”Små barn små problem stora barn stora problem!”

Vi föräldrar känner oss så ensamma i detta! Hur ska vi hjälpa vårt barn?

”Små barn små problem stora barn stora problem!” När mina barn var små och folk sa så blev jag så himla irriterad! Jag fick inte sova på natten, C gjorde motstånd, syskonbråk (slagsmål)… Ja ni vet hur det är… För mig var det stora problem på den tiden. Jag behövde min sömn och det tärde att alltid behöva tjata och diskutera (förhandla) med C (och i viss mån syskonen). Jag blev tokig på allt bråkande! Tjatande! Gnatande! Gnällande!

Nu låter det som att mitt liv alltid har varit pest och pina. Så är det inte såklart! Vi har haft väldigt många fina stunder (och har fortfarande) med vår familj. Vi har busat, skrattat åkt på utflykter och semesterresor. Det finns mycket kärlek i vår familj.

Men vi har en stark motståndsrörelse i huset bestående av tre barn. Ledaren är C. De andra hakar på, härmar… Provocerar, retar…

Förr, när barnen var små, var det ändå lättare att hantera dem (det tyckte jag inte då!). Jag kunde få in barnet i duschen trots att det inte ville, jag kunde få med mig barnet till förskolan/skolan trots att det inte ville. Jag kunde distrahera eller avleda bråk mellan barnen ibland.

Men nu… Oj oj oj… Om C inte VILL gå till skolan. Då går inte C till skolan. PUNKT.
Jag kan inte tjata mig till att hen ska gå.

Idag är det återigen ett bakslag. C sade redan i sängen att hen inte tänkte gå idag. Att hen inte orkade (”Dagsform”).
Jag ville skrika rakt ut ”Men för i helvete! Du var hemma i måndags. Gick EN lektion igår som knappt var en riktig lektion för det var klassråd och mentorstid! Och så säger du att du är för trött för att gå idag. För trött? Hur kan du vara för trött?! Du gör ju ingenting! Gå upp ur sängen och klä på dig! Skärp dig!”
Jag sa inte riktigt så. Men jag var inte helt lugn heller. Jag sa att vi måste försöka hålla schemat (”Vi har en plan”) och att vi måste få till det med skolan. Att om C inte går dit kanske de säger att C ska gå i en annan skola som kan hjälpa hen bättre. Det vill absolut inte C! C vill gå med sin kompis.

Det hela slutade med att C grät och sa att jag inte förstår hur trött hen är. Att ingen förstår.

Åh vad svårt detta är! Jag ville ju motivera C! Istället fick jag C att känna sig dålig och ensam i sin jobbiga värld. Hur ska jag göra rätt? Blir tokig snart!

Jag har idag försökt få kontakt med LSS-handläggaren i kommunen. Typiskt nog var hon hemma sjuk.
Jag passade också på att ringa barnspykriatrin och se om en läkare kan sjukskriva C ett tag så vi slipper den där pressen med skolplikt. Kom till en telefonsvarare.

Funderar på KBT online… Har hört att det finns men vet inget om det. Det ska jag kolla upp!

Det känns som om jag försöker springa i gyttja (eller ”simma i gelé”). Vi kommer ingenstans! C mår inte bättre. Skolan går möjligtvis lite bättre men… Fan vad jag HATAR att det ska vara så här!

Idag har C och jag gått en promenad i regnet (fick ut C efter mycket tjat) och så har vi tittat på en film. Nu sitter C vid datorn igen (”Den där datorn…”, ”Bojen”)

Det som stör mig är att ”folk” hade rätt.
Små barn små problem. STORA BARN STORA PROBLEM.