I höstas hade Calle (snart 19 år) en praktikplats som han trivdes bra på. Han hade fram tills vi blev sjuka i covid-19 i november 100% närvaro sina tre dagar i veckan. Calle fick höra från sin handledare att han gjorde ett bra jobb och tog för sig. Calle var glad efter sina praktikdagar (ca 4 timmar/dag) och han trivdes. Calle har inte lyckats ta sig tillbaka till praktiken efter sin sjukperiod i höstas. En anledning är säkerligen bruten rutin som gör det svårt att komma tillbaka, men jag tror inte att det ”bara” är på grund av det.
Calle har varit hemmasittare (hemmakämpare!) sedan hösten i årskurs 6 (ht-14) bortsett från några sporadiska skolförsök. Han har i perioder fått något att fungera riktigt bra ett tag för att sedan falla igen. Det känns som att alltid när jag börjar känna ”Nu funkar det!” så rasar han.
Jag har funderat en del kring varför det brukar bli så. I något forum på nätet, jag minns inte var, läste jag om någon som kände att det alltid var svårt när det gick bra för att det är svårt att upprätthålla något som fungerar. Jag pratade lite med Calle om det. Om han känner att det blir jobbigt när vi räknar med att det ska fungera för honom. Han sa att det kan kännas lite jobbigt ibland. Han vanligaste svar är ”Jag vet inte!”
Hur ska vi få Calle att upprätthålla något som fungerar och börja lita på sin egen förmåga?
supermamsen 
Tänker vid autism kan det vara svårt att förstå ibland ordet bra. Även om man förstår ordet.
Och teoretisk förstår.
Så är vad är bra?
Hur mycket är bra?
Skulle man med bildstöd /serie samtal kunna
Förklara vad som är bra och förklara att det enda han behöver göra är tex praktik måndag.
Att man startar om med 1 dag i veckan.
Även pratar med praktiken.
Om autism lite mer och säger att handledaren kan säga tex.
Vad bra du är på x arbetsuppgift.
Det gör du bra pga a x sak
Även att handledaren innan till er kanske skrivit en tex där handledaren skrivit vad denne förväntar sig av calle.
Sen kan ni föräldrar skriva om det så det passar er son.
Jag jobbar själv med personer med autism. Och vid bakslag av vill inte, kan inte, ska inte, nej.
Så är det oftast.
Nej det blev för abstrakt.
Särskilt svårt med de som ej har utvecklingstörning.
De som pratar och pratar som de förstår.
Men chek listan är
När-ska jag göra det
Hur – ska jag göra det
Vad – ska jag göra
Vem-jobbar jag med
Vad händer sen
Brukar Ibland lägga till.
Vad förväntas av mig?
Vad händer om jag inte lyckas med det som förväntas?
Hur kan jag kommunicera vad jag behöver.
Innan jag känner att jag inte kan gå till jobb igen
Vad behöver jag för att må bra på jobbet, innan jobbet, fritiden?
Kort och gott en kartläggning.
Som behöver individanpassat.
GillaGillad av 3 personer
Tack för dina tankar ❤
GillaGillad av 2 personer
motivation är en viktig faktor, när de hittar den så löser sig mycket. son (nu 19) fixade moppekort klass II vid 15, motigt ja, jätte jobbigt o gå på teorin men vi skjutsade, följde med in första gången sen fixa han gå in själv för det var tillräckligt motiverande. han insåg också att han kunde ”plugga” till körkort efter att ej gått högstadiet. sean tog han även klass II moped och sedan bilkörkort vid 18 och fixade det galant. Det var tillräckligt motiverande. hur tänker eran Calle, har han körkort? kan det vara motiverande annars bara att se man lyckas med ngt?
samma med praktik i somras, vela inte alls men har gått på kommuns aktivitetstöd för de som ej har gått gymnasium o träffat handledare där. det har gått upp o ned. i början satt vi med o sen tog han sig dit själv. fick hjälp med praktik utomhus, klippa häckar, gräs etc. Vela inte alls gå dit men han fick stöd o de följde med dit o först pratade om vad de skulle göra. Sen tyckte han det ändå var ok. inte kul men ok o han fick mycket beröm där av handledaren då många igruppen i samma ålder inte gjorde ett dugg medan han vela ha ngt o göra hela tiden. så tror det stärkte han lite.
GillaGillad av 2 personer
Tack för att du delar med dig. ❤ Håller med om att motivation är en viktig nyckel. Samma för Calle – han fixade också moppekörkortet galant när han var 16. Jag har pratat en hel del med honom om bilkörkort men han vill inte. Han vill ingenting just nu men jag upplever inte att han är deprimerad.
Hoppas det fortsätter uppåt för din son ❤
GillaGillad av 2 personer