Ännu ett barn med diagnos i familjen

20161116_095534.jpg

Nyligen fick vi beskedet att E, vår 11-åring (snart 12-åring), har medelsvår ADD med autistiska drag.  Jag blev faktiskt förvånad för E är ändå det barn vi inte trodde hade en diagnos. Vi har hela tiden tänkt att Es mående beror på situationen kring C och allt som vår familj har gått igenom. Först när maken och jag satt i bilen efter beskedet så tänkte jag ”Nej, detta kan inte stämma! Det måste vara något som går över om vi alla börjar må bättre!”. Jag kände mig helt tom.

Sen några dagar senare så fick E egen diagnosinformation från psykologen. Maken och jag var också med. Då när jag lyssnade så kände jag att diagnosen stämmer. Psykologen förklarade så bra och E kände verkligen igen sig i beskrivningen och kunde ge många egna exempel. Jag tror att det nästan var en lättnad för E faktiskt.

C har alltid tagit mycket plats i vår familj och varit svår. E har varit lättare att ha att göra med och har nog hamnat lite i skymundan av C.

Det finns ju ”uppiggande”   medicin att ta vid ADD. Tyvärr är sådan medicin ofta aptitdämpande vilket inte vore bra för E just nu med tanke på att hen redan äter så dåligt.

Nu när jag vet om diagnosen och tänker på E så kan jag tydligt se ADD:n. Vi sökte ju till BUP för att jag misstänkte eventuell ADD men ändå trodde jag kanske mest att det var miljön som påverkade Es mående.

E är väldigt lättdistraherad och blir störd av ljud och andra saker runtomkring. Hen är noggrann och något av en perfektionist vilket leder till att saker tar tid. Hen har ingen organisationsförmåga. Att städa sitt eget rum är väldigt tidskrävande för E då hen fastnar i detaljer och sitter och bläddrar i böcker osv.

Om E är inne i något (t ex dator, TV eller telefon) går det nästan inte att få kontakt med E. Hen är också väldigt svårväckt och är som i en dvala på morgnarna. Jättesvår att få igång! Jag kan gå in på morgonen och prata med E och fråga om hen vill ha t ex toast till frukost. E kan svara ”Ja”. Sen när jag kommer tillbaka och säger att toasten är klar kan E bli arg och säga ”Jag har inte sagt att jag vill ha toast!”

Likaså om E sitter vid datorn och spelar. Vi kan gå in i Es rum och säga att maten är klar. E kan säga ”Jag kommer när detta game är över! Det går fort!” Efter ca 10 minuter går vi in till E och frågar varför hen inte har kommit till bordet men då har E glömt bort att hen skulle komma och äta…

E blir oerhört trött efter sina skoldagar och orkar inte med några fritidsaktiviteter. Hen leker sällan med kompisar för orken till det finns inte. Redan i åk 3 och 4 klagade E på dålig arbetsro i klassrummet. När jag påtalade det till hens lärare så sa hon att det var ganska bra arbetsro. Förmodligen tog E in allt som hände i klassrummet och upplevde det som rörigt redan då. E har ju en uppmärksamhetsstörning. E tar in fel saker eller för mycket saker.

E blir stressad om hen har för många moment att göra. Om jag t ex ber hen duscha, borsta tänderna, ta smutskläder till tvättstugan och ta fram rena kläder till morgondagen så kan E säga ”Mamma! Du stressar mig! Det blir för många moment!”.

L, 7-åringen, är en aktiv och rörig person. Hen pysslar mycket och kan lämna ett kaos av pennor och papper i vardagsrummet. Ibland kan E komma till vardagsrummet, se kaoset, och säga ”Jag klarar inte det här kaoset!” och gå tillbaka till sitt rum.

E har också väldigt lätt för att ta in andra människors känslor (affektsmitta). Hen är väldigt empatisk och omtänksam. Grubblar mycket. VILL mycket, men orkar inte.

E har även känsliga sinnen. Framförallt smak och ljud. Ätandet är ett stort problem (både smak, lukt och konsistens)  och E kan reagera mycket starkt på ljud.  Om L plötsligt skriker till kan E till och med börja gråta för att det blir så jobbigt.

Nu ska jag läsa på mer om även AD(H)D. Jag känner ändå att vi är en bit på väg med Es mående och att vi redan gör en hel del anpassningar i hemmet. Vi kan ju en del redan med tanke på Cs diagnos (högfungerande autism). Nu gäller det ”bara” att få skolan att göra anpassningar också så att E orkar vara i skolmiljön.

Maken och jag har bestämt oss för att utreda även L så fort som möjligt. Ett till barn får inte krascha. Vi tror att L har ADHD, eventuellt med autistiska drag.  Det vore lite ironiskt om L inte får en diagnos med tanke på att L är det barn som vi verkligen tror har en!

Om någon har tips angående att stötta och hjälpa vid ADD så får ni gärna dela med er, antingen här eller på min sida Supermamsen på Facebook! Det vore också intressant att veta om era barn får medicin (vilken sort?), om det har gett någon effekt och om det har påverkat aptiten?  Blir så tacksam för all input!

Nu blir det fler kurser framöver på ADHD-center. Jag kommer att bli så kompetent!  😉
Jag försöker tänka positivt! Det blir lättare då!

Annonser

26 kommentarer

Filed under ADD, Anpassningar, förälder, Skola, Syskon

26 responses to “Ännu ett barn med diagnos i familjen

  1. Karin

    På något sätt är det ändå skönare när diagnos är ställd, man vet mer om hur man kan jobba med det, förhållningssätt osv. Även om det också är en sorg att det inte är något övergående och tillfälligt. På något sätt blir allt också mer ok och tillåtet från omgivningen när barnet fått en diagnos, samt mer förståeligt för dem själva också. Stort lycka till på er fortsatta resa!
    Läser ofta men kommenterar sällan…
    Kram!

