Tag Archives: oro

Nu kommer alla känslorna på en och samma gång 

Det börjar dra ihop sig. Skolstarten kommer snart. Alldeles för snart. 

När jag tänker på det känner jag trycket över bröstet och oron i magen. Alla tankar och alla känslor. Hur ska det gå det här läsåret? Hur ska vi orka?

Blandat med oron känner jag lite försiktigt hopp. NU kanske det blir ett fungerande skolår för mina barn. De kanske orkar med skolan detta läsår! De kanske får det stöd och bemötande som de behöver. Vi föräldrar kanske inte behöver gå på totalt närmare 70 möten för våra barn det här läsåret. Vi kanske inte måste skicka flera mail i veckan och ringa mängder av telefonsamtal. Vi kanske kan få lite flyt…  Kanske…

Hopp är farligt.

I samma stund som jag tänker dessa hoppfulla tankar så tänker jag ”Nej! Stopp! Hoppas inte får mycket nu! Du vet hur det blev sist!” Om jag hoppas för mycket blir fallet för hårt. Jag har fallit många gånger.

Men jag vill så gärna tro att det är vår tid nu. Att det vänder.

C (asperger) började på en resursskola förra läsåret i åk 8. En väldigt bra skola och C fick en bra start. Men sen blev det bakslag. Efter bakslaget kom C aldrig riktigt igen och frånvaron i åk 8 var mycket hög.

Cs mående blir bättre och bättre. Vi ser framsteg på så många plan. Men pusselbiten ”skola” saknas fortfarande. Den biten är så pressande och stressande. Ibland kan jag känna att jag hatar skolplikten  (men givetvis är jag glad att Sveriges barn har förmånen att få gå i skolan). Tyvärr är det dock alltför många barn som inte har en fungerande skolgång.

C sa häromdagen ”Mamma, jag känner mig inte orolig. Jag kommer att fixa skolan nu! Jag vet att jag kommer att komma iväg!” C låter självsäker och lugn.

Jag vill så oerhört gärna våga tro på det. Jag vet att C VILL klara detta. Jag hoppas bara att C har förmågan och att hen inte låser sig och fastnar i övergången ”ut ur huset”.

C börjar skolan på torsdag. Det är bara att hoppas. Men det känns tungt att veta att vi kommer att kastas in i bergodalbanan med full kraft. Vi kommer att kastas upp och ner och vi har ingen möjlighet att påverka den.

Det är inte lätt att slappna av när jag vet hur det kan bli. Igen. Men jag hoppas så jag nästan spricker att vi slipper den.

Om det går bra i början kan jag nästan inte njuta. För jag vet att smällen plötsligt kan komma. Jag vet att risken är stor att C kommer att falla och då faller jag. 

Ändå bubblar hoppet i mig. Små små bubblor… Det kanske kommer att fungera nu i åk 9… Kanske…

E (ADD) ska börja i åk 6. Frånvaron i åk 5 var stor. E befinner sig i samma bergodalbana som C. Skillnaden är att E inte har orken. C låser sig och E orkar inte. E har uttryckt att hen vill satsa på höga betyg nu i åk 6. E är smart och har lätt för sig. Jag hoppas bara att hen orkar…

L (ADHD) ska börja i åk 2 och får som tur är en ny lärare. L ser framemot skolstarten. Där är jag inte orolig för frånvaro utan snarare för hur L blir bemöttDet är så viktigt att skolor förstår att vi har olika perspektiv.

Oro och grubbel leder ingenstans. Jag vet det. Ändå maler min hjärna på med tankar till ingen nytta. Just nu kan jag inte påverka hur det går med skolstarten för C den 17 augusti och för syskonen den 21 augusti. 

JAG KAN INTE PÅVERKA DET! 

Jag kan bara fortsätta finnas här och göra mitt bästa för att stötta mina barn varje dag.

Nu kommer alla känslorna på en och samma gång… 

11 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, autism, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Oro och katastroftankar

L, min 8-åring, som nyligen fick diagnosen ADHD kombinerad form, är väldigt känslostark och ofta orolig.

