Etikettarkiv: mamma

september 12, 2015 · 12:15

Dominoeffekten

Faller en faller alla!

Faller en faller alla!

Det är så tydligt att hela familjen påverkas av Cs mående. Jag och maken stressar och känner oss pressade och oroliga HELA TIDEN. En konstant molande värkande oro i hela kroppen. Korta stunder kan jag låtsas att allt är bra. Tillåta mig själv att koppla av och känna mig positiv och lycklig. Men under ytan ligger oron och pockar på. Låter mig inte slappna av. Bubblar och väser…

Även syskonen påverkas (”I skuggan av C”, ”(O)rättvisor”)). Det blev så tydligt igår kväll. 6-åringen hade somnat och både C och 10-åringen satt vid sina datorer. Maken och jag satt i soffan och pratade om C. Som vanligt. Vi pratade om hur veckan har gått, hur vi ska lägga upp nästa vecka, om mötet med hemmasittarläraren på måndag, om hur vi ska förbereda C för mötet… Vi analyserade oss själva, vår barndom, vår skolgång… Vi försökte hitta likheter och kopplingar. Vi pratade om hur vi har uppfostrat C. Och som vanligt kom vi in på hur detta ofattbara kunde hända – vi har ett barn som inte går till skolan! Detta är fortfarande så svårt att greppa!

Plötsligt när vi satt där kom 10-åringen och ville ha chips. Vi pratade lite med hen och hen tog sina chips och gick tillbaka till sitt rum.

10-åringen ja… (”Mellanbarn”) OCH 6-åringen… (”Till min 6-åring”). Dom hinner vi aldrig prata om känns det som. Dom finns där i periferin någonstans. I utkanten. Jag vill räcka till och hinna med alla mina härliga älskade barn. Men C suger så mycket energi och ger så lite tillbaka.

10-åringen är labil. Hen har enorma humörsvängningar och tycker att vi är världens mest orättvisa föräldrar. 6-åringen pratar högre och högre i sina försök att få uppmärksamhet.

Ingen i vår familj mår riktigt bra. Ingen är stabil och harmonisk. Det blir verkligen en dominoeffekt. Jag och maken måste kämpa för att inte falla. Faller vi faller alla!

4 kommentarer

Under Ångest, förälder, Stress, Syskon

Taggat som , , , ,

augusti 22, 2015 · 11:45

JAG?

Om man går efter denna text har jag i alla fall lyckliga barn! ;)

Om man går efter denna text har jag i alla fall lyckliga barn! 😉

Jag är en fru till min make.

Jag är en mamma till tre barn.

Jag är en dotter.

Jag är en syster.

Jag är en vän.

Jag är en medelålders kvinna.

Jag är anställd.

Men VEM är jag?

När hinner jag med mig själv?
Nu när vi återigen har hamnat i hamsterhjulet är det svårt.
Jag vill inte glömma mig själv igen (”Jag glömde mig själv”).

Jag måste ta tag i detta innan jag kraschar. Jag måste orka!
Är så tacksam för mitt ”Skyddsnät”. Det ger också  stöd att veta att vi är flera.

Just nu känner jag mig vilsen och labil. Nära till gråten mest hela tiden. Hjälplös…

Men inte hopplös!

Jag är envis.

Jag är målmedveten.

Jag är handlingskraftig.

Jag är (ganska) stark.

Jag kan!

Jag ska inte ge upp!

Jag är i grunden en positiv och glad person!

JAG FINNS!

1 kommentar

Under förälder, Stress, Vardag

Taggat som , ,

augusti 19, 2015 · 18:58

Till min 6-åring

wpid-20150809_121603.jpgPå dig är det full fart.
Du är väldigt smart.
Har aldrig pratat klart.

Du skrattar och gråter.
Busar och låter.

Du vill alltid i köket ge oss hjälp.
Men det kan ofta sluta med stjälp.

Du spiller och kladdar överallt.
I ditt hår framförallt.

Orden nej och sluta har du svårt att förstå.
Du vill alltid fortsätta hålla på.

Du tjatar om glass varenda dag.
Men det blir lite mycket tycker jag.

Du har svårt att sitta still.
Att röra på dig är vad du vill.

Du ritar, sjunger, klättrar och springer.
Du går runt med din lektelefon och ringer.

I ditt rum är det en stor röra.
När jag ber dig städa säger du ”Jag vet inte hur jag ska göra”

Du älskar att prata med alla du ser.
Du går fram och så gulligt ler.

Du är nyfiken som få.
ALLT vill du ta reda på.

Att natta dig kan ibland ta en hel kväll.

Då kan jag bli för trött och du får skäll.