    Liked by 1 person

  2. Vera

    Har identisk situation som med er 11-åring (ligger två år före bara), säger bara;
    Elvanse+melatonin, bolltäcke, minskade krav (tänk utmattad på barnet) och lågaffektivt bemötande, egen återhämtning/avlastning…..vilket är lättare sagt än gjort! Men det skulle jag säga är receptet för en fungerande vardag.

    Liked by 1 person

  3. Anna

    Jag känner igen min dotter så i din beskrivning av E. Men min dotterns utredningen visar endast på autistiska drag. Inte ADD. Jag undrar så över detta, jag tycker inte det stämmer. Nu kommer vi att göra ytterligare utredning så vi får se vad det leder till…
    Vad är mest typiskt för dina barns svårigheter? Jag tänker eftersom (om jag uppfattat det rätt) en har huvuddiagnos ADD och den andra autism. Vad skulle du säga är de mest väsentliga skillnaderna som du upplever?
    Lycka till med allt och stora styrkekramar!

    Gilla

    • Tack! ❤
      E (ADD) är mer trött och utmattad hela tiden pga alla intryck (uppmärksamhetsstörning). Hen är svår att få igång på morgonen. Alltid. Det tar tid att göra saker.

      C (asperger) har mer bra och dåliga dagar. Ibland energifylld och ibland väldigt trött. Hen låser sig mer vid hur saker borde/ska vara och har svårare med flexibilitet. C har också MYCKET svårare att ta andras perspektiv.

      I mångt och mycket är de ganska lika men ändå så olika.

      Vet inte om mina svar ger något. Allt är ju individuellt 😉
      Kram

      Gilla

  4. Pingback: Känslomässig bergodalbana | supermamsen

  5. Clara

    En nära vän till mig som har ADD tar Medikinet, vilket var det första hen fick prova och den fungerade för hen på en gång. Alltså det märktes en skillnad redan på första dosen energimässigt. Hen kunde faktiskt göra saker som hen tänkt göra. Sen har det var höjningar etc. för att hamna på rätt dos – när det både är lugn i kroppen och huvudet -, men det är verkligen varit rätt medicin. Idag är hen som ‘alla andra’ i form av att hen faktiskt får gjort det hen vill/ska göra. Sen kan det känns jobbigt ibland, ‘orkar inte’ göra, men då är det som det är för alla andra, att en bara har en jobbig dag och sen är det ork igen dagen efter och resten av veckan.
    Men det med maten gör medicin krångligt, för min vän fick verkligen minskad aptit. Min vän brukade småäta hela tiden förr för att hen var rastlös inombords och behövde dämpa det/få bort det, men efter medicin så glömde hen bort att äta för att hen inte kände sig hungrig fören någon sa att det är mat/kände lukt av mat. Det har blivit bättre, för nu vet hen om det och har påminnelser för maten, så då går det super. Samtidigt har jag hört om de som hade minskad aptit under en kort period, sen kom aptiten tillbaka. Så det där vet en aldrig i förväg och det är ren chansning.
    Sen säger jag omvandla kraven. Istället för att ‘ösa på’ med fem olika saker att göra, ge en/två saker att göra och sen när det är gjort så kommer nästa en/två saker. Du kommer behöva begränsa E, för att när E säger att hen inte orkar/det är för mycket, så behövs det begränsas vad som tas in/ska göras/händer.
    Gällande att avsluta något, vilket är otroligt svårt när en har ADD, så behöver ni ha rutiner kring det. T.ex. att vid spelande säger ni till när ni börjar med middagen att ni gör det, sen när det börjar närma sig kan ni informera igen om att det är middag snart och sen när det är middag så säger ni att nu är det middag. Det kan funka, men annars finns det klockor som visar hur mycket tid som är kvar. Så E kan då se att nu är det inte mycket tid kvar, så dags att avsluta. Kommer inte ihåg vad den heter.
    Ett av det viktigaste; lågaffektivt bemötande är guld. Många med ADD är som E, väldigt känsliga för tonlägen och hur något sägs. Prata lugnt och i en vänlig ton, du kan vara bestämd för att markera men fortfarande i ett vänligt tonläge. Aldrig höga tonlägen, aldrig stressade eller arga för det är något som bara sätter käppar i hjulet – då blir det stopp, dåligt humör och bara negativt. Om du känner att du är småarg eller lite stressad, ta ett djupt andetag och börja om istället. Det hjälper verkligen. Sen är det här try and error, det kommer gå fel men det kommer gå bra. Ni fixar det.

    Liked by 1 person

  6. Pingback: Selektivt ätande | supermamsen

  7. Pingback: Varför utgår nästan all hjälp ifrån att jag inte vill vara med mina barn? | supermamsen

  8. Pingback: Pusselbitar | supermamsen

  9. Pingback: ”Varför söker du diagnos på dina barn?” | supermamsen

  10. Pingback: Kompetensutveckling! | supermamsen

  11. Pingback: Veckor fyllda av möten | supermamsen

  12. Pingback: Olika hantering och bemötande ger olika resultat och mående | supermamsen

  13. Pingback: Olika energinivåer | supermamsen

  14. Pingback: Ännu ett år har gått | supermamsen

  15. Pingback: Idag skulle det vara slut på ”det jobbiga”… | supermamsen

  16. Pingback: Olikheter  | supermamsen

  17. Pingback: Äntligen sommarlov! | supermamsen

  18. Pingback: Alla mina tre barn har en funktionsvariation (NPF) | supermamsen

  19. Pingback: Alla mina tre barn har en funktionsvariation (NPF) | supermamsen

  20. Pingback: Konsten att städa  | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s