tycker det är bättre att krascha nu…. hen ska inte behöva krascha alls 😨
    Skolvärlden är så skadlig, för en del, och den vägrar ändra på sig. Det är så avskyvärt att det är ok att förstöra så många unga människors liv. Sedan lägger de ansvaret på föräldrarna…
    Min 18 åring sitter utbränd/hjärntrött på sitt rum och orkar inte leva ”tack”vare skolans fyrkantiga sätt.
    Du/ni känner ert barn. Känns något inte rätt så tvinga inte C att gör det. Ni har, förmodligen, rätt!
    Det går att få kunskap på många sätt!
    Du/ni ska orka med 10 åringen❤ med och det är inte lätt.
    Jag önskar att jag gått MYCKET mer på min egen magkänsla. Då hade vi inte haft den livssituation som vi nu har.
    Många styrkekramar till dig och din fina familj.

    Gilla

  2. Ulrica

    Hej!

    Vi är två sjuksköterskestudenter som håller på att skriva vår c-uppsats om hur det är att vara förälder till ett barn med en diagnos i autismspektrumet.
    Vi skulle vilja komma i kontakt med dig. Vi skulle uppskatta om du kunde skicka ett mail till oss.

    Med vänlig hälsning
    Ulrica

    Liked by 1 person

  3. Pingback: Orosanmälningar till Socialtjänsten | supermamsen

  4. Pingback: När hjärnan är låst | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s