Texten nedan har min 15-åring Emil skrivit.
”I våras skrev jag ett inlägg om min problematiska skolsituation. Situationen har sedan dess förändrats drastiskt och jag känner att en uppdatering är behövlig. I ärlighetens namn har mamma tjatat lite på mig om att skriva för att hon tycker att min berättelse kan ge lite hopp till dem som har det jobbigt.
I inlägget i april skrev jag om mina dagliga misslyckade försök att ta mig till skolan och om min ensamhet. Jag rekommenderar att läsa det tidigare inlägget för att till fullo förstå detta, här är det: https://supermamsen.com/2020/04/30/gastinlagg-en-15-arig-hemmasittares-perspektiv/
Här kommer uppdateringen:
Sedan mitt förra inlägg har mycket skett, både i mitt skolliv, och även globalt över hela världen. Pandemin har inte haft någon negativ påverkan på min skolgång, jag antar att man skulle kunna säga motsatsen.
En dag i mitten av maj hände något. Jag vaknade upp som alla tidigare dagar. Samma veka hopp om att jag skulle lyckas. Samma stress och ångest. Jag satte mig i soffan. Efter ett tag, likt alla tidigare morgnar, kom mamma och snackade med mig om dagen, om hur vi skulle göra. Jag sa att jag inte skulle klara det, det gjorde jag ju aldrig, så varför skulle denna dagen vara något annorlunda? Då kickade ångesten in, samt känslan av att strategin inte skulle fungera, som vanligt. Visst strategin hade fungerat någon gång tidigare, men mamma och pappa borde inte lita blint på att den skulle det igen. Strategin var att jag bara skulle brösta det, att inte tänka, bara göra. Jag ville egentligen testa något nytt men mamma och pappa visste att detta hade fungerat tidigare.
Jag satt i soffan, bara tänkte. Mamma snackade om den begränsade tiden jag hade kvar i årskurs 8. ”Kom igen, vi gör det bara”. Mamma och jag pratade, det måste ha varit något med det hon sagt. Ångesten försvann, jag vet inte varför. Jag tror att jag förstod allvaret i det hon sa, att sommarlovet närmade sig i raketfart.
Hon måste ha förstått att jag var redo, för efter bara några sekunder så stod jag i hallen och tog på mig mina skor. Jag tog min ryggsäck och gick till bilen. Strategin fungerade trots allt. Jag bröstade det!
I bilen var jag relativt lugn, men när vi väl kom fram till skolan, så var ångesten tillbaka. Jag kände att nu finns det ingen återvändo. Jag gick in, jobbade i 45 minuter och gick sedan hem.
Jag upprepade samma rutin varje morgon till sommarlovets början. Varje dag blev det lättare och lättare och ångesten försvann med det.
Även om 45 minuter är näst intill ingenting så är inte det poängen. Poängen är att gå upp, komma iväg, bilda rutin och bygga på. Och det har jag gjort, ända sen dagen då detta skedde.
Nu går jag i 9:an. Jag går inte samma tider som alla andra. I dessa pandemitider är det det väl inte riktigt någon som gör det alls. Ända sedan den dagen då jag först kom iväg i maj har jag kämpat dagligen för att hålla det igång. Jag har varit hemma en vecka, och det var när jag hade covid-19 och var obligerad att stanna hemma. Bortsett från det så har närvaron varit 100% (av schemat vi bestämt). Nu går jag 2 timmar om dagen och pluggar. Jag vill gå mer, men det är en långsam process. I slutet av 8:an fick jag betyg, pluggandet hemma i våras bidrog alltså till något.
Nu i 9:an har jag också fått betyg i ett flertal ämnen. Det kommer inte räcka för gymnasiet och det är därför jag har tagit beslutet att gå ett år individuellt val. Något jag aldrig hade gått med på för ett år sedan. Jag antar att jag har mognat. Jag ser individuellt val som ett bättre val nu än jag gjort tidigare.
Man får inte sluta försöka! Innan hade jag 0% närvaro utan betyg, nu har jag 100% med betyg i ett flertal ämnen. Innan kom jag inte upp vissa dagar alls, och när jag gjorde det var det mamma och pappa som väckte mig vilket kunde ta flera timmar. Så är det inte längre, nu har jag eget larm och går upp själv.
Idag känner jag att jag får bra stöd från skolan. Dom bidrar med rimliga krav, och en relativt lugn miljö. Det jag kan sakna är den sociala delen av skolan, jag känner mig fortfarande ensam, men all ångest om det förflutna är bearbetad och nu försöker jag optimistiskt ha blicken framåt.
Jag är fortfarande inte “nöjd” med hur saker är. Men… det kan bara gå åt ett håll.
Jag känner mig inte orolig för att hamna i samma ”hål” som jag var i innan. Jag känner nu att jag vet att jag kommer att ta mig igenom skolan på något sätt, även om det kanske tar lite längre tid för just mig.