Vid flera tillfällen har tillsynes små enkla saker blivit väldigt stora för L. Det är väldigt tidskrävande och svårt att lugna L.

När L var yngre och skulle få flytande Alvedon i en spruta eller i en liten mugg krävdes det mycket jobb för att hen skulle få i sig Alvedonet. Det mesta rann utanför munnen. Vi kunde hålla på i en timme. Kompisar berättade att deras barn bara tog det där Alvedonet utan problem. De skulle bara veta hur vi fick kämpa.

Det tog väldigt lång tid innan L vågade börja använda nässpray. Hen har varit kraftigt förkyld många gånger men ändå inte vågat ta de där spruten i näsborrarna för att underlätta andningen. För ungefär ett år sedan vågade L ta nässpray för första gången. Hen var så stolt efteråt. Numera tar L mer än gärna nässpray.

Om L har en sticka är det stor oro för att ta den med pincett. Vi kan få bearbeta och lugna L länge.

Likaså är det väldigt ångestladdat för L när vi ska göra rent ett sår. Såret behöver inte vara stort. Det blir mycket tårar innan vi får tvätta. Ibland skakar L av rädsla.

Tidig vår ramlade L i en lekpark och slog upp ett rejält sår i pannan. Vi fick åka till akuten och L var tvungen att sy tre stygn. L är dessutom spruträdd så det blev dubbla traumatiska upplevelser. Först bedövningsspruta och sen sy. L skakade och grät och ville rymma från sjukrummet. Det tog nästan en timme innan L lugnade ner sig. L kan fortfarande nu efter ett par månader ta upp akutbesöket och hur det kändes att sy. 

Eftersom 5-års vaccinet var slut i landet när L var 5 år så fick skolsköterskan ge L femårssprutan förra året. Det tog också nästan en timme innan skolsköterskan fick ge L sprutan.

Nyligen märkte vi att L verkade höra sämre på ena örat. Hen gick till skolsköterskan som såg en vaxpropp. Vi köpte hem Revaxör och skulle ge L 10 droppar på kvällen i tre dagar. Första dagen grät L och var väldigt orolig. Det tog nästan 40 minuter att lyckas droppa dessa 10 droppar. Innan dess fick L droppa i mitt öra och vi pratade länge om att det inte är farligt. Dag 2 tog det ”bara” 20 minuter och dag 3 gick det riktigt bra.

För någon vecka sedan hittade L en liten fettknuta på sitt knä. En pytteliten rörlig kula. L frågade mig om det var farligt. Jag sa nej. L började gråta och undrade om jag verkligen var säker på att det inte var farligt. Jag sa att jag var helt säker. L frågade om hen kunde dö av knutan. Jag sa nej och försökte lugna ner L. Hen tjatade om denna lilla kula i ett par dagar.

Några dagar före upptäckten av fettknutan fick L plötsligt en morgon ont i en tand. Jag tittade på tanden men såg ingenting. Vi gick och borstade Ls tänder. L började gråta. Jag sa att det inte är någon fara. Att det nog slutar göra ont snart. L undrade hur jag kunde veta att det verkligen inte var någon fara. Jag sa att jag visste det. L undrade hur jag kunde veta det. Hen bara grät och undrade vad som skulle hända om det aldrig slutade göra ont. Om L skulle dö då. Det slutade med att L fick vara ledig från sommarfritids och följa med mig till jobbet. Redan i bilen lugnade L ner sig och frågade ”Mamma, varför tänker jag alltid på det värsta?”

L är rädd för insekter. Hen kan bli hysterisk om hen ser en insekt krypande på sin kropp eller om L hittar en insekt i sitt rum.

L är åksjuk. När vi ska åka längre sträckor med bilen kan hen oroa sig långt i förväg. L får numera Postafen och det hjälper faktiskt men oron finns där ändå.

All denna oro tar mycket energi från både L och oss föräldrar. Vi vill inte förringa Ls oro men jag skulle vilja dämpa den på något bra sätt. Hur?

(Bilden är från Messenger)

18 kommentarer

Filed under ADHD, Diagnos, Förståelse