Oro och katastroftankar

L, min 8-åring, som nyligen fick diagnosen ADHD kombinerad form, är väldigt känslostark och ofta orolig.

Vid flera tillfällen har tillsynes små enkla saker blivit väldigt stora för L. Det är väldigt tidskrävande och svårt att lugna L.

När L var yngre och skulle få flytande Alvedon i en spruta eller i en liten mugg krävdes det mycket jobb för att hen skulle få i sig Alvedonet. Det mesta rann utanför munnen. Vi kunde hålla på i en timme. Kompisar berättade att deras barn bara tog det där Alvedonet utan problem. De skulle bara veta hur vi fick kämpa.

Det tog väldigt lång tid innan L vågade börja använda nässpray. Hen har varit kraftigt förkyld många gånger men ändå inte vågat ta de där spruten i näsborrarna för att underlätta andningen. För ungefär ett år sedan vågade L ta nässpray för första gången. Hen var så stolt efteråt. Numera tar L mer än gärna nässpray.

Om L har en sticka är det stor oro för att ta den med pincett. Vi kan få bearbeta och lugna L länge.

Likaså är det väldigt ångestladdat för L när vi ska göra rent ett sår. Såret behöver inte vara stort. Det blir mycket tårar innan vi får tvätta. Ibland skakar L av rädsla.

Tidig vår ramlade L i en lekpark och slog upp ett rejält sår i pannan. Vi fick åka till akuten och L var tvungen att sy tre stygn. L är dessutom spruträdd så det blev dubbla traumatiska upplevelser. Först bedövningsspruta och sen sy. L skakade och grät och ville rymma från sjukrummet. Det tog nästan en timme innan L lugnade ner sig. L kan fortfarande nu efter ett par månader ta upp akutbesöket och hur det kändes att sy. 

Eftersom 5-års vaccinet var slut i landet när L var 5 år så fick skolsköterskan ge L femårssprutan förra året. Det tog också nästan en timme innan skolsköterskan fick ge L sprutan.

Nyligen märkte vi att L verkade höra sämre på ena örat. Hen gick till skolsköterskan som såg en vaxpropp. Vi köpte hem Revaxör och skulle ge L 10 droppar på kvällen i tre dagar. Första dagen grät L och var väldigt orolig. Det tog nästan 40 minuter att lyckas droppa dessa 10 droppar. Innan dess fick L droppa i mitt öra och vi pratade länge om att det inte är farligt. Dag 2 tog det ”bara” 20 minuter och dag 3 gick det riktigt bra.

För någon vecka sedan hittade L en liten fettknuta på sitt knä. En pytteliten rörlig kula. L frågade mig om det var farligt. Jag sa nej. L började gråta och undrade om jag verkligen var säker på att det inte var farligt. Jag sa att jag var helt säker. L frågade om hen kunde dö av knutan. Jag sa nej och försökte lugna ner L. Hen tjatade om denna lilla kula i ett par dagar.

Några dagar före upptäckten av fettknutan fick L plötsligt en morgon ont i en tand. Jag tittade på tanden men såg ingenting. Vi gick och borstade Ls tänder. L började gråta. Jag sa att det inte är någon fara. Att det nog slutar göra ont snart. L undrade hur jag kunde veta att det verkligen inte var någon fara. Jag sa att jag visste det. L undrade hur jag kunde veta det. Hen bara grät och undrade vad som skulle hända om det aldrig slutade göra ont. Om L skulle dö då. Det slutade med att L fick vara ledig från sommarfritids och följa med mig till jobbet. Redan i bilen lugnade L ner sig och frågade ”Mamma, varför tänker jag alltid på det värsta?”

L är rädd för insekter. Hen kan bli hysterisk om hen ser en insekt krypande på sin kropp eller om L hittar en insekt i sitt rum.

L är åksjuk. När vi ska åka längre sträckor med bilen kan hen oroa sig långt i förväg. L får numera Postafen och det hjälper faktiskt men oron finns där ändå.

All denna oro tar mycket energi från både L och oss föräldrar. Vi vill inte förringa Ls oro men jag skulle vilja dämpa den på något bra sätt. Hur?

