Mentalisering och empati

Vi måste hjälpa C hitta rätt verktyg!

Något som är ett problem hos oss är att C retar och psykar sina syskon. Vi säger till C. Vi går emellan osv. Trots detta hinner det hända för mycket. Detta knäcker syskonen.

Det kan t ex vara att C frågar 6-åringen vad det var för mat i skolan.
6-åringen svarar t ex ”Pannkaka”
C frågar: ” Var det gott med köttbullar?”
6-åringen: ” Men det var ju pannkakor!”
C: ”Var köttbullarna goda?”
Detta slutar med att 6-åringen ligger på golvet och gråter helt knäckt.

C kan också gå in i 10-åringens rum för att prata om något eller visa t ex ett YouTube-klipp.
10-åringen kan säga ”Inte just nu!”. Men C envisas och tränger sig in och insisterar på att NU måste 10-åringen lyssna/titta. Detta slutar med stor konflikt. C visar ingen hänsyn.

Jag brukar be C sluta men hen lyssnar inte. Jag kan liksom inte nå C. Vid dessa tillfällen är C helt låst och hör inte min röst. Inte makens röst heller.

När vi pratar om situationer efteråt kan C förstå och till och med be syskonen om ursäkt ibland.
Det som bekymrar mig är att jag ibland kan se att C ler när hen har lyckats knäcka ett syskon. Det ser så elakt ut.

”C kanske försöker ta kontakt med sina syskon men vet inte hur… C kanske är uttråkad och understimulerad… C kanske ”kaosar” när hen lämnar datorn för att hen inte vet vad hen ska göra och då blir det tokigt… C måste få alternativ till detta beteende… Ni behöver avlastning… Någon som tar C eller syskonen ibland… Ni måste avleda C…”

Vi ska fixa ett lås till 10-åringens dörr så att hen får vara ifred (hoppas bara att C inte bankar sönder dörren). 10-åringen ska få gå en syskonkurs på Aspergercenter som börjar nu i januari. Då ska hen få lite tips och tricks också sa de på föräldraträffen jag var på.

C låter väldigt mycket. Sjunger eller gör ljud. Mest sjunger faktiskt. Ibland sjunger hen vid matbordet, i hallen när alla ska gå osv. Det har ibland slutat med att hela familjen har fått lämna matbordet för att C inte kan sluta när vi ber hen. Vi försöker avleda på olika sätt och genom att locka till samtal, men det går inte. Ibland kan vi lyckas avleda genom att locka C att prata om sitt specialintresse (dataspel) men då får vi stå ut med det ämnet sen hela middagen.

Utanför hemmet brukar C inte låta så mycket. Hen kan konsten att passa in. C kan spela en roll. Men det tar energi. De krav vi  har ställt på C har inte varit anpassade efter Cs förmåga.

Jag vet att jag många gånger använder för många ord. Jag måste träna på att ”ordbanta”. Men i dessa lägen HÖR inte C min röst. Alls. Det fungerar inte heller att ta C i armen och leda undan hen. Om C har bestämt sig för att sjunga något eller visa något så ska det sjungas och visas till varje pris just exakt då när C har tänkt sig det. Vi föräldrar försöker ibland ”stå ut” och titta/lyssna fast det inte passar just då. Men syskonen ska inte behöva göra det!

C har en otrolig empati när C inte själv är inblandad i en situation. Om någon är elak mot 10-åringen i skolan så kan C trösta och lyssna. Om 10-åringen ger sig på 6-åringen så kan C prata 10-åringen tillrätta och trösta 6-åringen. Men C är inte empatisk på bekostnad av sig själv. Och C kan inte förstå att det gjorde ont på 6-åringens arm när C klämde på den. Vi kan till och med visa C ett rött märke på armen och C säger ”6-åringen överdriver. Det kan inte ha gjort ont för jag gjorde inte hårt!”

Förr var C mer fysiskt mot sina syskon. Som tur är har detta nästan upphört helt nu. Det är det verbala som blir tufft för syskonen. Egentligen är det bara lugnt i huset när C sitter vid datorn. Men vi kan ju inte låta C sitta där hela tiden…

Vi brukar erbjuda aktiviteter och uppmuntra C att gå till simhallen med kompisar. Men ingenting lockar. C orkar inte eller har inte lust säger hen.

Mentalisering är förmågan att förstå att andra människor har ett medvetande och att ha en  förmåga att kunna sätta sig in i andras inre världar av känslor och tankar. Det är en viktig förmåga i samspel med andra. Vi brukar försöka prata kring hur det känns för syskonen eller oss. Det känns som C förstår lite ibland när hen är lugn. Men inte i själva situationen. Om jag någon gång försöker ritprata så skrattar C bara och säger att hen fattar och inte är en bebis.

C har också svårt att sätta ord på vad hen själv känner. Vi kom en bit på väg med det när vi hade energipratet för ett tag sedan. Med hjälp av det har vi kunnat anpassa bättre. Vi försöker bygga upp fasta rutiner med rimliga krav.

C behöver öka sin förståelse för andra människors tankar och känslor. Jag är rädd för att det annars finns en risk att hen förlorar sina vänner.

Hur kan man lära ett barn mentalisering?