När coronapandemin kom skrev jag ett inlägg om att kollektiv oro är lättare att bära. Med det menade jag att vi i så många år hade haft vår egen oro för våra egna barns mående och skolgång och att de som levde ”normala” liv inte visste hur vår oro kändes. Det var ingen som verkligen förstod hur vi hade det. Sen kom covid-19 och plötsligt delade vi vår oro för just det med många andra.
Jag fick när corona kom perspektiv på livet och började reflektera över saker jag nästan tog för givet. Saker som vi precis nyligen har börjat få tillbaka och njuta av igen.
Då händer det nya fruktansvärda saker. Vi är i ett allvarligt och skrämmande läge i och med Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari. Återigen är det en stor (mycket större!) kollektiv oro. Vad är det som händer? Ett europeiskt land som ligger nära oss är i krig år 2022. Det känns ännu mer overkligt än pandemin. När det gällde pandemin var det åtminstone ingen som med avsikt försökte göra skada. Nu är det en ond man som tar beslut som får ödesdigra konsekvenser.
Jag är mamma och pedagog. Jag måste vara lugn och hålla ihop nu. Jag måste tro på att detta på något sätt får ett slut med bästa möjliga utgång. Tragedin är redan alltför stor.
Jag har satt in pengar på Röda korset och UNICEF. Jag har skänkt en kasse barnkläder som ska åka med lastbil till Ukrainska flyktingar i Polen. Jag ”rundar upp” när jag handlar för att bistå Ukraina. Jag känner mig maktlös. Jag har aldrig någonsin önskat att jag kunde trolla så mycket som jag gör nu.
Trots detta får vi inte sluta leva här och nu. Vi måste tillåta oss att glädjas åt det vi kan. Vi måste se alla ljusglimtar – för dom behövs mer än någonsin!
Mina tankar finns hos alla dem som är drabbade av detta krig – de Ukrainska folket, de som har vänner och anhöriga i Ukraina, de som är ryska medborgare men som inte har valt detta krig, alla dem som kämpar för att bevara demokratin och friheten ❤ Må det goda vinna!
supermamsen 