Tag Archives: katastroftankar

Håll din hund kopplad tack!

L, min 8-åring med ADHD, var förr väldigt hundrädd. Kom det en hund fick vi gå omvägar och L gömde sig bakom mig.

Numera är L inte riktigt lika rädd. L reagerar när det kommer en hund och brukar gå på den sida om mig som är längst bort från hunden. Men det brukar gå bra. Ingen panik. Dock noterar L alltid om hunden går lös. Då brukar L vara väldigt uppmärksam på hundens beteende och krama min hand lite hårdare.

I morse på promenaden till skolan mötte vi två män med lösa hundar. L reagerade direkt. Hen bytte sida och höll mig hårt i handen.

Den ena hunden var en mellanstor blandras och den andra en kraftig svart labrador.

I början gick det bra. Hundarna gick fint förbi oss. L andades ut.

Plötsligt vände labradoren tvärt och sprang mot oss. L skrek till i panik. En av männen visslade och hunden tvärnitade ca 2 meter ifrån oss och sprang tillbaka till sin husse.

Jag ropade ”Det är lag på att ha hunden kopplad!”

En av männen svarade ”Men det gick ju bra!”

”Det är lag!” ropade L med darrig röst.

GICK det bra? Det lämnade min 8-åring med hjärtklappning. Det fick mitt barn att känna rädsla före skolan. Oro och rädsla tar energi. Mitt barn behöver sin energi.

L ser huggtänder och blod framför sig. L blir verkligen rädd på allvar.

”Men min hund är snäll!”

”Du kan lita på min hund!”

Nej! Vi litar inte på din hund. Inte alls faktiskt. När den kommer springande mot oss kan vi inte veta att den kommer att stanna. Du som äger hunden kan inte heller säkert veta det. Den kanske brukar stanna. Men hur kan du veta att den gör det även denna gång?

När hunden kommer springande mot oss och du ropar ”Den är snäll!” så lugnar inte det min 8-åring. Din hund är stor och svart och den ser inte snäll ut.

En familj vi känner hade en stor snäll familjehund. En pålitlig hund som var van vid barn. En dag skulle ett av barnen klappa hunden. Barnet kom upp bakom hunden och klappade hunden på ryggen. Hunden blev överrumplad och reagerade instinktivt och bet barnet i handen. Det började blöda. Barnet blev chockat och fick bli omplåstrat och få spruta på akuten. Den snälla hunden fick avlivas. Hela familjen blev jätteledsen. Självklart trodde de inte att deras fina gosiga hund skulle göra så.

Jag älskar hundar. Jag är uppvuxen med hund. Det betyder inte att jag litar på alla hundar.

Snälla! Koppla era hundar!

Koppla oss! (Bilden är från Messenger)

Tillägg: Jag har nu fått höra i efterhand att det inte är lag på att hålla hunden kopplad. Däremot är man ansvarig för att hunden inte gör skada eller gör saker som påverkar andra negativt. Ungefär så 😉 Vår upplevelse var i alla fall mycket negativ.

Annonser

2 kommentarer

Filed under ADHD, Diagnos, Förståelse

Oro och katastroftankar

L, min 8-åring, som nyligen fick diagnosen ADHD kombinerad form, är väldigt känslostark och ofta orolig.

Vid flera tillfällen har tillsynes små enkla saker blivit väldigt stora för L. Det är väldigt tidskrävande och svårt att lugna L.

När L var yngre och skulle få flytande Alvedon i en spruta eller i en liten mugg krävdes det mycket jobb för att hen skulle få i sig Alvedonet. Det mesta rann utanför munnen. Vi kunde hålla på i en timme. Kompisar berättade att deras barn bara tog det där Alvedonet utan problem. De skulle bara veta hur vi fick kämpa.

Det tog väldigt lång tid innan L vågade börja använda nässpray. Hen har varit kraftigt förkyld många gånger men ändå inte vågat ta de där spruten i näsborrarna för att underlätta andningen. För ungefär ett år sedan vågade L ta nässpray för första gången. Hen var så stolt efteråt. Numera tar L mer än gärna nässpray.

Om L har en sticka är det stor oro för att ta den med pincett. Vi kan få bearbeta och lugna L länge.

Likaså är det väldigt ångestladdat för L när vi ska göra rent ett sår. Såret behöver inte vara stort. Det blir mycket tårar innan vi får tvätta. Ibland skakar L av rädsla.

Tidig vår ramlade L i en lekpark och slog upp ett rejält sår i pannan. Vi fick åka till akuten och L var tvungen att sy tre stygn. L är dessutom spruträdd så det blev dubbla traumatiska upplevelser. Först bedövningsspruta och sen sy. L skakade och grät och ville rymma från sjukrummet. Det tog nästan en timme innan L lugnade ner sig. L kan fortfarande nu efter ett par månader ta upp akutbesöket och hur det kändes att sy. 

Eftersom 5-års vaccinet var slut i landet när L var 5 år så fick skolsköterskan ge L femårssprutan förra året. Det tog också nästan en timme innan skolsköterskan fick ge L sprutan.

Nyligen märkte vi att L verkade höra sämre på ena örat. Hen gick till skolsköterskan som såg en vaxpropp. Vi köpte hem Revaxör och skulle ge L 10 droppar på kvällen i tre dagar. Första dagen grät L och var väldigt orolig. Det tog nästan 40 minuter att lyckas droppa dessa 10 droppar. Innan dess fick L droppa i mitt öra och vi pratade länge om att det inte är farligt. Dag 2 tog det ”bara” 20 minuter och dag 3 gick det riktigt bra.

För någon vecka sedan hittade L en liten fettknuta på sitt knä. En pytteliten rörlig kula. L frågade mig om det var farligt. Jag sa nej. L började gråta och undrade om jag verkligen var säker på att det inte var farligt. Jag sa att jag var helt säker. L frågade om hen kunde dö av knutan. Jag sa nej och försökte lugna ner L. Hen tjatade om denna lilla kula i ett par dagar.

Några dagar före upptäckten av fettknutan fick L plötsligt en morgon ont i en tand. Jag tittade på tanden men såg ingenting. Vi gick och borstade Ls tänder. L började gråta. Jag sa att det inte är någon fara. Att det nog slutar göra ont snart. L undrade hur jag kunde veta att det verkligen inte var någon fara. Jag sa att jag visste det. L undrade hur jag kunde veta det. Hen bara grät och undrade vad som skulle hända om det aldrig slutade göra ont. Om L skulle dö då. Det slutade med att L fick vara ledig från sommarfritids och följa med mig till jobbet. Redan i bilen lugnade L ner sig och frågade ”Mamma, varför tänker jag alltid på det värsta?”

L är rädd för insekter. Hen kan bli hysterisk om hen ser en insekt krypande på sin kropp eller om L hittar en insekt i sitt rum.

L är åksjuk. När vi ska åka längre sträckor med bilen kan hen oroa sig långt i förväg. L får numera Postafen och det hjälper faktiskt men oron finns där ändå.

All denna oro tar mycket energi från både L och oss föräldrar. Vi vill inte förringa Ls oro men jag skulle vilja dämpa den på något bra sätt. Hur?

(Bilden är från Messenger)

25 kommentarer

Filed under ADHD, Diagnos, Förståelse