Du kramas, du gosar i min famn.
Jag blir så lycklig när du säger mitt namn
”Mamma”.

(Skriven av Supermamsen)

Postat med WordPress för Android

7 kommentarer

Under Syskon, Vardag

Taggat som , ,

augusti 16, 2015 · 21:38

Skyddsnät

wpid-20150816_140705.jpg

Alla människor behöver ett skyddsnät.
Jag har sagt till C, när hen ligger och gråter av ångest, att vi är hens skyddsnät. Att vi stöttar. Att vi ska prata med lärarna. Att vi ska hjälpa till med skolarbetet. Att vi finns här. Att vi fixar. Att vi tröstar. Att vi älskar.

Först lugnade C ner sig. Sen plötsligt frös hen till och stirrade på mig och frågade ”Men vem ska ta hand om mig om ni dör???”.
Ny ångest… Och jag själv är inte helt bekväm med tanken på döden heller. Jag försökte lugna C och sa att det finns många runtomkring som kan hjälpa hen. Men jag förstår Cs oro.

Jag har också ett skyddsnät. Min make, mina föräldrar, min syster och några nära vänner som hör av sig och drar ut mig på pratpromenader så att jag får prata av mig och kommer hem med ny energi. Tjejmiddagar med god mat, gott vin och skratt. En mysig kväll på tumanhand med maken. Varma kramar och stöttande ord från mina föräldrar. Ett sms från min syster med uppmuntran och pepp. Allt detta gör att jag orkar lite till.

En av mina äldsta vänner brukar höra av sig och dra ut mig på pratpromenader. Hon hör av sig trots att jag är inne i min problembubbla och aldrig hinner höra av mig till henne.

Jag är så tacksam för mitt skyddsnät.
Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dessa personer. De finns där och orkar med mig och mina bekymmer. Trots att de har egna.

En vän, som känns väldigt nära men bor långt bort, har varit lite i samma situation som jag är nu. Hon är mamma till en flicka med ADD. Flickan har också haft det kämpigt med skolan. Den vännen är det skönt att prata med för hon vet verkligen hur det är.

Jag kan förstå Cs oro. Hens skyddsnät är inte lika stort som mitt. Kompisarna är inte många. C är dålig på att höra av sig till dem. Hen har ingen ork och energi. Och eftersom C inte hör av sig så hör kompisarna inte av sig. Det blir en ond cirkel.

Egentligen borde även skolan ha varit Cs skyddsnät. Men det har den inte alls varit. Skolan lät C falla. Och C föll hårt. Frågan är om nya skolan kan fånga upp C igen. Jag vet inte…

Det som ger mig mest energi är alla lyckliga stunder med min familj. Stunder när vi skrattar tillsammans, busar, dansar, sjunger, kramas… I dessa stunder känner jag mig som världens lyckligaste och skyddsnätet blir starkare. Vi ska fånga upp C i familjenätet. Vi ska fånga upp syskonen. Ingen ska behöva falla.

wpid-20150520_070029-1.jpg

Postat med WordPress för Android

1 kommentar

Under Ångest, Syskon, Vardag

Taggat som , , ,

augusti 14, 2015 · 20:29

Mellanbarn

wpid-20150731_211317-1.jpg

Till min 10-åring

Du är liten och samtidigt stor
Att vara i mitten är nog svårare än jag tror

Ibland säger jag att du inte får
Att du inte fyllt tillräckligt många år

Ibland säger jag att du måste och ska
Har du fyllt 10 måste du ansvar ta

Du säger att du känner att du glöms
Att jag inte ser dig – att du göms

Du skulle bara veta hur det är
Du är det barn som inte ger oss så mycket besvär

Du är den som jag vet många saker kan klara
Kanske jag därför orättvis i dina ögon ibland kan vara

Jag tycker att du är underbar
Jag är så lycklig att jag just dig har

Jag hoppas att du vet att jag älskar dig så
Det får du aldrig tvivla på.

(Skriven av Supermamsen)

Postat med WordPress för Android

11 kommentarer

Under Syskon

Taggat som ,

augusti 14, 2015 · 01:34

”Bra tack!”

Vi har haft en bra sommar! Men inte hela tiden...

Vi har haft en bra sommar! Men inte hela tiden…

Idag har vi haft kick-off med jobbet.
Alla var glada, positiva och taggade.
Det blev många frågor om hur semestern har varit.

”Jo tack! Bra! Vi har gjort en del härliga utflykter och lyckades faktiskt pricka in en hel del sol trots allt. Vi har ätit mycket god mat. Vi har plockat blåbär, badat, träffat släkt och vänner. Barnen har lekt med varandra och haft kul ihop. Jag och maken har haft några mysiga dagar med barnvakt” svarar jag dom flesta.

