Jag arbetar som lärare i fritidshem (fritidspedagog) och har gjort det i snart 24 år. Jag brinner för mitt jobb och mina elever. Jag vill hitta på fritidsaktiviteter som mina elever tycker är lärorika och roliga. Jag vill hjälpa dem framåt i sin sociala utveckling och stötta dem i relationer. Jag vill lära känna dem och ha förtroliga samtal. Jag vill att de ska känna sig trygga och sedda på fritidshemmet.
Under skoltid vill jag finnas i klassrummet som ett stöd för mina elever. Jag vill hinna se elever som behöver hjälp och hjälpa dem. Jag vill finnas där och stötta i en rastkonflikt. Jag vill ha undervisning i bild som är inspirerande och jag vill kunna lotsa elever som behöver det framåt.
JAG (och mina kollegor) VILL SÅ MYCKET!
Men som det är nu får vi som arbetar i skolan (både lärare och fritidspersonal) dåliga förutsättningar att genomföra våra uppdrag. Skolan lever på mitt (och mina kollegors) dåliga samvete.
Eftersom vi tycker om våra elever och ser vad som behövs så gör vi det som behövs på bekostnad av oss själva.
Vi hinner inte alltid få ut hela vår rast för vi möter en ledsen elev på vägen. Vi kommer inte hem i tid för vi just när vi ska gå måste plåstra om en elev (kollegorna som är kvar kommer inte att hinna så bäst jag gör det) eller så är vi mitt i ett samtal med en orolig vårdnadshavare, kanske har vi en sjuk kollega och måste jobba över…
Vår planeringstid försvinner när vi måste täcka upp för sjuka kollegor och eftersom vi vill göra ett bra jobb med och för våra elever gör vi planeringen hemma (utan betalt). Vi kan ju inte bara stå där helt oförberedda när eleverna kommer till lektionen (i mitt fall bild). Vi vill göra ett bra jobb och att inte ha en planering är stressande.
Eftersom vi inte hinner svara på mejl från vårdnadshavare på arbetstid gör vi det hemifrån. Vi vet hur viktigt det är för föräldern att få återkoppling.
Hur kommer det sig att skolan är uppbyggd på att vi som jobbar där ska göra allt utan rätt förutsättningar. Det bygger på vårt samvete. Det bygger på vår vilja att finnas där för våra elever.
Om en elev kommer till mig och blöder när jag slutat för dagen och jag vet att ingen kommer hinna hjälpa – då hjälper jag självklart!
Om jag inte hunnit planera morgondagens lektion på jobbet på grund av utebliven planeringstid – då planerar jag hemma.
Om jag möter en elev som behöver hjälp på väg till min rast i personalrummet så hjälper jag eleven och får själv en kortare rast.
Jag gör allt detta för att jag bryr mig och för att jag annars får dåligt samvete.
Tänk om skolan istället hade tillräckliga resurser. Trots att jag gör allt jag beskrev ovan har jag dåligt samvete. Jag hinner inte fånga upp alla elever som behöver fångas, jag hinner inte skapa lika goda relationer med alla mina elever på fritidshemmet, jag hinner inte tillgodose allas behov… Jag (och mina kollegor) ser vad som behövs men vi måste välja ut vilka elever vi ska prioritera. Alla kan inte få sina behov tillgodosedda.
Vi missar dem som just nu ”fungerar” bra och är ”självgående”. Tänk om dessa elever känner sig osynliga. Tänk om de faller och väljer fel väg för att vi inte såg i tid. För att vi alltid sprang någon annanstans för att ”släcka bränder”.
I slutändan leder vårt samvete till utmattning och utbrändhet på grund av stress och känslan av otillräcklighet. Känslan av att vad jag än gör så räcker jag inte till.
Vad skulle hända om vi faktiskt gick på rast oavsett om en elev behövde hjälp? Om vi gick hem trots att vi var mitt i att hjälpa en ledsen elev? Om vi bara struntade i allt extra vi gör HELA TIDEN?
Varför lever skolan på pedagogernas samvete och på vår omsorg och medkänsla? Det är en billig och väldigt orättvis lösning.
Vi kommer inte att orka i längden och elever faller mellan stolarna.
Och så undrar politikerna varför gängkriminaliteten ökar och går ner i åldrarna och färre elever når gymnasiebehörighet…
Är det verkligen så svårt att lista ut???
supermamsen 