Jag väntar…

20160413_193839-1.jpg

Mitt liv känns tillfälligt ibland. Som att jag väntar på mitt riktiga liv. Det liv jag skulle ha. Det liv jag hade tänkt mig och hade byggt upp visioner om. Ett liv med en glad familj som jag kan hitta på saker med, sitta och ha trevliga middagar med, med barn som går i skolan utan problem och som kommer hem och vill ha hjälp med läxor (fast jag är läxmotståndare!)… Med barn som har fritidsaktiviteter och träffar vänner. En familj där alla hjälps åt med hushållssysslor (lite hjälp i alla fall) och vi kan åka på utflykter tillsammans.  Vi kan spela spel hela familjen och kanske hjälpas åt med matlagning ibland. Så skulle det vara…

Det känns som det liv jag lever nu med egen sjukskrivning, hemmasittande barn, diagnos, ångest, möten med skolor, BUP, Socialtjänsten, läkare, många konflikter osv. är en transportsträcka till det liv som var tänkt för mig.

Men nu är det ju så att detta inte är en transportsträcka till mitt riktiga liv. Det här ÄR mitt liv. Jag kan inte gå och vänta på något annat, något bättre. Om jag gör det kommer jag att missa mitt liv. Det kommer att passera under tiden jag försöker planera något annat i framtiden. En framtid som kanske aldrig riktigt kommer. En framtid som kanske inte blir som jag hade tänkt mig i alla fall…

Jag måste acceptera att mitt liv inte blev som jag hade tänkt mig. I alla fall inte just nu. Jag kan inte vänta på något annat. Något lättare. Något lugnare. Jag måste lära mig hantera det liv jag har. Vissa dagar går det ganska bra. Andra dagar känner jag mig så uppgiven och ledsen. Jag kan känna ren sorg över att vi har det så kämpigt och jag kan känna mig bitter och avundsjuk på alla som har ett lite lättare liv. Jag förstår ju att alla har sitt att kämpa med men i mina ögon kan andras liv ibland verka så lätt! Och så gnäller de över småsaker och verkar inte uppskatta hur bra de har det… Det provocerar mig!

Min vardag är tuff. Men jag är inte den som lägger mig ner och ger upp. Jag kämpar hela tiden! Och jag försöker verkligen njuta av och ta vara på de stunder som är bra. För visst finns det stunder som är och känns bra. Men det jobbiga ligger alltid under ytan och lurar. Riktigt bra känns det aldrig! Men ganska bra ibland. Jag kanske måste nöja mig med att mitt liv är ”ganska bra ibland” just nu.

Idag är det fredag. Den här veckan har varit en bra vecka. C, som vill visa att hen ska behålla platsen på ”hemmasittarskolan” (sorgligt att hen känner att hen måste upp till bevis!) har varit i skolan måndag-torsdag. I morse vaknade C med noll energi och sa att hen känner sig väldigt stolt och nöjd med sin vecka men måste vara hemma idag. Jag sa att jag förstår det och sa till C att hen har varit helt fantastisk den här veckan. Hoppas bara att hemmasittarläraren håller med! Han vill hela tiden pressa på C och hade redan igår pratat med C om att öka på timmarna nästa vecka. Varför? undrar jag! Kan vi inte låta C känna att hen lyckas nu ett tag och inte öka kraven direkt nu igen. Det är så tydligt att läraren fortfarande inte riktigt förstår att Cs vilja finns, men inte alltid orken och förmågan.

C och jag har kopplat av i soffan och tittat på film nu på förmiddagen. Jag vill att C ska ta helg nu och känna att hen har gjort ett toppenjobb den här veckan!

11-åringen var hemma i måndags efter vår intensiva helg. Hen har varit i skolan resten av veckan. I morse var en tuff morgon även för 11-åringen men det gick tillslut.

Igår var jag och maken på en jättebra föreläsning med många tankeställare – ”Stress och ett utmanande föräldraskap” (föreläsare Bella Stensnäs, leg. psykolog). Jag ska sammanställa lite och sen skriva ett inlägg om det så ni får ta del av den. Jag tror att ni som läser min blogg också skulle behöva en sådan föreläsning. Bara en vild gissning 😉 Kanske var någon av er där…? 🙂

20160413_163349-1.jpg

Nu är det helg efter en, i mina mått mätt, riktigt bra vecka.
Framtiden vet jag ingenting om. Jag måste lära mig att ta en dag i taget. Inte vänta på något annat.
LEVA NU! Och se det som är bra!

Annonser

17 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

17 responses to “Jag väntar…

  1. T

    Jag känner så igen mig i dina känslor. Jag är själv en ”högpresterande” person med högsta betyg i nästan alla ämnen, med universitetets utbildning, mycket vänner osv. Jag har haft så svårt att relatera till mitt barn som inte fungerar i skolan, som får utbrott och gör hela familjen till en krigszon många gånger. Det har varit ett svårt jobb ibland att bara acceptera barnet. Vår situation kommer jag aldrig fullt ut att kunna förlika mig med. Tack för dina tankar, det hjälper att veta att det finns fler som kämpar och försöker acceptera hur livet blev.

    Gilla

  2. C

    Känner likadant. Det går upp och ner men visst är det en sorg man bär på.

    Gilla

  3. Camilla

    Asså du skriver sp bra, ofradet jag känner o tänker Tack ! Ha en bra helg Kram

    Gilla

  4. Inte konstigt alls att du är låg och sorgsen ibland. Livet blev ju inte alls som du tänkt dig. Visst är din C äldsta barnet?
    För mig är det inte riktigt samma. Mina två äldsta har haft det riktigt lätt genom barndom, tonår och hela skoltiden. Det är så tydligt nu när jag kan jämföra med mina två yngre som har det mycket tuffare. Därför vet jag hur lätt livet faktiskt är för familjer utan NPF-svårigheter. Självklart kan folk ha andra typer av problem, men… Ja det är tungt.:( Jag kraschar med jämna mellanrum. Vill bara ge upp och dra nåt gammalt över mig. Men eftersom det inte är ett alternativ så kämpar man på. Det gör du också. Så småningom lättar det nog för oss. När barnen kommit igenom tonåren blir det bättre. Det måste det ju bli! Kram!

    Liked by 1 person

  5. Pingback: ”Imorgon – då jävlar ska jag vara en bra mamma!” | supermamsen

  6. Pingback: Surdag | supermamsen

  7. Pingback: Jag faller… | supermamsen

  8. Pingback: Tärande oro | supermamsen

  9. Pingback: På väg tillbaka till arbetslivet | supermamsen

  10. Pingback: Låtsas att allt är bra eller se det som är bra? | supermamsen

  11. Pingback: Besviken | supermamsen

  12. Pingback: Idag skulle det vara slut på ”det jobbiga”… | supermamsen

  13. Pingback: Acceptans | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s