Men eftersom jag är en ärlig person (”Ljuga, luras och skoja”) så är det inte helt lätt att svara så.
Men hur många är beredda att ta emot och bemöta mitt mer utförliga och ärliga svar som kompletterar mitt svar ovan?
”C fick sin diagnos högfungerande autism i början av sommaren. Det var skönt att äntligen få en förklaring till varför det blir så jobbigt för C ibland. Men det känns tungt att veta att mitt barn kommer att få kämpa mer än andra.
Vi haft svårt att komma iväg på resor och utflykter i sommar för C låser sig. Hen vill helst sitta hemma framför datorn (”Bojen”). Det har varit en psykologisk kamp (”Idag föll C”) när vi ska iväg. Syskonen kommer i kläm för C tar så mycket plats (”I skuggan av C”). 10-åringen känner sig bortglömd och tycker att C och 6-åringen får all uppmärksamhet. Det är väldigt mycket bråk mellan syskonen. Jag och min man hinner nästan aldrig prata med varandra. Vi har hela sommaren haft en enormt stor oro för skolstarten som kommer snart (”Snart kommer den så kallade vardagen”).

Tillsammans är båda versionerna sanna. Vi har upplevt allt detta.

Kan det vara så att även mina kollegor väljer vilken version de vill berätta? (”Fasaden”)

”Bra tack!” är nog det svar de flesta är beredda att bemöta på sin oskyldiga fråga om hur semestern har varit….

Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Ångest, Diagnos, Semester, Syskon

Taggat som , , ,

augusti 12, 2015 · 17:34

Vem har sagt att du måste vara perfekt?

Så är det! ♡

Så är det! ♡

Till C

Du är mitt barn.
Du argumenterar mot mig.
Diskuterar med mig.
Du är envis.
Tjatar på mig.
Lyssnar inte alltid på mig.

Missförstår mig.
Du slår dina syskon ibland.
Du orkar inte hjälpa till så mycket hemma.
Du retas ibland.
Du tycker att det är kämpigt i skolan.
Du driver mig till vansinne ibland.

Du pratar med mig.
Du har bra argument.
Du utmanar mig.
Du lär mig nya saker varje dag.
Du vågar stå för dina åsikter.

Du är smart.

Du är ärlig.
Du har humor.
Vi skrattar tillsammans.
Du kramar mig.
Du säger att du älskar mig.
Du visar att du älskar mig.
Du leker och busar med dina syskon.
Du kämpar och gör ditt eget bästa med skolan.
Du överraskar och hjälper till hemma ibland.
Du gör ditt eget bästa hela tiden.
Det var du som gjorde mig till mamma.
Du gör mig obeskrivligt stolt och lycklig.
Vem har sagt att du måste vara perfekt?
För mig är du perfekt!

(Skriven av Supermamsen)

Postat med WordPress för Android

1 kommentar

Under Kommunikation, Vardag

Taggat som , , ,

augusti 11, 2015 · 22:30

”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen!”

Jag jobbar på det!

Jag jobbar på det!

Vid ett par tillfällen, när C har haft rejäla ångestattacker gällande skolan (”När C faller”), har hen sagt ”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen!”. Att höra sitt barn säga så är fruktansvärt! Det gör så ont i hela hjärtat. Mitt älskade barn, vill hen inte leva? Tänker C ta livet av sig? Dö?

När vi pratade med psykologen om det så sa hon att det är ett sätt för C att visa sin ångest. Hon tror absolut inte att hen tänker göra något. Hon sa att eftersom C är glad när hen gör roliga saker, och när vi inte ställer krav på skola och pluggande eller andra saker som kan vara jobbiga för C, så ska vi inte oroa oss så mycket. Hon sa att C är ju inte deprimerad hela tiden. Och det är sant… C är jätteglad vid datorn och vid andra aktiviteter som C väljer att göra.

Men HUR kan vi egentligen veta hur C mår inuti? Hur kan vi veta att C inte tänker göra något?

När C var hemma från skolan förra hösten (”Det stora sveket från skolan”), och mådde riktigt dåligt, så var jag hemma från jobbet med hen i två veckor. Jag fixade mat och fanns här hemma som stöd. Då sa en ”hemmasittarexpert” i kommunen, som vi och C har träffat, att det är bättre om jag jobbar. C ska inte ha det mysigt och bli ompysslad hemma. Det ska vara ensamt och långtråkigt, då vill C tillbaka till skolan. Om det blir för mysigt hemma så vill C bara vara hemma. Jag själv trodde att jag gjorde rätt som prioriterade C och var hemma med hen för att stötta.