Om någon ”hemmasittare” (vilket är ett ord jag inte gillar) läser detta så vill jag säga – ge inte upp! Det kan bli bättre och det finns hopp! Fortsätt kämpa! / Emil”
supermamsen 
Tack för att du delar. Jag skriver ut detta så min fd hemmakämpande son kan läsa som orkar med skolan lite lite nu sista chansen i årkurs 9.
Min son är också i nian och fått de första få betygen i högstadiet och troligtvis IM sen.Målet för mig var att han skulle träffa en enda vän och det har han gjort och hoppas du med har någon vän att prata av sig med.
Vänner har hjälp min son otroligt mycket.
GillaGillad av 1 person
Vad fint skrivet Emil! Tack för att du delar med dig och forsätt skriv, det verkar passa dig för du gör det bra. Det är inte alla vuxna som kan skriva och förmedla en känsla som du gör! Skriv för andra eller för dig själv, det kan leda till något stort! Ta hand om dig och var stolt över dig själv! Sen har du tvingats gå igenom saker själv och med din familj där skolan skulle ha stöttat bättre. Då behövs också skrivandet, att kunna berätta och förändra! Kämpa på och var nöjd med det du gör! Tack!
GillaGillad av 1 person
Tack tack tack! Ska låta min dotter läsa detta. Det ger hopp! Hon kämpar och jag känner så igen det här.
GillaGillad av 1 person
Emil, så bra skrivet! Tack för du delar med dig! Stor kram till dig ❤
GillaGillad av 1 person
Vill bara säga att jag tycker att du är fantastisk!!!
Blir nästan rörd över vad du åstadkommit.
Lycka till framöver! 🤗
GillaGillad av 1 person
Tack för din uppdatering och otroliga skrivförmåga!
Har en son med ADHD och autism som varit hemma sen innan höstlovet. Jag hoppas på en utgång som du har kämpat dig till men den känns i dagsläget långt bort. Jag ber om all hjälp vi kan få men verkar lika med noll när det kommer till kritan från både skolan och socialen. Nu har vi dock precis fått plats på ett korttidsboende som vi tror blir jättebra!
Tack för att du delar med dig och sprider hopp!
Ta hand om er🤗
GillaGillad av 1 person
Så underbart att läsa och kan säkert ge hopp till många andra som kämpar där ute 😊
GillaGillad av 1 person
Åh vilken fantastisk resa du gjort och vilket mod du har som vågar skriva om detta och dela med dig! Otroligt starkt att du kämpat dig tillbaka, jag är både väldigt imponerad men det ger mig också hopp om en ljusare framtid för mina egna barn ❤️ Jag har flera barn som kämpar precis som du. Ibland känns det så otroligt mörkt och hoppet sviker en. Skolan är inte anpassad för barn och ungdomar med NPF. Tack snälla för att du delar med dig! ❤️
GillaGillad av 1 person
Stort tack för att du delar!!
GillaGillad av 1 person
Jag har visat Emil alla era fina kommentarer. Han hälsar och tackar!
GillaGilla
Tack för fina ord. Så starkt jobbat! Heja dig Emil att fortsätta kämpa så som du gör! Det ger hopp!
Min son på 10 år börjar nog tyvärr hamna i lite samma bana nu. Med en tung höst med strödagar borta från skolan och extremt trött de dagar han mäktade med skoldagen. Nu efter jullovet har vi inte fått iväg honom en enda dag. Så min fråga till dig Emil och din mamma; nu när ni ser tillbaka på allt vad var den bästa lösningen? Något man borde göra direkt?
Svårt kanske att veta vad som är rätta lösningen och vet att det även måste vara individuellt.
Vi är inskrivna på BUP och väntar på utredning (troligen inom autismspektrat) men allt verkar ta så oerhört lång tid. Och vi föräldrar känner oss maktlösa på hur måendet på vår son drastigt går helt åt fel håll.
Vill så gärna ”mota Olle i grind” och försöka vända denna negativa spiralen.
Ps. Tack för din bok Supermamsen! Ska läsa om den igen.
GillaGillad av 1 person
Vilken kämpe du är!
Har själv en femtonåring hjälte som kämpar här hemma, varje dag.
I tisdags kom han iväg för första gången på 7 veckor till de 45 minuter i veckan han har sitt anpassade schema på. Myrsteg i någon annans värld, fantastiska milsteg i hans och vårt liv.
Vi fortsätter kämpa och from nu ska jag ha detta inlägg i bakhuvudet för vi kommer aldrig ge upp att tro och hoppas att vi och vår fina kille här hemma en dag kommer vara där du är nu!
Tusen tack för det och önskar dig allt gott!
GillaGillad av 1 person
Ping: Svar på frågor om vägen tillbaka till skolan | supermamsen