”Vad går du på egentligen?”’

wpid-20150903_104945-1.jpg

Jag är sjukskriven 100% för stress och utmattning. Jag har svårigheter med mitt minne och min koncentration. Jag sover dåligt. Jag har IBS med förvärrade symptom pga. stressen och jag har nästan dagligen spänningshuvudvärk. Jag är hemma för att vila. Trots att jag behöver vila så får jag inte mycket vila. Så hur orkar jag? Vad går jag på egentligen?

Mitt liv går ut på att få upp mina barns näsor över ytan. På det sättet hoppas jag få upp även min egen näsa över ytan. Jag kan inte må bättre än mina älskade barn!

Min sjukskrivna tillvaro går ut på att stötta och hjälpa min 13-åring med ASD (asperger) och hemmasittarproblematik samt att göra allt som står i min makt för att förhindra att även 10-åringen kraschar. Sen måste jag också finnas där för min, än så länge, pigga och glada 6-åring.

Idag gick jag upp kl. 6:30. Jag kände mig väldigt trött som vanligt. Jag sov dåligt i natt igen. Jag började väcka 10-åringen som har varit hemma från skolan måndag-onsdag pga. förkylning. Idag skulle hen gå till skolan hade vi bestämt! Men 10-åringen började visa motstånd direkt. Drog upp täcket. Vände ryggen till. Ville inte prata. Ville inte titta på mig. Bara låg där. Jag kände panik!

Vår 6-åring gick upp och klädde på sig. Inga problem där. Än…

Jag och maken turades om att gå in till 10-åringen. Bytte av varandra för att behålla lugnet. Vi märkte på 10-åringen att det var en tuff morgon.

Egentligen skulle maken promenera till skolan med syskonen men eftersom 10-åringen visade så stort motstånd bestämde vi att jag skulle köra dem och sen åka hem till C för nästa ångestpass.

Jag pratade med 10-åringen och vi bestämde att jag skulle hämta hen kl. 12 idag (hen slutar egentligen kl. 14:30).

Maken gick till bilen och väntade med 6-åringen. Jag stannade inne med 10-åringen. Vi kom till hallen, den kritiska zonen, då 10-åringen plötsligt satte sig i hörnet med ryggen mot mig och bara skakade. Jag höll på att gå sönder. Mitt lilla älskade barn. Jag drog upp hen och kramade hen hårt och sa ”Nu gör vi det här! Du har varit hemma länge. Först påsklov och sen tre dagar den här veckan. Det känns nog lite konstigt men du kommer att fixa det! Du måste ut ur den onda cirkeln och in i den goda svängen!”
10-åringen tog sakta på sig ytterkläderna och gick till bilen med tunga steg. Min huvudvärk började komma rejält. Helt slut kl. 7:50 på morgonen…

Jag körde maken och syskonen till skolan (det tar bara några minuter med bil). Jag fick senare ett sms från maken där han skrev att kompisarna hade sprungit fram till 10-åringen och sett glada ut när hen kom. 🙂

Hemma väntade C. I sängen. Jag hade sagt till C att gå upp innan jag åkte men det hade hen inte gjort. C har kämpat mot sin ångest och varit i skolan både tisdag och onsdag. Idag sa C ”Nu blir det för mycket! Idag orkar jag bara inte! Jag satsar allt på imorgon!”

Jag försökte peppa lite men lade ner det fort. Ingen idé idag.

Jag satte mig i soffan. Kom på att jag bara hade ätit ett ägg till frukost. Fick ju plötsligt bryta min frukost för att köra ”taxi”.

Jag fixade kaffe och gick och satte mig i soffan igen. Hade ont i magen så jag kunde inte äta något. C kom till soffan och började titta på YouTube-klipp på sin mobil. Jag satt bara och stirrade. Orkade inte ta mig för någonting. Bara satt där. I en dryg timme.

Sen kom jag på att C varken hade ätit frukost eller tagit sin medicin. C är inte självgående så det ansvaret ligger på mig eller maken.

