”Ni är som soptunnor och jag är som en pantautomat!”

Emil (och även Linnéa) har ett selektivt ätande (arfid). Detta gör att det ofta är en utmaning att komma på måltider som fungerar för oss alla i familjen. Det är inte lätt att packa med matsäck till en utflykt eller att stanna längs med vägen och hitta ett matställe som passar alla. En dag sa Emil ”Ni är som soptunnor och jag är som en pantautomat!” Han syftade på att vi har det så lätt för vi kan äta i princip vad som helst, men det kan inte han.

Jag har funderat vidare på hans kommentar. Den är faktiskt väldigt sann. Om vi ska ha med matsäck kan jag tänka mig allt möjligt – pastasallad, wraps, mackor, frukt, smoothie osv. Om vi ska stanna vid ett matställe kan jag tänka mig husmanskost, hamburgare eller pizza… Emil kan inte det. Han kan tänka sig t ex hamburgare men om den inte smakar på det sätt han har tänkt sig/behöver så går det inte.

I en pantautomat får inte burken vara bucklig och den måste ha en streckkod, annars kommer burken ut. Så är det med Emil. Om inte maten har rätt ”streckkod” så går den inte ner. Vi däremot är som soptunnor och kan äta nästan allt.

Om man är en pantautomat som ska ta emot saker utan rätt streckkod så strejkar automaten. Om Emil inte får ”rätt mat” kan han inte äta. Han är inte kräsen utan har ett annat sätt att sortera. Hans upplevelse av smak, lukt och konsistens är känsligare.