Jag började jobba igen. Men inte började C gå till skolan för det.

Många säger att man ska lita på sin magkänsla. Många säger att som förälder vet man bäst…

Men HUR ska jag veta? Jag är inget proffs på området… Jag är bara en mamma som älskar mina barn och vill att de ska må bra. Jag gör allt för att de ska må bra! Jag är så rädd för att göra fel.

Nu balanserar vi på en skör tråd. Balansen mellan pepp och press är hårfin. Jag tror att jag säger en peppande sak och C tar det som en pressande sak. Jag är så orolig för att jag ska råka putta ner C. Jag skulle vilja ha en lite mer hållbar och bred tråd att balansera på… Eller en bro med staket! Eller helst en motorväg!

6 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , ,

augusti 8, 2015 · 08:29

Vi är flera

wpid-fb_img_1438796432551.jpg

Här på min blogg kan jag vara mig själv!

När jag började blogga tänkte jag mest att det var ett sätt för mig att bearbeta allt. Lite som terapi. Men också en dokumentation över hur vi har det.

Jag skapade Facebook-profilen ”Supermamsen Aspergerbarn” för att kunna vara anonym och vara med i olika grupper på Facebook.

Nu märker jag att min blogg har fått en högre funktion än jag från början trodde. Jag har några läsare varje dag. Till och med några följare (välkomna!).
Jag har fått några kommentarer på bloggen och även ett par meddelanden till ”Supermamsen” på Facebook.
Det är inte så att jag jagar ”likes” eller följare  (även om det är jättekul!).

För mig fyller bloggen nu en högre funktion. Jag är inte ensam. Jag har hamnat i ett sammanhang där flera har det som jag. Jag behöver inte upprätthålla Fasaden. Jag kan skriva om hemmasittande, syskonbråk, medicinering, psykologer och diagnoser. Jag kan vara jag.

Det är skönt att veta att ni (några av er i alla fall vet jag) har det lite som jag. Ni vet vad jag pratar om. Ni känner igen er. Någon av er har skrivit att ”det skulle kunna ha varit jag som skrev det där!”.

Ni är några som också har en oro som kommer krypande mer och mer (och oron har redan gnagt lite hela sommaren). Ni är några som känner en enorm press gällande skolstart och skolplikt. Ni är några som vill veta HUR ni ska kunna hjälpa era barn. Ni är några som ifrågasätter er själva och undrar vad ni har gjort för fel? Vad ni kunde ha gjort annorlunda. Ni är några som älskar era barn så att hjärtat krampar och ni önskar av hela era hjärtan att ni kunde fixa så att allt bara blev bra. Ni är några som känner en enorm frustration och en besvikelse  på skolan. Ni är några som är lite avundsjuka på andra som har det lite lättare i livet. Ni är några som tycker att livet ibland är lite orättvist.

Ni är några som har det lite som jag. Det ger lite stöd i allt det svåra. Och vi behöver alla stöd ibland!

Postat med WordPress för Android

8 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Stress

Taggat som , ,

augusti 6, 2015 · 18:35

Perspektiv

wpid-20150805_145956.jpg

Igår när vi skulle till blåbärsskogen öppnade jag kylskåpet för att packa med festisar. I kylskåpet stod ett trepack. Jag tog två med tårar i ögonen och stängde kylskåpsdörren. Igår var jag labil.

Idag fick jag rapport från maken om att C var och badade med kompisar. Hen hade lämnat sitt rum och sin dator. (”Bojen”, ”Den där datorn…”)

Jag blev jätteglad när jag fick veta det.
Igår fick jag packa ner två festisar, fast det skulle vara tre. Men C finns och lever. Hen är bara inte här med mig just nu. (”En sorg”)

I inlägget ”Om man jämför har du det inte så jobbigt!” skrev jag att det är dumt att jämföra. Det kan jag fortfarande tycka. Framförallt om man öppnar sig och vill ha stöd och någon säger så.

Men ur ett annat perspektiv kan jämförandet kanske vara bra. Kanske till och med nödvändigt.

Visst vi har stora problem. C mår dåligt. C går inte till skolan. Men…
Vi har C. Och C lever.
C mår dåligt nu. Men vi ska hjälpa C.
C har vänner.
C har stunder då hen mår bra.
Vi måste bara se till att dessa stunder blir fler!

Att ta olika perspektiv är bra. Att jämföra kan faktiskt vara bra.

Om man jämför har jag det inte så jobbigt! 😉

Postat med WordPress för Android

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Taggat som , ,