Jag masade mig upp för att fixa iordning något att äta till C och ge C hens medicin. Sen tänkte jag att eftersom jag ändå stod upp så var det bäst att försöka orka städa toaletterna. Vi ska ha gäster imorgon (annars hade jag inte städat kan jag säga!).

Jag hällde medel i toaletterna. Sen kom jag på att jag måste sätta på diskmaskinen. Men den strulade för det var stopp i slangen så jag fick hålla på en stund med det och fick inte igång den. Sen kom jag på att jag skulle ta ner julgardinen i köksfönstret och stryka den andra gardinen så jag tog fram strykbrädan men då kom jag på att jag hade hällt rengöringsmedel i toaletterna så jag gick dit för att skrubba… När jag stod och skrubbade så kom jag på att jag måste vattna blommorna så jag gick till köket för att ställa fram vattenkannan så jag inte skulle glömma de stackars torra blommorna. Just det ja där stod strykbrädan… Vilken snurr!

Kl. 11:50 skulle jag åka för att hämta 10-åringen. Då hade jag i alla fall städat klart toaletterna.

Jag hämtade en glad och pigg 10-åring som sa att jag är den bästa mamman i världen! Jag frågade: ”Förstår du nu varför jag tvingade iväg dig i morse?”
”Ja det gör jag mamma. Tack!”

Vad går jag på egentligen?
Jag går på någonting väldigt starkt. Det ger kraft och energi när man tror att alla reserver är slut. Det är gratis och det kan växa.
JAG GÅR PÅ KÄRLEK!

Annonser

19 kommentarer

Filed under Ångest, Hemmasittare, Skola, Stress, Syskon, Vardag

19 responses to “”Vad går du på egentligen?”’

  1. Ja kärleken till sina barn är enorm och det är tur att man får ständig påfyllning från dem ♥️

    Liked by 1 person

  2. Finurlig

    Har nyss hittat din blogg och vill bara skicka mitt varmaste Tack för att du delar med dig! Tänk att fler än vi … magen knöt sig direkt när du nämnde ”den kritiska zonen”: platsen för att hålla andan för att inte orsaka något som helst störande moment i proceduren jacka-skor-väska-kram-ut genom dörren alt. sittandes på golvet i övervägande om detta är en dag för strid eller eftergift medan klockan obevekligt tickar mot skolstart. Mitt i detta, famlandet efter smulor av egen energi som så väl skulle behövas. Tack!

    Gilla

  3. Monica

    Hej är hemma just nu sjukskriven/tillfälligföräldrarpenning min 15 åriga son troligtvis add men nu har han diagnos utmattningsdepression 😦 .. Har en flicka med adhd som fungerar klockrent , hon äter elvanse just nu , förutom lite tonårsfasoner som pågår just nu 🙂 .. känner igen mig med dig stressad jämt ont i magen sover dåligt , har en vild busig liten 4 åring hemma fast oftast på bra humör .Jättebra skrivet kommer jag återkomma o läsa skönt att känna att man ej är ensam ..kram Monica

    Gilla

  4. Pingback: ”Imorgon – då jävlar ska jag vara en bra mamma!” | supermamsen

  5. Pingback: Man kan lära gamla hundar sitta! | supermamsen

  6. Pingback: Surdag | supermamsen

  7. Pingback: Vatten över huvudet | supermamsen

  8. Pingback: Ska vi köra en dålig repris? Nej! Vi stoppar och kör ett nytt bättre avsnitt! | supermamsen

  9. Pingback: Jag kravlar mig upp igen! Och igen… Och igen… | supermamsen

  10. Pingback: Att balansera på en skör tråd  | supermamsen

  11. Pingback: Kom igen nu för i helvete! | supermamsen

  12. Pingback: På väg tillbaka till arbetslivet | supermamsen

  13. Pingback: Kalla inte mina barn för skolkare! | supermamsen

  14. Pingback: Kompetensutveckling! | supermamsen

  15. Pingback: Att våga be om, och ta emot, hjälp | supermamsen

  16. Pingback: Idag skulle det vara slut på ”det jobbiga”… | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s