(Bilden är från Messenger)

Annonser

17 kommentarer

Filed under ADHD, Diagnos, Förståelse

17 responses to “Oro och katastroftankar

  1. Oj, så svårt!
    Alla barn är så olika.
    Med min H så kunde totalt ärliga fakta lugna.
    Det var bäst att inte lova sånt som att tanden skulle sluta göra ont, utan här gällde det att då berätta vad jag såg (inget), vad som kunde ha hänt (tugga snett, nya tänder, liten matrest osv), varför jag var övertygad om att det skulle gå över, vad vi skulle göra om det inte gick över (gå till tandläkaren), vad tandläkaren skulle göra, hur lång tid det skulle kunna ta osv, osv.
    Men oftast hjälpte det.

    Annars fortsatte jag med att ta upp varför hen (och andra människor också) upplevde det som så hemskt, varför tankarna på det värsta kommer (bra att vara förberedd, bra att inse att något måste göras-pilla ut matrester t ex- bra att ha koll på lejonbett, svidmyror eller vad det är som hotar), att de här tankarna är bra att ha när man är urmänniska på savannen, men numera mest är i vägen.

    Långa, långa, långa frågestunder men oftast funkade det. Mina hjärnvindlingar slog ofta knut på sig själva när jag skulle komma på¨rätt argument-för att inte tala om fakta.

    Vi pratade mycket och ofta om sannolikheter, det hjälpte att H är matematiker.
    En fettkula kan förstås vara farlig, men sannolikheten att den är farlig, obotlig, etc är så hääär liten. Och då kan vi göra så här.
    Varför tror jag stenhårt att den är ofarlig?
    Därför att jag har sett sådana på mig själv, det är vanligt med fettkulor, igensatta porer, och så var förklaringarnar igång igen.
    Skulle det lugna L om du förklarar varför du inte är ett dugg orolig för hens fettkula?

    Men det funkade, för H litade på att jag sa precis som det var. Jag tror helt enkelt att jag hjälpte honom att se sina erfarenheter och lära sig att tänka på dem-det som inte är automatiserat hos många av de här barnen.

    Det är jobbigt att ta in världen när man har ADHD/autism.

    När jag tänker tillbaka så gjorde jag nog också så att jag avsatte tid-i mitt huvud- så att jag inte blev så frustrerad.
    Ofta fick också H ett val. Man kan ofta vara utan alvedon, det blir jobbigare men det går. Så då fick hen välja. Vilket ofta ledde till ‘rätt’ val.

    När jag läsetr din blogg så tycker jag att du är en så medveten och kunnig förälder, det är svårt att ge råd då.
    Det här funkade för oss, men som sagt, alla är olika och det gör det svårt.

    Liked by 1 person

    • Tack för dina tips och tankar och för komplimangen!
      Jag försöker vara lugn och tålmodig i dessa situationer men ibland känner jag bara ”Skärp dig för i helvete!”
      Saker tar så mycket tid och blir så stora…
      Jag ska försöka tänka på att förbereda mer när jag kan och vara mer tydlig i mina förklaringar och försök att lugna.

      Liked by 1 person

  2. Ann

    Om jag har möjlighet att förbereda innan mitt barn ska ta t.ex. medicin. Förbereder jag innan hur man ska gå till väga visuellt med bilder och varför och vad skulle hända om man inte tar medicinen. Även att barnet får belöning efteråt och att visa saker måste man göra fast man är rädd och att det smakar illa. Även en diskussion om att det finns ingen som gillar att ta medicin. Med tiden så tror jag ditt barn lär sig att det inte kommer att kunna komma undan att medicin måste tas om man som förälder stå på sig och påvisar trygghet att detta är det ända riktiga att göra just nu. Insekter kan man prata om och studera vad de bor, att de är rädda för människor, men är lite nyfikna ibland på oss människor. Att insekterna ibland kan blir jätterädda för oss och då kan tex getingar stickas för att försvara sig. Om vi sitter helt stilla gör de ingenting. Om det skulle hända visar man barnet att det finns bedövningsmedel som barnet själv kan ta på t.ex xylocainsalva. Öva genom att ta på salva när barnet inte har blivit stucken för hur det känns. Finns sagoböcker om olika insekter som är roliga, för att ge insekterna mera roliga personligheter och diskutera att nu kommer tex myran Max på besök han kanske vill ha fika? Kommer du ihåg vilka tokigheter han gjorde i sagan.Det tar tid men det gör det även för många barn utan diagnos att bemöta och hantera sin oro och ångest. Viktigast tror jag är att våga prata om de. Lyfta upp det på ytan för diskussion det som barnet är rädd för och att vi alla är rädda för något. Bemöta det steg för steg.

