Etikettarkiv: mamma

Att (inte) räcka till

wpid-20150804_113455-1.jpgGårdagen blev trots allt en fin dag.
10-åringen och jag tittade på film när 6-åringen hade somnat. En mysig stund!

Sen när det var sovdags blev 10-åringen ledsen. Hen sa att det kändes konstigt att vara här på landet utan pappa och C.
Att det kändes som om vi är här på låtsas. 10-åringen sa att vi också borde ha åkt hem. Det är inte lätt att göra rätt…

10-åringen ville sova med mig. Inte så smidigt när det finns 5 st sängar som är 80 cm. Det slutade i alla fall med att jag och 10-åringen delade på en 80-säng. Hen sov lugnt och fint på min arm hela natten. Själv sov jag inte så mycket.

Nu när 6-åringen vaknade och såg att 10-åringen och jag sov i samma säng blev hen avundsjuk. Inte lätt att vara rättvis.

6-åringen och 10-åringen har olika viljor. Idag vill 6-åringen åka till en lekpark. 10-åringen vill stanna i stugan. Själv vill jag mest slippa bråk men 10-åringen är redan sur. Inte lätt att göra alla nöjda.

Mitt i detta finns jag. Jag har mina behov. Men jag hinner inte ens tänka på vad jag vill..

Jag beundrar alla ensamstående föräldrar som kämpar. Det är tillräckligt svårt att vara två… Nu får jag prova på att vara ensam i några dagar.

Hur ska jag räcka till?

Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Semester, Syskon

En stilla acceptans

wpid-fb_img_1438028648131.jpg

Lånar återigen en bild med kloka tankar från Framsteg (Jesper Caron)

Idag har jag varit labil. Gråtit en hel del tårar. Men nu har jag funnit en stilla acceptans. Vi gjorde rätt. Vi hade inget val. Visst vi kunde ha åkt hem hela familjen, men då kanske syskonen skulle bli arga och lägga skuld på C. Syskonen vill vara här.

Dagen började med regn och slutade i solsken. Vi har plockat blåbär och lekt på stranden.

wpid-20150805_142509.jpg

wpid-20150805_170437.jpg

C och maken har det bra hemma. Maken meddelade att C nu sitter nöjd och lugn vid sin dator, sin boj (”Bojen”)

Nu ska jag göra det bästa av mina sista semesterdagar! Jag ska inte slösa tid på att vara ledsen.

Utmaningen med skolstart för C kommer snart. Då behöver jag all energi jag kan få!

Postat med WordPress för Android

2 kommentarer

Under Diagnos, Semester, Syskon

Bojen

wpid-20150804_184154-1.jpg

Alla behöver ibland stöd och någon som lyfter dem. Jag har flyttat några gånger under min uppväxt. Det har gått bra för mig för min familj, tryggheten (min boj), följde med.

Jag har alltid känt mig grundtrygg. Självklart har jag i tonåren haft bristande självförtroende och kärlekssorg, men inga större bekymmer.

Skolan har jag tyckt om. Jag var ingen stjärna, men jag klarade mig utan någon större ansträngning.

Min mamma, pappa och syster är fortfarande min boj. Men nu har jag även en ny boj i min make som ger mig kärlek,  trygghet och styrka. Jag är så tacksam att jag har dessa bojar.

Idag fick vi ta ett jobbigt beslut för Cs skull. Imorgon åker maken och C hem. Jag och syskonen stannar på landet några dagar till. Det känns jättejobbigt att vi måste göra så. Men C mår inte bra här på landet. C tjatar hela tiden att hen vill hem till tryggheten i sitt rum, till datorn.

Jag har försökt krama och trösta. Sagt att vi, din familj,  är ju här. Din boj!

Det är en sorg i mig att jag inte kan vara den boj C just nu behöver. Att det inte räcker att vi finns här för hen. Hen vill till sitt rum/sin dator. DET är just nu Cs boj.

En person som aldrig har haft ångest kan nog aldrig riktigt förstå hur det är.

När vi sitter här i den mysiga stugan på landet med solen gassande utanför och C skriker med tårarna sprutande ”Jag måste hem nu! Ni förstår inte! Jag klarar inte av att vara här mer!  Jag orkar inte mer!” då känner jag mig så liten. Så hjälplös. All min kärlek och alla mina kramar och ord om att allt kommer att bli bra hjälper inte. C måste få komma till sin boj. Imorgon får C det.

Maken och jag får dela upp oss. Det är inte vad vi önskar på vår semester. Men det är nödvändigt.

Jag hoppas att C framöver hittar sin inre styrka igen. Den finns där. Jag har sett den. Förr hade C världens bästa självförtroende. Men för ett par år sedan började hen tappa det. Jag undrar hur det kunde hända…..?

Postat med WordPress för Android

26 kommentarer

Under Ångest, Dator, Hemmasittare, Semester, Syskon, Uncategorized

Jag är ingen liten lort!

wpid-20150803_121941.jpg

Jag faller ibland jag med, precis som C. Men jag faller inte lika hårt och lika synligt. Jag faller i min ensamhet. När jag låser in mig på toaletten och tårarna rinner. När jag ligger i sängen på kvällen och grubblar. När jag går på mina grubbelpromenader. Ibland när jag pratar med min make,  min mamma, min syster, en förstående vän….

Men jag faller inte inför C eller syskonen. Då är jag stark och stöttande. Jag peppar, pushar och lugnar. Jag säger att allt kommer att bli bra. Jag vill så gärna tro det! Jag försöker övertyga mig själv lika mycket som barnen.

Jag har ett kaos i mig. Men utåt biter jag ihop. Jag måste det.

Jag är ingen liten lort  (som Bröderna Lejonhjärta pratar om). Jag faller en stund men jag tar mig upp. Jag gör det som måste göras. Det som förväntas av en mamma. En mamma ska ju finnas där och orka.

C brukar säga att hen ÄR dålig! C känner sig värdelös. Jag försöker förklara för C att C inte är dålig utan MÅR dåligt och att det är en stor skillnad.

Jag måste börja tro på mina egna ord. Ibland, när allt är kaos och jag känner mig otillräcklig, känner jag mig som en dålig mamma. Jag kanske i dessa stunder måste inse att jag mår dåligt, jag är inte dålig.

Jag samlar kraft. Borstar bort gruset från knäna efter fallet, reser mig och kämpar på. Jag är ingen liten lort!

wpid-fb_img_1437943633647.jpg

Postat med WordPress för Android

5 kommentarer

Under Ångest, Stress, Vardag

Lösenordsskyddad: En tillbakablick – Letar tecken på autism

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag