Häromdagen sa maken ”Vårt liv är inte ett självspelande piano direkt!” och sen skrattade vi lite åt eländet. För man måste faktiskt skratta ibland. Den kommentaren är så sann. Ingenting händer om vi inte trycker på tangenterna. Våra barn fyller 17, 14 och 10 år i vår. I den åldern brukar många barn kunna spela lite själva utan att föräldrarna trycker på tangenterna.
Våra barn behöver fortfarande hjälp med de flesta tangenterna. Nästan ingenting är självgående. Vi behöver kämpa både med att få upp dem på morgonen och få dem i säng på kvällen, få i dem mat, göra skolarbete hemma, försöka få de äldsta att ta sig till skolan, ofta påminna om duschning och medicin. Om vi t ex glömmer att ställa timetimern till L så kan hela morgonrutinen stanna upp. Om vi inte förbereder våra barn på vad som ska hända så kanske de låser sig. Det är dessutom ofta svårt att veta vilka tangenter som är självspelande eftersom det kan vara olika på olika dagar.
Jag tror att det är en av de största skillnaderna mellan mitt föräldraskap och ett ”vanligt” föräldraskap. Att vi måste fortsätta spela så mycket på detta piano. Vi ser givetvis framsteg men inte på samma sätt som de som har ”normala” barn i samma ålder. Jag förstår att inga föräldrar upplever att föräldraskapet är som ett självspelande piano men många har nog fler självspelande tangenter.
Många kan anse att vi NPF-föräldrar curlar våra barn men det stämmer inte. Våra barn har svårt med olika saker, det är därför de har fått sina diagnoser. Vi spelar på de tangenter som behövs och låter våra barn spela på de tangenter som de klarar av. Vi jobbar på att det ska bli ett mer självspelande piano men det kommer inte att bli det om vi inte stöttar våra barn när de behöver det.
(Gilla gärna min sida om du vill få en större förståelse för ett utmanande föräldraskap: https://www.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/ )
supermamsen 
Det är en bra jämförelse att ta till t ex när folk tycker att man curlar. Det jobbiga med att vara npf-förälder är ensamheten tycker jag. Ingen förstår varför man agerar som man gör (t ex tar taxi hem från julfirande med nioåring, långt och dyrt för att hen är helt slut), inte ens de som står en närmast. Man får hitta på imaginära guldstjärnor som delas ut till en själv när man gjort något extra bra. Ingen annan ser ju att det man gör är bra.
GillaGilla
Sant! Vi gör mycket som andra inte förstår eller som andra tycker är fel. Kram ❤
GillaGilla
Mitt ”barn” fyller 28 i år och jag måste fortfarande trycka på tangenterna…liknelsen var så bra tyckte jag.
Och när det handlar om en vuxen person är det ännu värre. Han behöver mig så mycket men han vill inte göra det och därför blir han ibland arg på mig. Och jag försöker stå bakom och med is i magen, fast jag vet att det är jag som får plocka upp och plocka ihop bitarna när ångesten river i honom. Och jag känner i luften när nåt är fel och då blir JAG ångestfylld. Det är så jobbigt ibland så jag går nästan sönder. Men jag reser mig alltid, för man ger ju inte upp sina barn.
GillaGilla
❤❤❤
GillaGilla
Jobbigt är det när de runt om inte förstår. När man får anklagande blickar för att barnet (som borde växt ifrån det vid 11 års ålder … )får utbrott på affären eller skriker på stan när hen blir överbelastad.
Hen vill mycket själv men det funkar inte särskilt bra. Och all denna ångest…så vårt piano spelar ständigt ”fel” och är ostämt.
Konflikterna är konstanta och är det inte i förhållande till hen så är det med skolan, anhöriga, andra bekanta eller helt främmande som rynkar på näsan åt mitt i deras trånga sinne ”bortskämda” barn. De som tror att man är svag för att man är ensamstående och gett efter för mkt…att man låtit barnet ta över. Att det handlar om brist på ”uppfostran” och regler.
Jag är så glad och tacksam för bloggar som den här och ser så mkt fram emot att få ta del av din bok när den kommer.
Tack.
GillaGilla
Tack snälla! Kram ❤
GillaGilla
Ping: Små marginaler | supermamsen