    Gilla

  3. Du verkar redan göra allt du kan. Dessutom på ett mycket bra sätt. Det tålamod du visar ger ett mycket bra resultat, det verkar ju gå bättre mycket snabbt, redan efter första gången du lirkat.
    Det är klart att man kan önska att det skulle gå lättare och att barnet skulle kunna slippa vara så oroligt, men så ser det ju inte ut.
    När mitt barn var yngre fick jag tvinga i henom medicin. Det var det enda sättet. Det måste göras, och jag visste att det skulle bli bra i slutändan, även om hen blev oerhört kränkt av detta.
    Det viktigaste är att våra barn litar på oss. Jag tror att dina barn litar på dig. Bra kämpat!

    Liked by 1 person

  4. Det här känner jag verkligen igen från ett av mina barn!! Ställer samma fråga, hur hittar man balans mellan att underlätta gör barnet utan att ”bre på” oron?!

    Gilla

  5. OCD-mamma

    Vi har varit testfamilj i KI’s BIP-projekt för internetbehandling av barn 8-12 år med OCD och ångest(Ett av barnen 10 år har OCD, generell ångest+2 andra NPF-diagnoser). Utbildningen var riktad till barn, men på försök var även en stor del av utbildningen ägnad åt hur man som förälder bl.a kan bemöta tvångsmässiga, ångestrelaterade frågor, precis likadana som du beskriver(utan att som förälder omedvetet öka på ångesten/bara skjuta ångesten framför sig genom ex. ge superlånga förklaringar/återkommande försäkringar). Funkade jättebra både för barnet ifråga och resten av vår familj, nu känner hen själv igen sina tvång/ångesttankar och har egna strategier som funkar för det mesta. Not: vårt barn fick ej OCD-diagnosen/blev ej utredd för OCD, förrän vi kontaktade KI.
    BUP pratade bara om ”generell ångest”. Då hade vi haft liknande situation som du beskriver i över 3 år.

    Gilla

  6. Nanna

    Noll diagnoser. Men min yngsta är nästan en kopia på ditt barn. Noll medicin tas noll förtroende för vården och djup och innerlig försiktighet till allt iakttages. Cykling simning springning gående på kalsas… inget av detta har skett ännu… puh…. hon är sju år. Tror olika barn är olika känsliga.

    Gilla

    • Tror inte heller det har med diagnosen i sig att göra. Ingår inte alls i diagnoskriterierna 😉
      Jobbigt bara och tar så mycket kraft och energi.

      Gilla

      • Nanna

        Ja massa energi. Även från oss föräldrar. För vissa saker måste man ju lära sig tex att simma och då går det inte bara att sitta på kanten av bassängen.
        Men hur gör man som förälder? Bra fråga. Och jag fattar det är värre för ert barn som dessutom har diagnos.

        Gilla

  7. Pingback: Affektutbrott | supermamsen

  8. Pingback: Hyperaktivitet  | supermamsen

  9. Triolind

    Tror det har lite med NPF att göra iaf. Känner igen detta så väl från vår yngsta dotter (11 år) med adhd och autism. Det är mkt katastroftankar och oerhört många frågor om hur jag kan veta att ngt kan vara farligt/allvarligt eller hur vi kan veta att det inte är det. Har inte så många tips men tycker du verkar göra allt rätt. Har läst de fina tips du fått. Att avsätta tid i huvudet för att inte bli så frustrerad tycker jag var väldigt bra. Vi försöker förklara så bra vi bara kan men kan nog försöka ta reda på mer fakta i förväg för att vara bättre förberedda.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s